Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Gasten
En gubbe i >LIndome brukade ofta gå och stjä- la sopkvastris i gärdena. En gång kom han till Sintorps ägor och hade krupit upp i en björk, men det bar sig inte bättre än att han föll ner och slog ihjäl sig varvidhan lär ha ropat "Oja, oja". Det rop lär ha hörts vid den platsen långt efter- åt. Min far hörde det ofta. Hörs tydligast vid väderskifte.
Gasten: maran
När Anders Andersson från Holmen en gång var på hemväg från Mölndal och gick över bergen, kom gasten på honom. Han blev alldeles genomvåt av svett och kände det som han hade järn eller bly att bära på. Detta följde honom, tills han kom i närheten av hem- met och då tog vägen över en odlad åker. Just som han kom in på åkern, försvann den där trött- heten och "tyngden" och han kände sig fullt återställd. I samma ögonblick hörde han så ett sus i luften men såg inget. (Min far Aug. Olausson och mor hade en dag varit i Göte- borg och då de kommo åkande, till Getebergsäng började hästen svettas så det dröp av honom och stretade av alla krafter för att dra kärran som ej hade någon last just, med sig. Då de kommo till Kärrabro, höll hästen på att inte or- ka längre. Då tog far upp sin fickkniv, gick fram till / hästen, stack kniven under pannremmen på hästen så, att knivbladet kom uppåt på huvudet. Han hukade sig dock ner, så att han själv ej kom över hästens nacke, ty då fick man slag av gasten. Han hade av andra hört, att man genom nämnda medel skulle kunna befria sig från gasten. Och strax som kniven satts på hästens huvud, ryckte denne till så att han nära föll framstupa och blev därpå så yster att man med knapp nöd kunde tyg- la honom. Detta hände mitt på dagen. De åkande hörde även liksom ett sus i luften. Ibland hände det att hästarna på nätterna reds av maran inne i stallet. De stampade, fnyste och svettades. Man hängde då en lie, skära eller kniv över spiltan eller stalldörren och därvid kördes "maran" bort.
Draken
Nära Långö ligger ett berg, som kallas Drakberget. Det sticker ut, skogklätt, som en udde i Nordsjön. Där bor draken. De gamla på Långö sågo här en drake för ett kvarts sekel sedan. Han visade sig på morgnarna mest. Han hade huvud som en kalv men bakkroppen kunde man inte se. Han kom hoppandes ut ifrån berget ner i sjön, sam över denna och sprutade vatten. Det stänkte runt om honom. Några dar efteråt hittades ett skelett i Helgarås, en halv mil från sjön. Det var efter draken och sedan har ingen sett honom.
Att se i syne
Till Gunnes i Hällesåker bodde en gammal piga, som hette Nora, död för ett 10-tal år sedan. På julaftonskvällen kl 12 brukade hon gå ut och så titta in genom fönstret. Det hände så, att hon då såg någon av husfolket sitta "huvudlös" vid bordet. Denne dog under kommande året. Hon såg ofta likfärder och vanligen någon vecka innan de kommo. Hon ville aldrig att man skulle gå mitt i vägen, för då hindrade man likföljerna (d.v.s. de hon såg i syne). Om en blivande mor såg himlen mellan hjulen på likvag- nen eller under kistan, då liket bars t. ex. på en backes krön, blev barnet "i syne". Det är nämligen vissa personer bara, som se i syne.
Att se i syne.
En man som kallades August Karlsson Roggelid, såg i syne. Dödsfall, olyckshändelser och begravningar såg han strax innan de inträffade, likaså bröllopen. En gång mötte han på vägen vid Greggered 4 stycken hundar med gnistrande ögon och dessa gingo omkring honom så han knappast kom fram, tyckte han. Det förebådade så ett slagsmål som den kvällen sked- de i Ranared mellan fyra bröder. Han gick till en Past. Heüman för att möjligen få något medel mot detta att se i syne. Men H. tröstade honom endast med orden: världen omkring oss är så fylld av andar och om vi sågo dem skulle vi ej kunna ta ett steg framåt, men nu är det bara några få som kunna se dem. De som så sågo i syne, skulle dock aldrig omtala, vad de sett, förrän de "sovit på det".
Människor medövernaturl. förmåga? (finnar)
I närheten av Finnsjön bodde två finnfamiljer. En dag hade männen varit ute och fiskat mört. När de vid hemkomsten fått fisken tillagad och höllo på att äta den, satte en av männen ett ben i hal- sen och plågades mycket därav. I vreden säger han då: "Aldrig mer skall någon sätta ben i halsen efter Finnsjöns mört." Sen dess lär det ej ha funnits någon mört i Finne- sjön och finns inte nu heller. Till ett ställe i Greggered kom en dag en finngum- ma och bad om fläsk och sovel, men fick inget. Då blev hon ond och när hon kommit till dörren, vän- de hon sig om och sade: "Jag vill inte ha allt det fläsk, ni nu har." Då man kom ner i ladugården strax efter det hon gått, fann man gårdens två grisar ligga nästan döende. En / man sprang då fatt finngumman och slog till hen- ne så hårt att blodet droppade från hennes ansikte. I samma stund blev grisarna krya igen.
Kloka.
Till en gård i Ahlafors kom en kväll en gumma som gick under namn "Finska Lotta" och bad att få låna hus över natten. Matmor på stället låg sjuk i barnsnöd inne i stu- gan. Finska Lotta fick löfte om att ligga i köket. Där låg också drängen. Frampå natten blev matmodern mycket orolig och jämra- de sig högljutt. Drängen började då härma klago- ropen. Lotta blev ond, gick in till hustrun och sa- de: "Om I vill ska ja sätta plågera på drängen." "Nää, de vore la synn", svarade hustrun. "De e inga synn" gemälte Lotta, "för han ligger å "skäcker" (härmar)Er". Så gick hon ut i köket, lade sig bredvid drängen, som strax därpå började vrida sig i de rysligaste plågor under rop av smärta, och dessa lämnade honom ej förrän morgonen, då barnet i stugan föddes, varvid modern ej hade plågor.
Kloka.
Det berättas om den s.k. "doktorinna" i Lindo- meby, att då hon var ute på sina långa sjukre- sor och den häst som hon åkte efter, tröttnade och ej gick fort nog, ty fort ville hon åka, bruka- de hon hålla en brödbit i handen, och när de så mötte någon skjuts, vars häst sprang fort, lagade hon att få fradga från denna häst att komma på brödbiten, som hon höll i handen och vilken hon sedan gav sin häst, som genast ökade farten.
En spökhistoria.
I mitten av 1800-talet levde det i Ry en man, som hette karl. Han hade av sin mor Kajsa lärt sig mycket, ty hon var en gam- mal klok guma, som hade svartkonstbok och brukade gå årsgången på nyårsnatten. Han var just inte så mörkrädd heller. En kväll kom pigan in och sade, att det stod något mystiskt ute vid knuten. Då tog Karl fram en bakgrissla med långt skaft. På den lade han lite svavel och tände på. Han såg själv ingenting, men pigan såg det, och efter hennes föreskrifter, stack han grisslan däråt. Då såg pigan, hur spöket började höja sig mer och mer, tills det nådde trädtopparna, där det försvann.
En spökhistoria.
Det var trettondedag jul i mitten på 1800-talet. I den gamla gården i Drared sovo alla sin tunga sömn. Vid midnatt vaknade en av sönerna vid, att det spann någonstans i stugan. Han såg ingenting , men hörde hur spinnrocken surrade. Fram på ottan gick far själv ut, för att ge hästarna foder. Han varken hörde eller såg någonting, och hade visst därför gått för nära den som spann, ty han blev i en hast väldigt sjuk. Där hade några år innan dött en gammal gumma, som brukade sitta och spinna, och det troddes, att det var hon, som i nattens stillhet varit i sitt hem och hälsat på.
En sägen. Naturföremål
Långt tillbaka i tiden var Viskadalen en- dast vattendränkta kärrmarker. Då gick all- fartsvägen mellan Halland och Västergötland över åsarna på östra sidan om Viskan. Den gick förbi vårdkaseberget, där den gamla vikingahövdingen har sin grav under en stor stensamling. Vägen gick sedan åt öster över klippor och hällar, som ännu bära spår efter den tiden. Ett litet stycke inom Västgötagränsen ligg- er ett stenrös vid den gamla vägen. Sägnen förtäljer, att här skulle en man vara ihjäl- slagen. Vem som sedan gick förbi där, var det en sed att kasta en sten där. Det blev därför med tiden ett stort stenrös. Detta ligger där än i dag och vittnar om en tragedi från en svunnen tid.
En sägen. Naturföremål
I Drared ligger en liten skogskoja, som kallas Torsjö. Här förtäljer sägnen, att det för mycket länge sedan en liten gosse drunknat. Han stod på en tuva vid stranden och metade. Så lossade tuvan, och gossen föll i och runknade. Sedan dess har tuvan flutit omkring på sjön, driven av alla vin- dar som en fridlös, som ingen ro har.