Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Begravning.
De karlar, som hörde till båralaget, fingo egent- ligen inte vara med om begravningsgillet. Deras hustrur bjöds inte alls. Karlarna fingo inte ens vara med om den frukost, som serverades åt släktingar och grannar. Det enda bårakarlarna fingo var en fjärdedel av en stor kaka bröd och en skiva ost samt - brännvin. Det senare i rikligt mått. Brödbiten var också så pass stor, att den inte gärna kunde ätas upp på stället, utan vederbörande nödgades med stort besvär kånka den med sig till kyrkan och hem igen.
Tomten.
Det är inte ofta tomten omtalas i Gällinge. Så jag vet ingenting om honom därifrån. Men min mor talte om, att i Öxabäck brukade de alltid sätta ut gröt åt tomtabesen var julakväll.
Mjölkaharen.
Den har de nog trott på. Jag vet, att de lade gamla solv strax innanför lagårdströskeln. Då kunde mjölkharen inte komma in och tjuvmjölka korna.
Läkekonst.
Det var rätt vanligt förr, att människor, som voro ute i några ärenden blevo trollkrammade eller gastakram- made. Det var, om de hade stött ihop med ett troll eller en gast. Och då blevo de så hastigt och strängt sjuka med yr- sel och kräkningar. Ett säkert botemedel för sådan sjukdom var att röka sig med svavel. Då tog man några glödande kol och lade dem på spishallen och lade en bit svavel på dem, och så skulle den sjuke luta sig fram över desse kolen, så att svavelröken slog rätt in i halsen på honom. För gapa skulle han.
Väderleksmärken
Många stjärnor å blanka, då ska nolavind vanka. Många stjärnor å små ha vi inte sunnanvind, så ska vi få.
Naturföremål
I Le i Fjärås ligger det två stenar, som kallas för sto- ra och lilla Nyrat. De skulle likna njurar. Vid dessa samlades förr ungdomen. Pojkarna skulle kunna lyfta det stora Nyrat och flickorna det lilla. Min morfar och mormor var med om detta.
Sägen Kyrkeklockor
Vid Tvättahalla, en berghäll vid Fjärås bräcka, lig- ger Fjärås kyrkeklocka sänkt. Endast sju sambröder skulle kunna få upp henne. De skulle inte få tala under tiden de höll på med arbetet. En gång gjordes ett försök. Brö- derna hade redan fått upp klockan i vattenbrynet, då en av dem inte kunde tiga utan utbrast: "Nu ha vi a här!" Sedan dess har aldrig någon fått känning av henne.
Sägen. Kyrkoinventarier.
Vid Fjärås bräcka skulle det ligga en kyrkklocka, som var sänkt av danskarna. Den skulle endast två tvillingstutar kunna draga upp. Dessa skulle dessutom vara uppfödda med nysilad mjölk. En gång gjorde några ett försök med två stutar. De fick klockan så långt, att de såg henne. Men då sade hon ifrån: "Inte drar vasslestutar opp mej!" Nu fick man veta, att pigan, som skött stutarna, en gång givit dem vassle, då hon råkat slå ut mjölken.
Frieri och bröllop
Den som ville veta vem som var den tillkommande skulle äta salt mat. Denne skulle då i drömmen komma och räc- ka den sovande en dryck vatten. Drängarna gick förr och hjälpte flickorna bära vat- ten till lakningen. Man skulle inte låta lysa för sig i fastan, för då skulle man ofta få fasta, inte heller i advent, för det betydde otur. Lyste det i nedan blevo barnen mörka. Förr i världen skulle bönemannen ta en skjorta i er- sättning. Bruden skulle ha gåvoklän av brudgummen be- stående av huvudduk och förkläde. De som bjöds till bröllop skulle ha fon med sig. Detta bestod av risgrynspannkaka med ägg och kardemumma i, tre tjocka vetekakor och en kranskaka. En hel vete- kaka och en kvarts kransekaka skulle alltid med hem / igen. Bröllopet varade ofta 3 dagar. Grannställena fick hysa största delen av gästerna. Tredje dagen skulle alla karlarna åt skogen och dra hem ett bröllopsträd. De fick inte köra. Spelemannen skulle gå i täten. Sagesmannen minns ej vem som skulle åka, men det var någon, som skulle sitta på lasset och lik- som köra. Trädet skulle bli till kockabränsle. Sista dagen skulle även kocken och bruden dra gåvor bestående av penningar. Dessa lades på en tallrik. Man dansa- de mycket. En dräng slet först ut skosulorna. Sedan dan- sade han slut på strumpsockorna. Slutligen fick de stänga in honom i foderladan. Långdans genom rummen före- kom även. Den unga frun skulle ha med sig lite bröd hemi- från till det nya stället, för att hon inte skulle komma att längta. Hon skulle bita i det någon gång, då hon tyckte det blev långt.
Midsommar
I mina barnaår var jag med om att kläda majstång i Tom i Fjärås. Vi slog upp en tvärslå över en stång och kläd- de det hela med björklöv, tjärblommor, prästkragar och andra vilda blommor. I ändarna för tvärslån hängde vi blom- kransar och över korsmitten en krans med 'äggebollar', urblåsta ägg. Benämningen halsband eller smycke före- kom ej, ej heller fåglar. Jag kan ej minnas att där satt något i toppen.
Naturföremål
När jag bodde i Ölmevalla var jag ute på en ö mellan Ölmevalla, Onsala och Gottskär. Där låg det större och mind re stenar i ringar och kretsar. Ungdomar brukade sam- las där och tävla om att gå ut in. Den, som gick in och inte hittade rätta vägen ut, skulle få stanna där. På ett berg på ön fanns liksom en kittel. Där tröt det aldrig med sött vatten.
Lägen. Herremän och fruar
Frun på Tjolö var så rik. När hon blev gammal la- de hon trappor av ost, sade de. Det är så att man kan gråta åt det. En dag tog hon av sig sin dyrbara ring och kastade den i Lygnern. Därvid yttrade hon att lika omöjligt som det var för henne att få ringen tillbaka, lika omöjligt skulle det vara, att hon blev fattig. Men en dag kom en man och sålde fisk på slottet. Och i en av fiskarna hitta- des den rika fruns ring. Och innan hon dog, blev hon allde- les utfattig.