Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
Husdjur: avel
Under gamla tider skulle efter en kos betäckning det tåg, varmed hon led- des bort, vid hemkomsten "viras" om hor- nen, och fick detta sedan ej lossas före kvällen. Denna plägsed hade ett "viktigt värn att fylla". Den skulle nämligen vara lyckobingande för kons dräktig- het. När en kalv var född, skulle hans mun öppnas, varefter man skulle blåsa i halsen på honom. På så sätt skulle han säkert få liv.
Binas svärmning
För att hindra bina att flyga sin väg under svärmningen och förmå dem att snarast möjligt "repa" sig, brukade man med skramlande föremå, ex. gamla bleckbunkar, gamla kartrullar, gamla mjölkflaskor eller dylikt åstadkomma största möjliga oväsen. På många stäl- len brukade man skjuta efter bisvär- men i enahanda syftemål. Första svärmen kallas "blomster", andra "ydinge"; svärmar förstesvärmen, kallas denna svärm "jungfrusvärm". Det bisamhälle, som levat över vin- tern, kallas "stocken" eller "rota."
Sägner om skogsjungfrun
Hon var som bekant framifrån fager att skåda men bakifrån som en ihålig och murken trädstam. — Min sagesman hade engång som pojk eller yngling vallat kreatur av något slag i en skog, varvid de fingo göra trollets bekantskap. Det var kamraten, som råkade ut för henne först. En mycket vacker flicka uppenbarade sig, och de började samspråka gående sida vid sida. E- mellertid kom Per Nilsson strax efter och fick då naturligtvis se hennes rygg. Han förstod hur det var fatt men lyckades först efter en god stund befria sin kamrat från trollets farliga grannskap. — En bonde i Breared hade en dräng vid / namn Jöns. En dag fick denne i uppdrag att hämta hem en häst från ängarna. Det dröjde ovanligt länge med drängens återkomst, varför bonden själv begav sig iväg till utmarken. Om en stund påträffade han drängen. Denne vankade oavbrutet runt en större sten eller mindre klippa och hade gått där så länge, att en riktig stig bildats. Bonden frågade honom, varför han gick så. Drängen berättade då, att han mött en mycket vacker kvinna, som lovat leta reda på hästen åt honom. Bonden förstod då, hur det förhöll sig och drog upp sin kniv samt skar ett korstecken i luften. Förtrollningen löstes med ens, och de hittade snart hästen. Men i det när- belägna ekhultet hördes det elaka trollets hånskratt, då de gingo hem.
Seder och bruk från gamla jular.
Hvar och en inom familjen skulle ha julkaka alla skulle tävla om att ha sin längst. Husfadern gömde sin tills kornet såddes i våren då skulle alla i huset smaka den till och med hästen som drog kornen. Julhamen inbars av husfader, när han kom i dörren hälsade han God jul och om julen mottogs härinne nogon hälsade julen välkommen och han bjöds på en sup samt smaka den hembryggda drickan. Julkärven skulle sättas hårt i golvet, föll då många korn innunder bådade det ett godt år annars. Motsatsen. En kärne skulle ligga hel framme i stugan där familjens medlemmar skulle ha till huvudkudde. Jul- halmen breddes till minne av Jesu födelse och Jesusbarnet låg på hö och strå så skulle / och mäniskorna under den heliga julnatten ligga i halmen liksom Jesusbarnet gjorde. Halmen skulle ligga till Nyårsafton då den gamla uttogs och ny inlades. I den stora öppna spisen som fanns i alla bond- hem skulle när maten kokats en stor brasa till- redas ingen fick röra om på minsta sätt inget bröd röras utan som brasan blev lagd på kvällen skulle den brinna ned själv. När då husmodern vaknade på morgonen skulle hon iakttaga vad hon såg i askan, såg hon spår av menniskor eller djur som vette utåt betydde det att nogon dag under året eller spår av djur betydde att nogot kreatur dog under det nya året. Däremot om spåren vette inåt betydde det att ett barn föddes i familjen nämligen om det var spår efter mäniskor ett djurspår betydde kreatursförökning. / När familjen samlats vid julbordet skulle jul- ljusen tändas ingen skulle röra vid julljusen utan brinna som de själv ville ljuset brann med klar låga och lågan flammade sades det att ljuset da sade det betydde glädje under året, men om ljuset brann dåligt och droppade betydde det olycka och sorg. Lika så kunde nogon gå utanför fönstret och se in i stugan när familjen var sam- lad vid bordet om nogon då var huvudlös betydde det att han eller hon dog innan årets slut, det nya året förstås. Fönstern skulle ej hängas för utan ljusen skulle lysa ut över gården. Alla kreatur skulle likaså ha sin beskärde del ingen fick glömmas julafton utan få bättre ranson än vanligen var. Ingen skulle gå i närheten av kyrkan eller kyrko- gården julnatten för de döda hållde sin julotta innan den levandes julotta började. Den som var djärv nog kunde få se nogon kär anhörig genom fönstret men måste då vara söndagsbarn för att ej bli nedtrampad.
Gamla märken angående väderlek m.m.
Sådant som nyårsnyet var sådant skulle 3 ny bliva. Blev nyårsnyet kallt med mycken snö blev det 2 likadana till. Blir julen mild och regenväder betydde det kall påsk, ett ord- språk "julasommar Påskavinter". Om man ej hade foder till kreaturen korsmässe- veckan kvittade vad de fått hela året. Korsmässe veckan var från den 3 maj en vecka framåt. Ofta kan den veckan bliva kall om kreaturen då ej få foder utan måste gå ute förstörar det dem så att de blir magra och utsvultna. Sjusovaredagen den 27/7. Om den dagen blev regnig skulle det bli regn i sju veckor framåt men Olov dagen "Olsmässa" den 29/7 om den blev strålande vacker borttog den vad sjusovaredagen förstört / Om både Olssmäse och sjusovaredagen blevo regniga då blev årets gröda förstörd ty 7 veckor framåt är just skördetiden. "Olsmässokrok" är svår att taga an, den gamla rågen är slut den gamla potatisen lika, de nya ej färdiga matförrådet litet. Därför sa- des Olof är en svär kar (karl), det betydde den gamla tidens Olov den 27 juli. Bartolomeus den 24 augusti. Blev ofta ### kallades Bartolomeus "tröskekarlar". Rötmånadens början den 23 juli, slut den 24 augusti. Weckoräkningen i våren börjar den 12 april sedan räknas först tolvte veckan så elfte veckan så tionde veckan så nionde veckan o.s.v. Linet skulle sås den 17 o 18 maj, i sjunde veckan eftter veckoräkningen. Vårrågen skulle sås den 28 o den 29 april i tionde veckan eftter veckoräkning- en. Kornet skulle sås i skette veckan, i åttonde veckan skulle ej nogot sås eller läggas i jorden. / Mickelsmässanafton skulle folket i gårdarna skynda på att få in kreaturen så tidigt som möjligt den som blev först där med fick först in sin gröda.
Sägner om huru Fjärås kyrka kom att byggas på sin nuvarande plats.
Två kyrkor skulle byggas: en i Tjombo hage, en i skogsbygden. Man började bygga. Men vad som byggdes under dagen blev nedri- vet under natten. Befolkningen blev då lärd av en klok person att spänna 2 st kor före en vagn, lastade med stockar. Sedan fingo korna utan förare begiva sig åstad. Där de stannade, där skulle kyrkan byggas. De stan- nade ä Fjärås Bräcka, och där blev kyr- kan byggd utan några störande avbrott.
"Båralaget"
Vid begravningar infann sig all- tid "båralaget" (de personer som för en viss by voro utsedda att bära liket till kyrkan) utan särskild bjud- ning. De undfägnades före avfärden från begravningsstället med en fjär- ding (1/4 kaka) bröd med smör och ost samt en sup. De hade sedan att bära liket hela vägen till kyrkan. Att köra liket förekom aldrig.
Husbygge
Vid ladugårdsbygge skulle en le- vande orm begravas i tröskeln. Detta tillgick så, att tröskeln urholkades, var- efter ormen nedlades, och en bräda överspikades. Detta skulle inbringa lycka för ägaren och trivsel för dju- ren.
Umgängesformer
Vid besök på ett fråmmande ställe fick man ej utan vidare stiga in. Värden och värdinnan skulle gång på gång bjuda och "krusa". Till sist fingo de fatta den kommande kanske i båda armarna och nästan draga in honom. Var man inkom- men, blev det att stanna vid dörren. Den, som utan bjudning steg längre in i rum- met, ansågs för en "fjane" (d.v.s. ej hållen för någonting, hade ej vanligt folkvett, "folkafora"). Vid bjudningar var det ett fasligt krusande för att få gästerna till bordet, vilket mången gång tog längre tid än själva måltiden.
Vårarbetet
Den 1 maj skulle de 4 bönderna i Orred på morgonen köra ut med samtliga hästar (varje bonde hade två hästar) på gärdet. Inget arbete förrättades, utan bönderna körde omedelbart hem igen, varefter hästarna insattes i sina spiltor och fodra- des. Därefter samlades gubbarna på ett ställe för att dricka vårstyrkan. Detta tillgick så, att "julakakorna" skulle fram, och skulle dessa då förtäras med dryck- jom (=brännvin). Så fortsattes festandet hela dagen. På så sätt hade de druc- kit vårstyrkan och voro nu rustade att ta emot våren med dess arbeten. Se anm. å nästa blad! / Anm. till "Vårarbetet" Orreds by är sedan lång tid tillbaka upplöst. Gårdarna äro sålda till och in- förlivade med Duveheds egendom. För närvarande finns där en del torp- ställen under Duvehed. O. E. Magnusson som berättat en del gam- la seder och bruk, är född å Orred. Han minns själv en del från sin barndom. För övrigt har han berättelser från sin gamla moder, som ännu lever.
"Stabbakanna"
Vid inbärgning av grödan lades i botten av ladan en kagge med brännvin. Tröskningen skulle ovillkor- ligen avslutas före julen, vilket var "en bestämd princip". När man vid tröskningen sista dagen kom till botten av ladan och fann den där nedlag- da brännvinskaggen, "stabbekannan", skulle ordentligen festas, dricka "stabbakanna".
Sägner om skogsjungfrun
En vintereftermiddag gingo sagesmannens far, numera avlidne Per Larsson, och en annan hemmansägare hem till Dottrabol och togo vägen över den strax invid denna gård liggande frusna Sefseredssjön. De gingo fel och kommo aldrig till stranden, tyckte de. Om en stund kommo de tillbaka till sina gamla spår. Följ- aktligen hade de då gått runt. Då fann man på ett beprövat medel i dylika fall. De vräng- de ytterrockarna. Och strax efteråt kommo de på rätt stråt. På avstånd hördes e- melltid råets ondskefulla skratt. Följande dag kunde de se spåren, som gingo runt stränderna och hade bildat en regelrätt stig.