Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
Farfar såg vittren många gånger. Hon såg ut som en människa. Men hon kunde visa sig i vad som helst. När hon hade röd klänning, så var hon god. Då kunde man få så mycken fisk som helst. Om en fick se henne i röd klänning när en var på jakt, så fick en tur att få fågel eller annat vilt. När hon var klädd i svart klänning så var hon vid dåligt humör. Det hade regnat och solen sken. Då stod en vittra och tvättade kläder. Det såg farfar tydligt. Hon stod på bladen i vattnet. Det var farligt att tala nå- got olämpligt till henne. Det hade farmor gjort. Hon blev biten av en vitterhund i benet. Hon blev al- drig bra i det benet.
Vittror på väg till ett kapell
Min matmor Märta Edlund i Hartung på Alnön berättade år 1906, att hon en kväll strax före kl. 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte ett helt sällskap små vittror med schalar, knutna bak på ryggen samt huvuddukar, knutna under hakan. I händerna hade de psalmböcker. Vittrorna gingo tvärs över vägen till metodistkapellet. Där skulle det då ej vara sam- mankomst, men det var ändå väl upplyst. Märta hade flera personer i sällskap. Hon uppmanade dessa att stanna, medan vittrorna gingo förbi, och det gjorde de, men de sågo ingenting.
"Vittra" och trolldom
År 1906 tjänade jag hos en lantbrukare Johan Edlund. Hans hustru Märta omtalade, att hon alltid blev väckt av en liten käring, om det var något galet i lagården. Denna käring var en "vittra" och "hörde till Lucifers släkte", sade Märta. Märta slog med en yxhammare ner stålbitar i lagårds- tröskeln. Dessa skulle vara till skydd mot osynliga makter. Märta var från Hägdånger i Ångermanland, och där tro de på mycket sådant där. Jag har bott 12 år i Hägdånger.