Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926. Docent Valdemar Liungman! Tack för Edert vänliga bemötande. Får härmed insända mitt arbete till sägenpris- tävlan. – Var såsom liten pojke, när jag hörde min farfar berätta de gamla sägnerna, mycket intresserad av dem. Detta intresse har liksom väckts på nytt vid upptecknandet av sägnerna. Min tid har varit väl upptagen med annat arbete, varför jag ej fått sysselsätta mig med sägensamlandet så mycket jag önskat. Man möter ju också en del svårigheter vid samlandet därför att mycket har redan försvunnit ur folkminnet. — Vittra omtalas här på orten men har ej haft tid att besöka de personer, som äga kännedom i saken så jag måste avstå från att skriva om dem nu. Om Ni önskar få veta vad som kan givas i detta avseende, står jag gärna till tjänst Högaktningfullt Karl Andersson
Vittror i fäbodarna
Det var en gumma som var i Överbuan för länge sen, och hon var lugn på kvällarna och la sej tidigt, och för det så blev hon väckt var morgon, hon behövde aldrig ha nån omtanke om det. "Sara opp, sola rinn!" ropte det. Det var en vittergumma som väckte. Hon hade gläntat på dörrn, så hon hade sett det. Vittran det är goda väsen om man ej ofredar dem.