Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Eugen Andersson
B345A; Ett marknadsminne (delvis uppläsning, ca 10 min.). Därefter: Tröskning. Göra upp halm. Taktäckning. Liar. Slåtter. Mad-veke-sidd o.d. Slåtteröl. Måltider. B345B1: Slåtteröl. Dansbackar. Ortnamn.
Husligt arbete.
Före jul arbetades flitigt med spinnrock och vävstolar. Det gällde att få säckväv färdig så långt före jul att man genom försäljningen kumnde få pengar för de nödiga julinköpen, främst julabrännvin. Fjorton dagar före jul var allting klart och då företogs den viktigaste stadsresan, vanligtvis till Göteborg, endst undan- tagsvis till Varberg. Man körde hemifrån på kvällen, så att man kunde beräkna vara framme i Göteborg på morgonen. Hela den dagen gick så åt för affärerna: först sälja säckväven och vad annat man möjligen hade på lasset av lantbrukets produkter, och sedan göra in- köpen. Hästen stod under tiden inställd i "fördestallen" hos den handlande man hade sina mesta förbindelser med. I stallbyggnaden fanns också alltid "härbägen" / där bönderna fingo kostnadsfritt nattlogi - sådant det då var. Påföljande dag var man oftast uppe i god tid och hemresan anträddes.
Umgänge
Vid vanliga lekstugor brukade töserna dansa med sina tjocka fårskinnspälsar på sig. Men det blev ju som oftast varmt nog, och så krängde de av pälsarna och dansade i särkärmarna. Det var ordstäv: - De töser, som inte fingo dansa så pass, så de droe å se pälsa, dem ä dä inte möe mä. Prästerna voro lika lika ilskna på ungdomens nöjen då som nu. Vi hade en vice pastor på 1860-t., som hetter Rudbeck. Han sa i en predikan. -För vart varv de dansa komma de ett steg närmare ormagåern.
Umgänge
Vid julatid brukade man ibland undfägna med kussamasa (kiusaäsa). Det var en dryck av starkt julöl och pudersocker med brännvin i. Den drack bub- barna, så "de inte orkade lyfta knytnäven i luften".
Umgänge.
Då det förr i världeen kom en karl i något ärende, och man inte ansåg sig kunna låta honom gå ofägnad utan måste bjuda in honom, så bestod hele undfägnaden blott av en sup - en enda - och en bröd- bit till att tugga på efter supen. Men tilltugget utgjor- desav en väldig brödskiva, lång och tjock. Det var inte möj- ligt att äta upp den på en gång. Man satt bara och söp lite då och då, medan man pratade och tackade för supen. Sen stoppade man den i fickan och bar hem den. Det var ju alltid mat.
Byliv.
Jag minns grant, när det i varenda by i Strå- valla socken gick två väktare runt omkring i byn varje natt. Väktarskapet gick i tur och ordning mellan går- darna i byn. Väktarna skulle göra tre ronder genom byn: första gången kl. 11 e.m; andra gången kl. 2 f.m. och tredje gången kl. 4 f.m. Första och tredje gången voro de skyldiga att sjunga en särskild väk- tarevisa, som följer här nedan. Första gången var det för att byborna skulle höra, att väktarna gjor- de sin plikt ordentligt, och att de sålunda kunde sova lugnt och tryggt. Tredje gången var det såsom en väckelsesång. Då var det tid att stiga upp och börja arbetet (arbeta otte). Andra gången fingo väk- tarna inte sjunga för att inte störa bybornas sömn. / Väktarevisan hade följande lydelse: Vi som väktare här gå Runt om varje gård För att folket må vila i fred Och för eld och för brand Och för tjuvarnas hand. Klockan är elva (fyra) slagen.
Husdjur.
Det är inte bra att gå över en "hästatumla", ställe där en häst har vältrat sig. Gör man det, så får man lårskrocken, dvs man blir liksom förlamad i låren, och det gör ont redigt. Men om man spottar tre gånger i tumlan, innan man går över den, så har man inget obehag av det.
Lusse.
Tröskninen skulle vara avslutad före Lusse, annars var det inte bra. Det är gammal sed här att lussa. Då kom en ung, vitklädd flicka in och bjudde på förtäring - i senare tid kaffe med dopp. Hon kallades Lucia. Hon skulle ha brin- nande ljus i en krans på huvudet. Oftast följd av flera flickor. Det brukades också, att lussa i andra gårdar, om det låg några nära intill. Ordet "lussa" har också fått betydelsen festa utan hän- syn till tiden. "Har´e lussat i natt ?"
Julafton.
Logen skulle rengöras väl på morgonen, men tröskningen var avslutad före Lusse. Ingenting sär- skilt med redskapen. Julstänger okända. Jularnek har av ålder brukats. Man tog vilken nek som helst. Doppa i grytan har nog också gamla rötter här. Denna måltid åts ungefär vid 3-4-tiden på efter- middagarna. Det skulle rikligt med sovel (sönning) till då. Var och en fick äta, hur mycket han ville: fläsk, korv och kött. Kreaturen skulle kvällfodras, innan gårdens folk själva satte sig ned kring julbordet. De skulle ha rikigt med foder av bästa slag. De äldre talade om, att någonting skulle sägas till varje djur, men jag, / kan inte minnas, vad det var. Själv har jag aldrig brukat det. Förr kunde alla djur tala, men jag tror inte, att detta hörde ihop med julnatten. Julbad. Efter det man hade doppat i grytan, skedde ett allmänt och grundligt bad i köket. Alla skulle byta om och ta på rena kläder både utan och innan. Fanns det någon möjlighet, ville man gärna ha något nytt i klädväg av dem, som hade det bättre. Sedan vankades kaffe. Stugan. På väggarna sattes upp långa, s.k. hängklä. De voro vävda med namn insydda i rött. Bredden var olika, vanligtvis omkring en halv aln. Alla väggarna kläddes på detta sätt. Må- lade "kunterfej" av papper användes aldrig här. I taket hängdes en julkrona mitt över stora julbordet. Kronan var gjord av halm (se den, som hänger i arkivet). / Julgran. Julgranen har funnits här, så långt jag minnes tillbaka (?). Den kläddes omedelbart sedan man druckit kaffet efter badet. Julhalm. Den fanns i varenda stuga i min barndom. Far själv skulle alltid bära in halm- kärvarna. Seden var att alla husets folk lågo i julhalmen hela julnatten, så att sängarna sto- do tomma. Men jag hörde aldrig talas om, att de döda, som förut hade bott på stället, skulle ligga och sova i sängarna den natten. En massa lekar hörde till julhalmen. Det började redn julkvällen, men sedan fortsattes det, så länge julhalmen låg inne. 1. Boaråsklöva. Hur det tillgick vid den leken minns jag inte. 2. Stecka. (Det är den lek, som i andra trak- ter heter dra krokhas, och som är allmänt känd). 3. Trä nåla. En skulle sitta på en butelj med fötterna korsade vid vristerna och hålla balansen / medan man trädde en nål. 4. Löfta tjärknuta. En person lade sig raklång på ryggen i halmen och höll kroppen styv. En an- na ställde sig gränsle över hans fötter, hukade sig ned och knäppte samman händerna under den lig- landes knän. Sen gällde det för honom att orka resa den liggande, så att denne stod rätt upp på fötterna. Det var ett kraftprov. 5. Smi söm (se Landa!) 6. Lura mus. En lade sig på magen i hal- men. En annan ställde sig gränsle på knä över honom, trädde sina armar under den liggandes vid axlarna och knäppte samman händerna över hans nacke. Sen var uppgiften för honom att hindra den liggande från att resa sig upp ur det läget. 7. Dra kävle. Dra kavel; allmänt. / 8. Ro till Tysklann. (Se Landa!) Själva slagvapnet hette här tässa. 9. Ta päng i vannet. Ett fat fyllt med vatten ställdes på en stol. En slant släpptes ner och la sig ju på botten. Att hämta upp slanten ur vattnet med munnen var inte så lätt som det kunde se ut. Och så var det rysligt roligt att se på - för andra. 10. Ta päng på stolstyret. En fyrbenad stol vältes omkull så, att styrets överstycke vette uppåt. En slant lades på baksidan av styrets överstycke, som nu var uppåt. Det skulle en armastyv och väl balanserad karl till att ta den slanten med munnen, medan han vilade enbart på raka armar med grepp över den delen av stolen, som motsvarade stolsitsen, och på sam- ma gång hålla stolen i jämvikt, så att den inte tippade framöver. Många starka karlar ha jämmer- liga misslyckats med den konsten. 11. Tämja stutar. Två personer stående vända mot varandra. Rep fästes korsvis mellan deras anklar. / Knepet låg sedan i att genom kvicka hopp och oväntade sparkningar dels själv hålla balansen och dels söka bringar motståndaren på fall. Vanligvis dröjde det inte länge, innan en av kämparna damp i golvet som en mjölsäck. Julklappar. Så vitt jag vet har det varit gammal sed här, att någon person har varit utklädd till tomte och sprungit omkring med julklappar till de närliggande stugorna och kastat in klap- parna. Det blev alltid en jakt efter tomten. Fick man tag i honom, så nödgades han med in och undfägnades. Men vanligtvis klarade han sig med glans. Julbordet. Under hela julen skulle någon mat stå framme på bordet, åtminstone ost och bröd samt brännvin. Ingen fick gå ofägnad från ett ställe från kl. 12 på julafton till Knuta- dan. Var och en skulle ha en sup och en bit ost och / bröd åtminstone. Därför skulle dessa "matvaror" alltid stå framme. Den, som fick gå utan någon trakte- ring sades "bära ut julen". Julosten var en fruktansvärd stor en bjässe, till formen fyrkantig och betydligt högre, än han var på de andra hållen. Han hade hedersplatsen på jul- bordet längst fram mitt för väggposten mellan de två sidofönsterna. På de tre sidorna, som inte vette, mot väggen flankerades han av tre stycken stora limpor av julbaket. De voro resta upp mot osten. På höger sida om osten - räknat inifrån stugan - stod brännvinsflaskan. Varje hem skulle ha sin julhög: en ka- ka av vart slag bröd, som ingick i julbaket. Dessa julhögar fingo inte röras förrän Trettondagen var över. Men julhögarna fingo inte stå framme på julbordet mer än över de två helgdagarna i själva julen. Sen skulle varje barn förvara sin julhög men inte smaka den inom sagd tid.
Juldagen.
Hela julnatten skulle ett brinnande ljus stå på bordet. Det var (är) alltid våldsam kappkörning och kapplöp- ning hem från julottan. Ty den som kom först hem, ham fick först inbärgat sin skörd det året. Men det var ett villkor med det. Det var inte nog med att komma först hem, utan man skulle också vara den förste som fick (tog) kyrksupen. Ty det var därpå det hängde. Gubbar som åkte, brukade hoppa av åkdonet, slänga tömmarna och susa rakt in i stugan och svälja supen, innan de be- kymrade sig om hästen.
Annandag jul.
"Måkevisan" känner vi till ännu här. Den sjöngs i denna socknen så: Nu har vi mögat å nu ha vi gett, Å nu ha vi strött, Inte en brännvinstår ha vi sett.
Annandag jul.
Den gamla oseden, att manlig ungdom drev omkring i små flockar på annandagens morgon och "måkade" i and- ras lagårdar och gjorde allt möjligt ofog, har även förekom- mit här. Om de någon gång gjorde ett ordentligt arbe- te, så skulle de bjudas in och ha sig ett ordentligt rus också.