Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
En storvulen bonde i Tunhem
J. Nicklasson hette han och var född i Gårdstad i Flo socken i förra århundradet. Fadern arenderade kronodomänen St. Hjerpetorp i Tunh. I unga år gick J. till fots till Stockh. för att söka sin lycka. Här tjäna han 12 skilling om dagen detta vad han sjelv har sagt: han levde mest på grovt bröd och kärnmjölk. De 8 skillingen gick åt till mat de fyra lade han till venster. Vid fadrens död övertog han Hjerpetorp, jag tror icke jag säger för mycket då jag säger att J. Nikl. var den mest drivande och energiske landtman som funnits i V. Tunh. i senare hälvten av förra århundradet. Fanns undantag voro dessa att söka på herrgårdarna. Först och främst drev han upp Hjerpetorp till ett mönsterjordbruk, täckdikade och gjorde nyodlingar. Fyllde igen den krokiga ån som förr tog emot Eldmörjans vatten. Lät gräva en kanal för bergbäcksvattnet. Köpte hus i Vänersborg, en av Harvhedensgårdarna. två a tre gårdar i Skarasborgslän, av vilka den i Mossebo drevs ett inbringande kalkbruk den tiden. Vidare höll han de flästa auktionerna i bygden, från backstugusittarnas lilla bohag till herremannens stora bon. Vidare köpte han en mängd virke på bärgen, som omgjordes till ved och byggnadsmateriel för eget behov och till avsalu. Hade gemn sysselsättning för albönder. C:a 30 a 40 man hade arbete på hans gårdar. N. var hävtig och sträng. Alla fick göra sitt för sin mat. En dräng och piga, hade lätt för tjänst på annan platts då de kom från Hjerpetorp. De voro kunniga och kunde arbeta. Mor Britta Maja höll noga uppsikt i köket. Men med hävtigt sinne följer gerna ett gott hjertelag. Det besannades också här. Hjerpetorp blev plattsen der bonden fick utsäde, och den fattiga befolkningen fick låna mynt till husbygge och mat. Kommunikationerna voro icke uppdrivna då som nu. Icke häller handel med livsförnödenheter. N. tog hem potatis från Herrljunga trakten, mjöl och spannmål från annat håll. På Hjerpetorp var den tiden en ständig ström av besökare dagen lång, av herrar, bönder och arbetare. N. hade många förtroende i hemsocknen. Ell. och gälde besöken bouppteckningar, råd i enklare lagfrågor m.m. N. titulerades ibland herr, ibland patron. De gamle sockenborna kalla honom rätt o slätt du. Uppt. fråga en gammal kyrkoverd en gång varför församlingen reste en minnessten på N:s grav i Tunhem. Jo, sa´ den gamle: för det första var han en god komunalman sedan skänkte han pengar till kyrktornets påbyggnad och fattiga barns beklädnad. Och för det tredje hjelpte han alltid oss bönder på stämmorna gent emot socknens herremän. I dessa blad är förut tecknat när N. kom i diskution med d:r N. Wallin uppt. anm. – N. var icke rädd för att säga sin mening till någon som skötte sin gård illa, ell. som icke höll sin landsvägsbit i ordning. Han stack ej häller under stol med egna snedsprång i yngre år. Det var gallringshygge på på Hunneberg, N. jemte skogsskolans föreståndare kom dit. Det va fasligt va de nu ä noga på berga sade N. när vi stal störar i skogen i äldre tid tog vi jemt om. I äldre tid var det vanligt att de som bodde omkring bergen tog vad de behövde på bergen i ved och byggnadsväg. De mena på att staten tagit bergen ifrån dem. Det ansågs inte någon skam då att stjäla ifrån kronan. uppt. anm. – Som nämnt N. hade olika titlar, en vinterdag kunde man få se honom åka i modern släde och iklädd stor päls. Andra dagen sågs han i färdekappa på ett mäldlass. Men trotts att han stog på böndernas sida på stämmorna, förlora han många tusen kr på herremän. Ingen gick gerna från Hjerpetorp utan fägnad. Sjelv använde han sprit mycket måttligt. En tid var med i en nyckterhetsf. mest för att andra skulle följa upp. Var Hjerpetorp i N:s tid härden för flit och arbete så fanns der even nöjen. Han hantera sjelv felan i unga år. Jag tror icke jag säger förmycket då jag påstår att större bröllop än som gick av stapeln på Hjerpetorp på 1870 tal. icke firats i Tunhem sedan dess. En av döttrarna stog då brud och hon räknades som en av Tunh. skönheter. Bröllopet stog inte i dagarna tre, men det stog i två dagar vid midsommartid. Löv fänns både ute och inne. Vid dörren uppsattes två stora björkar. På gården var gjord en stor lövsal med majstång i mitten. Der intogs en del förtäring ävensom trådes dansen der. Som hovmästare fungera den gamle vaktm. Lindgren från Gbg. frimurarloge. En god vän till N. och född i T. Fyra bonde spelmän ledde musiken. Instrumenten voro Fiol, Basfiol, Flöjt och Klarinett. Makarna N. hade havt 8 barn av vilka endast två döttrar nu leva. Flera brollop hölls på Hjerpetorps men det första blev det mest storslagna. Nu ser det tomt och vemodsfullt ut på St. Hjerpetorp. Sik transit gloria mundi. Så förgår all verldens härlighet!
Julseder i V Tunhem i förra århundradet
Lusse (Lucia). Då skulle man i tidig otta upp att äta och dricka. Icke som nu med kaffe och kattor, utan det skulle stekas fläsk och korv. Den nyslaktade grisen skulle avsmakas även snappsen skulle vara till. Men i Vänersborg hörde jag de som gick lucia då som nu. Tre dagar före jul fick ingen spinnrock ell. väfstol vara i verksamhet – om det var ordning i huset – alla grövre arbeten såsom tröse och d.l. skulle vara slutförda till denna tid. Julveden skulle vara torr och av prima slag och vara huggen i sådan myckenhet att den räkte över julhelgen till ”knutedan” Julafton före dager skulle julneken (julkärven uppsättas. Hafren i denna skulle vara prima! På en del trakter uppsättes kärven på middagen samma dag. Om månen ej var synlig juldagsmorgon skulle julblosset och göras i ordning julafton för julotte besök. Julafton kom soldaten på roten och hämta sin julkost, bestående av såvel merendels en fårabog och några brödkakor m.m. Han blev även rikligt unfägnad med mat och dryckjum. De snappsar han ej rådde med att förtära slog han ibland i en medhavd lomflaska. Julaftons förmiddag blev julbordet dukat med Ost, smör och flera sorters bröd om det ej var nödår – Svinhuvud ell. skinka, korv, svensköl (ell. dricka) samt bränvin allt egen tillverkning. Julbordet skulle stå hela julen över. Ingen som kom på besök skulle bära ut jul, alla skulle smaka på välfägnaden. Även julhalmen skulle bäras in och läggas på golvet julafton. Julhalm har nog ej användts på de 70 åren i T. Julgran var ej synlig i T. enligt de gamles sägen innan 1834: Det var det stora koleraåret. Vänersborg brann ned detta år utom 14 mindre hus. Då fick Vänersborgsborna flytta ut till socknarna omkring staden. En familj av dessa fick bo på st. Harfheden. Då talte Vänersborgsfrun om julgran som börjat användas om julen i Vänersborg. Vi hämta en liten gran från skogen sade gamle Sven på Harfheden och satte den i en butelj utan ljus och prydnader som nu sade den gamle. Detta var vår första julgran sade S. På julaftonskväll satte sig alla husets folk till bords. Dessförinnan skulle alla hava grundligt tvättat sig och badat i basstun. Ett ell. flera handstöpta grenljus tändes på bordet. Då alla satt sig till bords läste far i huset ett kapillet ur bibel de övriga hörde med andakt på. Man lade sig tidigt julafton för att kunna stå tidigt upp till ottan. Fastän husbehofsbränningen florera berusade sig ingen som ville hava något anseende de första juldagarna. Religionen skulle hållas i helgd! I kyrkan släcktes ljusen så snart litet dager inbröt. Ottensången börja klockan 7 fm förut ännu tidigare. Då kyrkoherde C.J. Ljungström 1872 första gång hölt predikan julottan i T. och den sedvanliga ljussläckningen begynte avbröt han predikan med orden ”Låt ljusen brinna”! Sedan dess har ljusen fått brinna hela Ottensången i T. Organisten skulle hava de ljus som blev över ell. ej brann ned det ingick i hans natura förmåner. Högmässan börja cirka 15 min. efter ottesången, varför de flesta stanna över båda mässorna. När man sedan gick eller åkte från kyrkan kappas man om vem som skulle komma först hem. Den som kom först hem då, blev först i alla sina sysslor det följande året. Vid hemkomsten skulle den hemmavarande bjuda på en ”kyrksnaps”. Kaffe fanns icke något vidare efter vad gamle Sven berätta. Det smaka vi första gången 1834: den omskrivna Vänersborgsfrun hade sådant med sig. Om man låt ett ljus bränna julnatten så slockna det och tände sig sjelv kl. 12 midnatt även hände att ljuset dansa. I den stora spisen der stockvedsbrasan var nedbrunnen kunde man få se spår i askan juldagsmorgonen det betydde att någon skulle dö i det huset. det följande året. Man fick vara mycket försiktig julnatten med tal och åthävor för troll och osynliga anda hade stor makt den natten. Att utsätta gröt till husets tomte hörde vist till det förgångna här på orten. För det talades sällan om. Julottan och annandag jul skulle alla husets folk undfägnas med ost, brö och bränvin. Derom sjungdes i folkvisorna. bland annat man inte fick göra julnatten var att ej se se ut genom fönstret. Om det var någon som trottsat detta förbud, den blev tokig. Annandag jul skulle staffans riddara ut i tidig otta. ”Staffanske” kallades detta på orten. Då sjöngs den välkända staffans visan. Staffan var en stallare (stalledräng) dess tackom vi så gerna han vattnar sina fålar fem allt vid den klara stjerna etc. Man sjöng även nidvisor. t.ex jag ser på eder skorsten gul, att eder dotter den är ful o.s.v. Visorna blev efter som välfägnaden vankades på ställena. Detta bruk var mest i utdöende i midio av förra seklet. Riddarna blevo ofta drukna och föll av hästarna varför det ej sällan hände att de blevo hemförslade halfdöda. Man skulle även göra rent i grannens ladugård annandag-jul varäfter välfägnad bjöds. Hade man en oven så kastades gödslen in i ladugården i stället. Detta hände åtminstone i V. Åsaka och andra plattser. Emellan helgdagarna till 20 dag Knut gick julkalasen av stapel. I Gönslanda Särestads socken Skaraborgs län gjorde de flästa julkalasen av stapel om kyndelsmässe. varför kyndelsmässe än i dag av en del folk kallas Gönslandajulen.
Sägner om berg och källor
Vid vägen mellan Seglered och Gäddered (gammal klövjeväg) finns en källa som kallas "Lögatröget" Om uppkomsten av denna källa berättas följande En man med sin hustru voro på väg till kyrkan varvid de blevo överraskade av ett häftigt åskväder Åskan slog ner i en stor sten och klöv denna mitt itu. Mannen kom under den ena halvan av stenen och blev dödad. Hustrun, som var havande framfödde i förskräckelsen ett barn på en bergkulle strax intill. På samm gång som barnet föddes sprang det fram en källa i berget för att modern skulle få vatten att tvätta barnet i (löga = tvätta). Vattnet i källan torkar aldrig ut huru torra somrarna än äro. Jättestenen vid Lundsberg. En jätte som var arg på klockklangen från Seglora kyrka stod en gång på / Liagärds berg och kastade en stor sten mot kyr- kan. Stenen gick ej fram till målet utan föll ned en bit från kyrkan. I stenen synas spår efter jättens händer och fingrar. Trollsmen i Smedjeberg. Vid Stora Holsjöns södra strand ligger ett berg som kallas Smedjeberg. Berget har fått sitt namn därav att där fordom bodde en trollsmed, som smidde åt befolkning en runt omkring. Smeden visade sig aldrig för någon människa. Den som ville hava något arbete ut- rättat fick lägga en järnbit samt några mynt utan- för grottan. Dagen efter fanns den beställda saken färdig att avhämta på samma ställe. Hade den, som skulle ha arbetet gjort lagt för lite mynt utanför grottan hade sme'n ej rört dem, men om det blivit ditlagt för många mynt så hade han bara tagit vad han skulle ha, resten låg kvar. Var det en lie eller en skära som blivit gjord var den så vass att den aldrig blev / slö även om man högg i sten med den. Men ett fick man akta sig mycke noga för näm- ligen att se i eggen på föremålet. Ty gjorde man detta blev det genast förvandlat till ett revben el- ler en trädrot. Långt inne i grottan skall finnas stora skatter förvarade i en tunna, på vilken sitter en höna och vakar över skatten. Grottan är så lång att en hund som blivit instängd i grottans ingång kom ut på andra sidan berget en halv mil därifrån. Valhallsberget ligger strax intill Smedje- berg. Enligt en annan sägen skall smen' hava bott i Valhall och haft smedjan i Smedjeberg. På andra sidan om sjön ligger Liagärds- berg. På ett visst ställe ute i sjön mitt för berget virvlar vattnet runt samt har sugning nedåt Härifrån går en underjordisk ström, som mynnar ut i närheten av Göteborg, i en källa, som kallas Kallebäcks öga. / Siresa på Lundsbergs gärde. Än hör nattvandraren siresans klagande läte då han går på landsvä- gen över Lundsbergs gärde. Ingen vet vad det är för nå- got, det sissande ljudet hörs både sommar och vinter de finnas som ha hört siresa i 20 graders frost. Enligt sägen är siresa en kvinna. Kvinnan var otrogen sin ungdomskärlek och till straff för detta blev hon nedsatt i en myrstack vid Lundsbergs kvarn. Hon blev dömd att stanna där alltid men hon fick ett visst områ- de att röra sig på. Detta område sträcker sig från kvarnen och västerut till klämme- liera vid Flata, omkring en kilometer och längre kan hon ej komma. Nu är det denna kvinnas ande som klagar sin nöd för dem som äro ute efter mörkrets inbrott. Siresa följer med antingen den gående går fort eller sakta, ibland är hon före, ibland efter, men hon går aldrig över de bestämda gränserna / utan när den gående är kommen dit så är siresa borta. Strax intill landsvägen mellan Seglora och Lundsberg ligger en liten sjö, som kallas Osjö Det saes i mina barnaår att det är fördört vatten i den sjön. Det finns ingen botten i sjön. Det va en gubbe som skulle mäta djupet en gång, men då ropa det från bergen, som ligger runt omkring: "Um du mäter mina väggar, så ska ja mäta dina läggar." Djäknaskȣreliera. På vägen mellan Seglora skola och Hestarås finns branta lier. En dag gingo två djäknar vägen fram och som de gingo kommo de ihop och trätte om en sak. Den ene skar ihjäl den andre i en av de brantaste liera, därav namnet Djäknaskȣreliera. Sjöråa i Pjätareds nolsjö. För en 50 år sen gick en gubbe te Pjätare nolsjö för å meta. På / åvägen gick han förbi Hessereds sjö och där fick han se en faselier storer orm, ögena va stora som trätallrikar. Kommen fram te Pjätare sjö försökte gubben få fisk men det ville inte lyckas. Rätt som han satt där fick han se sjöråa komma och gå på vattnet. Framifrån var hon vacker men baktill var hon ihålig. Gubben fick gå hem utan fisk den gången. Det var en gammal man som gömde sina pengar under logen, men drängen stod på avstånd och såg på. Mannen satte vård över skatten och sa: "Detta kan ingen ta innan här blir slaktat två tvillingstutar." När mannen var död skaffa drängen sig ett par tvilling stutar som han slaktade och kom på så sätt åt skatten. I Stora Holsjön ska finnas en gädda som är stor som en timmerstock. Gäddan har / man på huvudet som en häst. Då hon rör sig i vattnet blir det upprört i en stor omkrets. Sjötjuren i Tomta. En gång hade det kommit en så väldigt vacker tjur in bland kreatu- ren när de var ute på bete Folket försökte mota in tjuren i ladugården men det gick inte utan rätt som det var så för- svann tjuren rakt ut i sjön. En ko hade blivit betäckt av tjuren så att det blev en kalv och från denna kalv härstammar de broketa korna som vi nu ha. Draken i Liagärds berg. I Liagärds berg som ligger vid Stora Holsjön har förr i tiden bott en drake. För en hundra år sen var där en skytt som försökte skjuta draken, men för varje skott han sköt kom det fram ett nytt huvud. Huvudena blev större och större. Till slut blev skytten rädd och gick därifrån. / Bröllopsföljet från Lundsbergs berg. En gumma som va på väg till stan tidigt en morgon kom i sällskap med troll, som varit i Lundsbergs berg på bröllop men nu voro på väg hem till Skrapareds berg i närheten av Viskafors. Trollen hade den finaste musik som kan tänkas och hästarna riktigt dansa fram på vägen. Gasten. Det va inte roligt att råka ut för gasten för han bräkte, skratta och gav örfilar. Det var farligt att härma efter gasten, gjorde man det, fick man stryk. Gasten kunde ej gå över vatten. I mitten på 1800 talet gick en man fram utmed Stora Holsjöns norra strand. Rätt som han gick fick han höra gasten på den andra sidan om sjön Mannen började härma gasten under det han sprang västerut genom Eskilsered mot Liagärde. Gasten kom ej över vattnet utan måste springa runt sjön och detta gjorde att mannen fick bra / försprång. Men gasten kom närmare och närma re och snart var han strax efter mannen, som sprang för livet. När mannen kom fram till Liagärde var gasten ända inpå honom men han kom ändå innanför dörren innan gas- ten hann upp honom. Så fort som mannen stängt igen dörren efter sig smällde gasten till i väggen så att bräderna flög sönder.
Valborgsmässan
Omedelbart väster om staden ligger en hög kulle, den kallades för stadens kulle, nu kallas den Nyströms kulle. Här har se- dan urminnes tid varit stadens ungdoms fäst- plats, det fick de en gång belägg på 1839 eller 1840, då en som bodde intill vid namn Å- berg dömdes till 3 Rd. 16 sk. böter för han ned- tagit ungdomens "Majspira". Det året hade ungdomen rest en "majstång eller majspira, den hade tofs av löv i toppen och var virad med bränbara guirlanger, dessa voro fästade vid stången med 140 spik och 10 krampor. Överst under ruskan voro två i kors lagda laddade pistolpipor. meningen var att vid dansen skall girlangen an- / Skövde Valborgsmässan 2 tändas och när elden nådde pistolerna skulle de antändas, men Aberg tog det året ner den och fick böta. 1 Maj kallades i staden Vallborsmässedan, så stavas det i de gamla papperen. Dan före kallades för Vallborsmässekväll, men även hade Axel N. hört att den kallades "Kålle kväll" och 1. majmorgonen för varme morron". Sommaren gjorde nämligen sitt intåg då. Kreaturen släpptes ut till Stadsvakta- rinnan Bolla, som från den dagen och till 1 okt. sva- rade för foder och vatten. 1. söndagen efter 1. maj gick stadens äldre liksom på Vallfärd till stans kulle, en promenad tidigt för att riktigt titta på sommarsolen från kullen och så skulle de ha hem lövkvistar, blåsippor, vit- sippor och vårlök för sådana växte där. Lilje konvaljer- na skulle de plocka pingstdagen på samma ställe. Där uppe på kullen gick då alla sorters folk och mojade sig i det vackra vår vädret / Skövde Valborgsmässan 3. Ungdomen firade natten mellan 1. lördagen och sön- daten eftr. 1. maj i stadens äng uppe vid Skyttesledet. De skulle så högt upp att de kunde skönja spricka i Hökensås och Hjo eller Vättern därbakom, då skulle det bli en ljuvlig sommar. Hit drog de i kotterier, gesäller för sig, bodbetjän- ter för sig och "Ståndspersonernas" ungdom för sig musiken var gemensam, det var i många år stads- spelman Wallgren, som spelade klarinett. Åt och söp gjorde var grupp för sig, men dansade ihop. Sen fram på natten blev det förbrödring eller slagsmål. När solen stod över Versås kyrka var det tid att gå hem. Så var seden den söndagen i många år och den kallades "Gökotta. Förste maj var det skamligt att gå med luva och läderfodral på skorna, man skulle vara "som- marskodd i bägge ändarna". Det sammanträde stadens borgare höll i Maj kallades för "Vallborsmässerådstuva", men den hölls / Skövde Valborgsmässa 4 aldrig förrän i slutet av månaden, efter vall- släppningen, hägnadssynen och brandsynen, handlin- gar om det skulle föredragas då. Bollas er- sättning för kreatursvakten skulle fastställas, räken- skaperna för hägnader granskas och böter för brott mot brandstadgan fastställas. Efter Vallborsmässorådstuva gick borgmästarn, de två två rådmän som suttit i rådstuvan som ledamöter och stadens äldste till stadskällarn, som låg där Assbecks herrekipering nu är, och fästade." Den natten var stans styresmän "Fridströmmar" allihop." Fridström hette den som gick ute om natten som brandvakt. I staden voro fyra kategorier folk, som vid fäst- tillfällena höllo ihop. Det var en grupp s.k. ståndsper- soner", dessa voro apotekare Sommar, Doktor Edgren, Borgmästaren, samt de officerare som bodde i staden. Stadens rådmän Helén och Danelius voro handlare och följde sitt stånd. "Ståndspersonerna" hade majbal på stadskällaren, / Skövde Vallborgsmässa 5. där assbecks herrekipering nu ligger. Officerarna hade lejt musiker från de regementen de tillhörde. Det var en s.k. Vårmiddag, då allt vad som redan alstrats skulle på bordet. Den andra kategorin voro handlandena, som ord- nade med majfäst turvis hos någon kollega. Hult, Lagerstedt, Aron Kjellberg (Charles Nilssons svärfar), Böh- mer och Hagwitz voro de mest tongivande och bestäm- de hur det skulle vara. Varje handlande, utan undantag, var fastighetsä- gare, så deras majfäst var i stil med böndernas. Handl. hade ett sammanträde och gjorde upp vad var och en skulle laga i ordning och skicka till gilles- gården. Här var en lejd kokfru ansvarig för att allt blev ordnat och som reserv hade hon en kontantsumma att inköpa kryddor etc. för. Bränvin levererade Källegårdens bränneri och öl- brygden beställdes hos någon som kunde brygga bra öl. Varje gäst skulle ha en ny kritpipa och den skulle brytas sönder vid avskedet, den var bara / Skövde Vallborgsmässa 6. avsedd för majgillet. Huvudrätten var ägg, men de åts inte som nu, utan fin- hackades på en djup tallrik och så slogs salt och grädde på och sen åt de den med sked. Utom ägg var det en stuvning på Molla, som kom till, och sedan många andra saker, det var en fullständig middag, "med alla gästerna lite luria". Så länge Hult levde, han var poet och handlare, så poetisk att han avfattade sina annonser på vers, sjöng de maj visan och där hade han givit var deltagare en vers. Så höll ålderman ett tal för våren, inte för dem som handlare utan jordbrukare. De voro ju lika mycket bönder som köpmän. Den tredje kategorien voro handtverksmästarna, dessa gjorde upp om en engångkostnad hos någon "traktör", där de tillbringade natten ätande, supande, sjungande, spelande kort och "drog historier". De hade just inga gemensam- ma intressen för de flesta voro inte tomt- och jordägare, utan det var all slags handtverk representerat. Den dagen / Skövde Vallborgsmässa 7. bytte de ålderman. Den fjärde kategorien voro gesällerna, bodbetjänterna och all annan tjänstepersonal och de hade aldra roligast. Deras fäst var delad i tre huvuddelar, 1. När de el- dade upp majstången, 2. marschen till Mörke Källa och 3. knytkalaset där. På Kullen, en hög kulle, väster om staden, där stadsens myndigheter tillät ungdomen roa sig, hade de rest en maj- stång virad med tjärade halmflätor och längst upp ett par laddade pistolpipor, här var samlingsplatsen. När alla tycktes samlade sjöng de majsången, där var värs slu- tade med "Väkommen maj i hagen vår." Sedan tände de på stången och när skotten hade gått marscherade de med Wallgren i teten, han var stadsspel- man, genom prästgårdsgata (gamla prästgården), staket- gatan, över Sanden (Sandtorget) till sluttningen vid Mör- ke källa där de slog sig ner i gräset, där Gustafssons växthus nu ligger. Här togs knytena fram som voro hit- sända i förväg, och så tillbringades aftonen under ätning / Skövde Vallborgsmässa 8 och supning, mäst supning till efter midatt. Den natten var det inte nådigt ha ärende över till Marieberg eller Sörpe. En karduansmakare Mellander slog de ihjäl ba- ra för han sade sig gå till Käpplunda hellre, när han blev inbjuden att stanna. Detta skedde 1837. Matknyten innehöll bröd, ost och fläsk, bränvin och hård- kokta ägg. Gulan fick inte rinna när ägget klövs, för då skulle tårar komma att rinna. Det var inte så långt li- det på sommaren än så gesäller och drängar bestods smör. Dricka Märg i benen sade de inte i Skövde, utan "Drick hälsa och styrka, drick för krafter i vår". Denna skål om Vallborg var den högtidligaste och skulle alltid drickas stående. Efter den tändes kritpipor som då till- sammans med tobak bjöds omkring. Skålen för våren dracks alltid i äggtoddy. Ett särskilt kapitel var björksaften, på den tiden Kronan ägde Billingen, var det vanligt att skatta björkarna på saft om våren. Var och en ville ha björksaft med tillsats av socker / Skövde Vallborgsmässa 9. och jäst till vin att bjuda på. När skogen någon gång i slutet av 1700 talet skiftades, så var bonde blev ägare till sitt skifte, blev de rädda om trä- den och förbjöd tappningen. Då blev det småpojkarna som tyckte det var roligt att tjuvtappa. Liksom nutida pojkar helst vill knycka äpplen ty då smaka de bäst, så ville dåtidens pojkar gärna tjyvtappa saven av björkarna. Men bönderna voro rasande, ty de sade det kom mask i sådana träd och det var inget billigt nöje skada växande träd. Björksaft var det kraftigaste botemedlet mot "Vår- sken", (Vårtrötthet). Ingen annan eld tändes på bygden, än den stång som gesällerna tände på, på kullen. I stadens skola, det var en gemensam för Skövde stad, Våmb, Öm, Segerstorp, Hafstena och Käpplunda och låg i hörnet mellan torget och Hertig Johans Gata, där Hallbergs guldsmedsaffär nu är, där förekom inget första maj- firande i någon form, men i den dåvarande läroanstalten tog läraren och hans adjunkt (de voro bara två där), med / Skövde Vallborgsmässa 10 sig barnen ut och botaniserade, de gick då alltid till Storängen, som låg där Klasborg nu ligger, för där växte mycket sällsynta växter, som de skulle samla och prässa. Stadsbefolkningen uppfattade icke första maj som en fäst och fridag utan bara att det var första som- mardagen och att vintern var slut. Det var natten som var fästtiden, från siste april om kvällen till 1. maj om morgon åts, söps och sjöngs det överallt. Alla fästade på ett eller annat sätt, men gesällers och drängars firande nere vid Mörkekällan gjorde sig mäst märkbar. Mellan 1903 och 1914 fick de olika arbetarorganisatio- nerna sina standar och då var grunden lagd till första- majfirandet. Före 1903 fick dagen firas med ett föredrag, om kvällen, sedan hade de demonstration, första söndagen i maj. Ända in på -20 talet stod stadens borgare på trottoarkanterna och kontrollerade, vilka som voro så röda så de demon- strerade av deras bekanta och från stadens tre regementen gick be- fäl med bricka om halsen och kontrollerade att ingen av regementets personal deltog civil eller i uniform. / Skövde Vallborgsmässa 11 Nu i år gick I. 9:s musikkår i teten för demonstration men då hade den ju helt andra syften än 8 timmarsdagen. Den arbetare, som före 1900 sågs i demonstration eller höll med en skräddare från Malmö, ansågs som en myc- ket misstänkt person och även många arbetare tog avstånd från honom. 1903 är genombrottsår för den moderna ar- betarrörelsen i Skövde. Ordet Maja har aldrig använts här för utflyckter om 1. maj. Var det söndag så gick man åt kullen till ev. på kvällen om vardag. 1. maj var inte ansedd för att vara en dag avsedd att driva omkring på utan dess värde låg i att alla skulle äta, supa och må gott, och att de styrande i staden såg genom fingrarna med sång och skrål i stil med nutida myndigheters mot studentupptå- gen. Regementena här har flaggat 1. maj sedan ordern kom att den skulle betraktas som söndag, före 1935 så brukade regementscheferna ordna med dagslång övning så ingen skulle frestas vilja titta på demonstrationståget. P. A. Hansson / Skövde Vallborgsmässa 12. har mjukat upp de åsikterna så nu kan en beväring inte straffas om han skulle i uniform deltaga. Men ännu har det inte gått så långt att regementet med fana och musik ställer upp till parad den dagen. Men som söndag betraktas och respekteras han. Inget grönt pryder hemmen denna dag, blommor och blad äro ju inte komna, men personligen skall sommar- kläderna den dagen visas. Isynnerhet damerna hålla styft på att 1. maj första gången ha på det nya i sommar- klädesväg!
Äldre minnen från hänsvunna Jular
Äldre minnen från hänsvunna Jular ! Då göres början med "Lusse" Luciadagen ! Dagen inger högtidlighet i sinnet, såsom föregångare til Julen. Då ville den äldre generationen ha tröskningsarbetet med präl "Slaga" afgjort, De som hade mer att tröska och var bråskande, började kl. 5 på höslotten och slutade kl. 8 på kvällen. Och svinslakten var lusse för mängden en betämd tid, Dels derför att det var undangjort i god tid före jul, dels lika mycke derför att festligheten med lite lite extra fägnad med med eller mindre stimulantia skedde på samma gång, Så närmar sig juj, Då göres början med julaftonsmorgonen då en sup bjöds på sängen, Kaffe brukades då för tiden inte bland allmogen uti mina yngre år. Och när morgonsysslor undanstökats, Dekorera des med att spika upp granar vid ytterdörrar Och att sätta ut julkärven fogla- eller bygdespråk fulanek Uder tiden på förm kommer knekten att hämta julkost han var såväl som knektar i almänhet illa ordant enär utroten kunde vara 1 mil bort från stamroten, Det var då först att fägna hederligt, med mat och dryck, De som var ordentliga karar, för dem var det nog så högtidligt, för andra blev det en mer eller mindre besvärlig florshuva samt skrål och oväsen, Folk var så vandeliga så de sade att komme inte knekten viste de inte att det var jul, vår knektarote bestod av 5 bönder på ett mtl stamrote, och 2 dito på ett halv mtl utrote, "Apropos" Julkosten så ville den ene inte vara sämre än den andra så det blev en hel börda med sovel stora fina julkakor saml diverse småbrö, Sedan var det riksbekanta att doppa i grytan Så närmar sig kvällningen då kreaturen skulle var fodrade och sysslorna gjorda förrän julen ringdes in, Så vars julhalmen in i en 10 a 12 stukor "kärvar" vackra och väldoftande, vilka breddes på golvet efter det juleljus tänts. Ett par halmstukor lades framme vid bänken till hufvudgärd, Man lade sig, mest påklädd julnatten för att vara färdig till Ottesången Julkvällens badning försiggick arefter julbön, Och så Julaftonsmiddagspisning, derfter övades något julandakt, Sedan förströelse t. ex. gissa nötter, Man tar göpet fult och ruskar och säger huru många ? varvid den andre begär god glött,"glimt" och gissar sen räknades, sades rätt ändrades ägareannars erlades felande antal sades för många ssak samma - "Ett annat vis" Man tar en nöt i ena handen och kastar händerna om varandra och säger, Nåta, nåta, Gunne, det vore godt jag vunne antingen på eller under ? gissades rätt vann man nöten annars var det att erläga en - Att ta julbock ! Man tog lite långhalm och slog en knut vid bro met "vipporna" och klippte av till en fots höjd och fläkte isär till 3 ben, så lade man sig, på ryggen med huvudet intill och så var det till att upp med benen så att fötterna kunde knipa den med sig. - Boråsbommen. En person lade sig på julhalmem vid bänken varvid en person satte sig på varje sida med benen över axlarna och / tog fasta tag uti varandras starkt krumena fötter, sen var det att ta friska tag och komma på ett ben och få tag i bänken så gick det. Att lura mus". Man låg på samma vis och en person lade sig ovanpå med armarna under den liggandes armhålor, Och händerna hårt knäppta över nacken att nu orka stiga upp var ett svårt kraftprov som de flesta jullekar var. "Låna eld", Foket satte sig, på bänkar och stolar runt stuvan Och en person gick omkring hos den ene efter den andre och säger, Låna eld, varvid svartes Gack till närmaste granne, Nöjet utgöres i själva verket av att det i smyg växlades platser bak hans rygg vilket ibland blev så livat så mängden var i rörelse, då gälde att passa sig, den som inte hann sitta fick plats, fick sen låna eld. "Blåsa ur ljuset". Ett rep bands i gälträdet uppåt taket vid Tärren varvid den andra ändem fästes om ena ankeln på personen som lig- gande på magen med huvet åter i stugan varefter han til sist stod med fötterna rakt i vädret, men det var svårt att lyckas man kunde vara halvägs eller nära att lyckas, men vips vreds man åt sidan dragandes mängden av julhalmen med sig i den starka farten tillbaka, en både lustig och ansträng ande lek. - "Mussla Skor". Då satte sig alla i en rundel på golvet hälst en person av varje kön, så att kvinnorna kunde braka något av sina kjolar över männens knän att skon inte syntes varvid den som gick omkring hade sig ålagt att taga skon vilken forslades runt åt ett håll och styrades ansträngningen med att skon uppvisades än här, än där, hos den som skon fans hos blev skyldig hitta de dernäst. - "Draga kavle" Torde vara bekant Två personer sitta på golvet med fötterna hårt pressade mot varandra hållande kavlen midt över tårna då den armstarkare drar upp den andre - "Gömma Ringen" Man plaserar sig på bänkar och stolar runt rummet och en går omkring hos den ene efter den andre och säger, Gömma ringen fasligt väl, låt ingen menniska se den, - Sen var det att fråga den ene efter den andre, Hvem har ringen ? Så gissades, Sades rätt var det bra, Sades orätt måste erläggas pant, som sedan fick lösas, Då sades Jag sveder och bränner vem panrten känner, ägaren svarte Det är min, Då blev lösen ofta att kyssaa den eller den av andra könet, eller att säga så eller så som kunde roligast påhittas - Att lägga Räv. Tre nötter till huvudet 3 i halsen 3 i varje ben 12 i ryggen 15 i ring sen......................... räven räknades i raskt tempo utan att säga fel sålunda Huvet kunde huvet benet 3 klon 3 benet 3 klon 3 ryggen säger 12 gånger, åter benet 3, klon 3, nemnet 3, klon 3, rumpen 15 vid sista nöten får man veta att säga rump upp. Sades rätt vägen igenom hade man vunnit alla nötterna, sades fel hade man att erlägga till ny räv / Att preka Soa ! Man satte sig runt stugan på bänkar och stolar och en person försedd med en pinne gick omkring och först fråga vad namn de ville taga av suggans lemmar l.ex. ögat örat benet grisanet och så vidare hur det roligast kunde vrida till, Så prekades våldsamt och frågtes, vad ar bättre än ögat ? Wad är bättre än örat o.s.v. och det var till att svar kvickt så man slapp att hårt prekas, Och den prekade gick dernäst till den som hade lemmens namn som nämnts alt under publikens mer eller mindre lustiga skrattsalvor. Att Kyssa Jumfrua (Jungfrun) Att medels ett rep kaslat om Gällträt uppe nära taket åter vid tärren dubbelt, då öglan lades om nacken, (icke ränsnara åtminstone i juletid, ber för all del,) och man tog tag i båda ändarna, och så till att hala upp sig och kyssa på bemälda tvärträde "Allmogens jullekar voro ej för att gör folk klemiga". Om ottesångsfärden vil jag något orda - Kl. 6 börja den vanligen någon gång en timme eller 2 tidigare den natten var man ingen sjusovare hvarför man av pur glädje steg upp i god tid, Nu var de några veckor före jul ordnat till Julblon, av på sommaren ur torvmosse upptagen tjärved, som sjungad och väl torkad, sist före jul i stuguvärmen uppe vid taket borta över spiseln vilka stickor hopbands till omkrring 4 alnars längd med vidjor til en tjock kärna Så samlades Gårdbor och närmaste grannar i vår stuga och välkomnades med en sup de som ville, ha för att sen njuta av sällskap efter blosset, vilket tändes en bit från gården, Som blosset bars högt lyste det väldigt och syntes på långt av- stånd vi har en halv timmet väg till kyrkan, De som var före stanna och vänta in, och de som kom eftere hördes prata om att skynda fatt lyset, Och sedan på en bergsklint framme ett stycke från kyrkan, lades kvarlevorna och släcktes Berget kallas Brännekullen från urminnes tider Och kommer troligtvis för evär- deliga tider till ett minne att så heta. / Det lyster mig skildra huru en "Gammal ryggåsstuga" lika ofta benämnd Sparrastuva såg ut - Själva stuva med jordvall vid tomten, var inte högre vägg än att det var en lätt sak att stiga på taket, Dubbelt så högt bygt med loft uppe, och och Häbbärt "Herrberge" kanske, vid båda ändar på större, och på ena ändan på mindre, och Torparkojor helt utan, Halmtäckt ofta med jordtorvor överst, Och så en lång grön skorsten något högre en loftstaket. Utseende invändigt. En förstuga tvärs över huset under loftet emel- lan stugan och häbbärt. med trappuppgång och en dörr på var sida ut och till omförmälde rum, Wi träda in uti stuga, först muren til venster med en väldig öppen spis, der framom Omgruva "ungs-" ingången till den väldiga ugnen, plats att baka bortåt ett tjog stora kakor. Så en ugnsbänk vari stogo säd som ugntorkades, gick inte att mala på Räckakvarnen annars, Främst en innebygd säng, med luckor - Så en dörr derintill Gavelbänk, Nu högsätet med det stora bordet - "Wi har allt väl bibehållet" derinom Lång- bänken, wid nedre ändan efter gaveln en dito säng, unde vilken ett par tre höns hade sitt natt tillhåll Så en liggplats uppe vid taket i gälleen som benämn- des Tärren. plats för ett par personer med uppgång över fången eller och en sväng med starka armar och en vig kropp upp från en vanlig stol. Så Takfönster med några små rutor, Glas var väl ont om och dyrt. Jag beklagaar generationer som måste bo så mörkt inomhus, uti den mörka årstiden, och när snö föll fick de på taket och skotta av fönstret, Mina föräldrar anbringade ett fönster 4rutigt ål solsidan Jag mins väl den gam- maldags boningen. - Efter Landtmäteri och utflyttning fick vi en ljusare bostad 1861 " - Några ord om huru det gjordes högtidsfint till jul. Ett lakan sattes upp på gaveln vid bordet varpå fästes vackra hemgjorda kransar der alla färger av målat papper sirligt klippt och sammansatt, Så bonades det med så kallade handkläder runt om i stugan, hvarpå likaledes fästes kransar en bit emellan. Sedan sattes upp Konterfej på de eljest bara timmerväggarna, Tapeter kom ej i bruk innan på 60 a 70 talen, Konterfejen var Bibliska och Furstliga motiv Julakors göres av långhalm sirligt med vackra vipor kanske någon annan uppvaktar med sådant, annars skulle gerna sändas ett sådant, men det bleve med besvär med låda till förvaring under transporten. Högaktningesfullt Fagerhult Horred Börje Andersson Egenhändigt född d. 15 Okt. 1848
Flyttning i samband med storskifte 1
Detta är Fredriks minnen om utflyttningen 1859 och livet de första åren; han var då 7. år. När storskiftet gått fick Lyckgården på sin lott 18 tunnland ängs och betesjord till odling 2 km söder om Flistad kyrka på vägen mot Bannkälla i Väring. Far grät många gånger för han måste flytta från bya- laget och ut i skogen, men det var inget att göra åt, utan börja med nyodling runt där stugan skulle stå, så vi kunde försörja oss med råg och potatis första året. Foder till kreaturen fick vi på ängarna och nere vid sjön för klövervallar hade ännu inte kommit i bruk. Sen fick far, mor, jag och mina två bröder hållas och rödja på den blivande tomten. Vi hackade först upp en körväg omkring hundra meter lång från vägen / Fredrig Jonsson i Lyckgården Flistad Flyttning 2 till platsen för stugan så vi kunde få fram häst och vagn. Så satte vi i gång med odling för råg och potatis. Far bröt sten och stubbar, vi pojkar lavade stenmur och drog ris och rötter att bränna och mor hackade torv. Allt detta måste göras på lediga stunder, för vi hade ju gamla hemmet kvar än. Sedan grävde vi brunn på en plats som en gubbe från Forsvik visade ut, och så grävde vi grund till stugan, varefter odlingen fick vara i fred till januari, för vi hade ju kvar gamla hemmet och präglinga tog hela novermber. Dec. var ju julen och i januari var kalasen särskilt lockande för där väntilerades skiftet, och då utbytte de utflyttande bönderna tan- kar om hur de bäst skulle göra. I jann. fick vi fram timmer till huset med körhjälp och litet till ladugården, men den gamle ladugården skulle flyttas så till den "grönde" det. Så sågades och bilades virket och lades på tork. Här fick de kvarsittande bönderna hjälpa till. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 3. Ett arbete som tog mycken tid var gärdsgårdsbyggande, ty inga stenmurar funnos och hela stycket som skulle odlas skulle ju fredas. Det fanns varken lag eller rätt ett par år för betesdjur, för bönderna visste knappt själva var de hade sina ägor. På vintern byggdes huset, till det fick far kontant- hjälp av de som bodde kvar till lön åt snickarna och fram på våren flyttade vi dit fast vi ännu ej avträtt de gamla tegarna. Men va alla var lessna för vi skulle bo på skogen, bönderna, som fick bo kvar i byn var skadeglada och belåt- na över att få de utflyttades fina jord och de utflyttade var avundsjuka. Jag skall säga det var ett liv i byn och hade lantmätarn kommit till ett nybygge hade hans liv inte vart värt ett ruttet lingon. Hur arbetet sedan gestaltade sig de första åren vill jag berätta som jag kommer i håg det. Fast saknaden efter grannarna var stor, så i många / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 4. fall blev det en stor lättnad för far, han fick nu i mycket bestämma själv, som förut hela byn skulle lägga sig i. Mor fick lägga sin kålgård var hon ville, och ladugårdsgata fick han ta till så stor som hälst. Man kunde gå och springa härs och tvärs över hela hemjorden och om stängslet gick sönder var det bara en granne att kiva med och den hade ju också stängselskyldig- het. Arbetsåret för oss började i slutet av januari, då en del vinterhugget virke till bygget skulle hem, sedan kom i februari gödselkörning till trädet och lades i kompost. Inte alla bönder körde ut vintergödseln i februari, mån- ga sparade den hela året och körde i juni. När vi bodde i byn var gödselkörningen en gemensam sak, det var alltid körehjälp då. Fruntimren lastade och drängarna körde, den som kom och hämtade det sista lasset kallades för "Dyngrul". I det lasset smusslade töserna in en docka, klädd precis som ett fruntimmer. Hon skulle ha axel- schal / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 5. och vara drängens brud. Det ville till att ha ett ordent- ligt skäl för att få undan drängen medan de bäd- dade ner dockan. När drängen sedan fick henne på grepen, blev han rasande och flög på fruntimren och ville ha reda på vem som hade gjort det. En gång for en dräng på en piga som han trodde om det och drog kjolarna över huvudet på henne och knöt till och sen fick hon springa och skrika som en toka för fruntimren hade inga byxor på den tiden. I februari kördes allt veabrännet och slanorna till skigärdesgården hem. Slanorna kunde ej klyvas förrän kylan gått ur trädet, för då bröt klovet sig ut åt sidan. Den tiden skulle också hässjestörarna vässas, det var ett bruk att den som inte kunde vässa staven med fem slinter (hugg), han fick inte gifta sig det året. Slanorna till gärdesgården klövs i två delar, de voro 6 alnar långa och när det arbetet pågick var det roligt, då var det inte lönt att en piga kom ut på gården. Kom en piga ut ropade pojkarna: "Kom hit och öppna skula skall / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 6 du få prova en kil". När vi bodde i byn skulle alla hägnader överses och repareras så de voro färdiga 1. maj. Hägnadsreparatio- nen gjorde de gemensamt. Ett par kvinfolk som kunde, fick sve hank åt hela byalaget. Hankavirket körde de hem gemensamt och lade upp ##en en lämplig plats. Det eneriset var det första pojkarna fick att bygga nästa års påskeld med. Första maj skulle stämma hållas och hägnadssyn gås. Redan i mars voro hägnaderna klara för i april hanns inte med sådant för vårbruket. När hägnadssynen gick voro alla med och då hade byfogden en stör som han mätte höjden med, på staven var ett kors och det fick inte gå igenom något hål för då kunde svinen också göra det och så blev det böter. Dessa böter användes till bränvin på kalaset. När kalaset var färdigt voro också bönderna färdiga, de dinglade i väg ut på sina marker och skulle gå runt sina gärden, men blevo ofta liggande / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 7. ut med sina gärdesgårdar. I april började vårbruket, det kunde variera litet be- roende på om det var sandmylla eller lera, men var bonde hade sina utexperimenterade dagar som de gärna ville så på om det var möjligt. Även andra syslor hade sina bestämda dagar. Rågstubben plöjdes och reddes först för i den skulle ärtorna sås ut. Det första "betemålet" (arbetspasset), skulle dra- garna smaka på julaleven, den gömdes i säabingen över vintern och var hård som flinta, men hästarna tuggade bra. Jag har många gånger varit med om att slå sönder julaleven i bitar mot plogen och matat dragarna. Julaleven var en stor ring med fyra st. "Krulleta öron". Efter ärterna var det havrens tur, Klövervallar fanns ej, de kom till först på 60 talet. Jorden brukades i fyraårig cirkulation. Var bonde hade del i vart gärde och de voro 4 st. Det blev här i Flistad 32 kringkörer för var 1/4. dingsbonde på var teg. På en sådan teg kunde det i goda år förekomma / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning 8 två stukrader. Det fanns inte då som nu viss areal i Klövergärden, utan all jord utom trädet brukades öppen, höet togs på självväxande ängar och i sjökanten. Var det kokligt användes inte vält utan allt folket både stora och små manfolk som kvinfolk som inte höll i tömmar eller redskap fick gå på fältet med koklaklubba. Bönor och lin såddes sist, de var rädda för frost, men detta var inget manfolksgöra. Lin och bön- halm togs aldrig in i ladan, utan hängdes under "Öfsadroppet" på söderväggen. Under juni månad kördes gödseln ut och spreds och så skulle trädan plöjas två gånger, före hö- slåttern. Det var många som inte körde ut gödseln om vintern utan först nu. Denna körning var under byatiden byns gemensamma angelägenhet, de gjorde körehjälp i tur och ordning så hela gödsel- tappen kunde åka ut på ett par vänner. Efter midsommar (joeldagen) började slåttern / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 9. Det var en i flistad som hette Joel, som fick börja, och så kom alla de andra efter. Slåttern skedde i form av slåtterhjälp, och allt eftersom de hade ängsmark till bjudde de slåtterkarlar med en räfserska efter var. Räfserskorna hållde ett väldigt liv om vilken pojk de skulle räfsa efter. Endast de som hade ärter infällda i räfsorna och skramalade med höll sig spaka de voro bortlovade, det var fästmanspresent. Slåtterhjälpen varade i två dagar, första dagen slogs höet och vändes och andra dagen stäcktes det. Sen andra dagen om kväll var det slåtterkalas. Köra in höet fick de göra själva. Den som höll slåttergille skulle ha avslagit, torkat och kört in ett lass förut så de hade något att sova i om natten. De som var förlovade höll sig för sig själva, men de andra pigorna och drängarna låg och hånglade hela natten. "Släpp mantaget, Anna, eller låt bli Annas skul karl" var utrop som var vanliga, det var andra som på skämt ropade så. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m m. 10 När de körde in höet var det noga med att inga strån spilldes. Vadsbokorgarna fick inte lastas på råke utan de skulle vara jämnstrukna. Efter höet var det rågens tur, här förekom ingen slåttehjälp utan var och en skötte sitt. Sedan började präglatröskningen men bara till säaråg och bröd för den närmaste tiden. Rågsådden skedde se- dan, trädan var plöjd förut , sista gången så tätt att vältorna lågo tätt, tätt och på dem såddes rågen, nu var allt folket ute igen med koklaklubbor och efter sådden harvades fältet med en tinnaharv. Potatis, kål och rovor hade de i byatiden bara i sina kålgårdar och till deras sättning och såning var ingen särskild tid anslagen, efter utflyttningen flyttade potatis och rovor ut på fälten i cirkulation med annan säd. Husmodern behöll kål och kålrötter i kåltäppan. Den som hjälpte till med potatis- plockning hade maten och en halv skäppa potatis om dagen. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 11. När hela skörden var inne började präglatrösk- ningen, den varade hela november, fram till Lusse, då den måste vara färdig, för då tog julförberedelserna vid. Dec. månad från Lusse till julafton var julförbe- redelsernas tid, mellan jul och nyår vilade allt arbete utom husdjursskötseln. Januari var den lindrigaste månaden, då var det endast djurskötsel, redskapslagning, litet skogskörsel, om mossarna bar, och så kalaser förståss. Flistadbornas marknader Hova marknad tog emot fläsk och levande djur. Lidköpings och Vänersborgs marknader var havremark- nader. Till Filipstad kördes mycket ärter. Mariestad och Skövde marknader tog också emot levan- de djur. Alla transporter ordnades gemensamt, men endast hästar fick de komma med som dragare. Klädköp gjordes sällan, i hemmen vävdes och / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 12 spanns och sockenskräddaren sydde. Ovanläder till skor bereddes, men sulläder köptes från Mariestad, och sen gjorde sockenskomakaren alla skorna. Priset var 75 öre paret, mat och husrum. Bränvin brändes till jul och till slåttern, men mycket brändes i smyg, Sen blev det beslag av bränvinstygen av länsman som förseglade dem. Ofta fick folk reda på i förtid när länsman nalkades, det spridde sig som en löpeld. Ovanföre Flistad kyrkas läktare är en avsats, där gömde en gång en bondhustru sina bränvinstyg, när länsman var i antågande, när han var rest satte hon på en liten brygd igen, detta var under fars tid. Nöjen. Auktionerna voro stora nöjesdagar, då besöktes auk- tionerna av alla besuttna med hustrur och då vart det kalas. Senare på kvällen kom ungdomen och då blev det dans och fäst, men på ungdomsgillet fick nog pojkar- na för det mästa dricka hemmabränt. Januari var julakalasens tid med Spel Erik som speleman. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad. Flyttning m m 13. På kalasen bjuddes en blandning av bränvin och sirup, som kallades romvin till de som inte nyttjade bränvin. April (mars) Var det påskeld vid Sjöhagen, som var byns lekeplats. Rishögen drog byns pojkar ihop och från skogsbygden skaffades tjärtunnor som sattes på stänger i rishögen. Det var inte lönt en utombyspojke lade sig i det eller besökte påskelden, för då blev det smörj. Maj Då firades Valborgsmäss med litet eldning, men då var det inte så ståtligt som om påsk, nu eldade de bara vass och ilandflutet virke. Maj (juni) Pingst firades på pingstavallen vid Ransta stenar i Vad socken (en stor dommarering). Här lektes och dansades, men brudpar har ej förekommit på många år. Det tog en präst bort i början av 1800 talet. Juni Midsommar restes majstången på allmänningen, det var på byns grannabacke, en tresnepp mellan prästegården och kyrkan. / Fredrik Jonsson Lyckgården Flistad Flyttning m.m. 14. I majstången hängdes stora klonger av urblåsta ägg som ungdomen hade med sig hemmifrån. I juli var det slåtterkalas. I dec. på annandagen började julagillena. Byastämman hade de på allmänningen intill kyrkan där de reste majstången. 1. maj var obligatorisk byastämma med hägnadssyn och räkenskapsgranskning, sedan blåste byfogden ihop till stämma så ofta det påfordrades, men bara 1. maj var det kalas.
Lucia-dagen, till Knut (d. 7 jan.)
Förr firades Luciadagen – den 13 dec. – allmänt, här i orten och då började man "få på hänn", att Julen var i annalkande. Då började förberedelserna till Julen, med julbak och bryggd av julölet. På den tid då husbehovsbränningen var tillåten, var julbrännvinet redan färdigt, och sedermera inköptes alltid ett försvarligt kvantum härav, först för ett värdigt firande av "Lusse" och det egentliga "jula-brännvinet". Man kunde naturligtvis ej värdigt fira "Lusse" utan brännvin, och än mindre julen, - "Ingen Jul utan brännvin", hette det allmänt. "Lusse-môre" ville man slakta "julgrisen", om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat "jula-grisen" på "Lusse-môre", men slaktarn gick alltid dit han brukade få de flesta lussesuparna. Att på den tiden slakta en gris utan brännvin, var ju lika omöjligt som att döpa ett barn utan vatten. / Vid skållningen av grisen, var det icke vattnet som verkade, utan brännvinet, "som var med och när vattnet". – På ottan, då slaktaren kom och väckte husfolket, tog man sig först några s. k. "loppe-supa", medan kvinnfolken gjorde upp eld i den öppna spisen, i köket eller storstugan, - där slakten skulle försiggå – för att värma "skålle-vattnet". – Sedan intogs "Lusse-beten", bestående av ost, smör, bröd, honung o.d. vad huset hade att bjuda på samt en liten ”syp” emellan nästan varje tugga. – I senare tider, sedan kaffet kom i allmänt bruk, drack man en a’ två a’ tre små "gökar" (kaffe-halvar), ty nu var ju "môre-kaffet" kokt. – Sedan man nu fick sköljt nu allt detta goda med ytterligare några "småsupar", så var man i stämning. Slaktar’n tog nu "svinahårsrepet" i den ena näven och "den store kniven" i den andre och man gick så ut för att leda fram "nassen" till "slaktabänken". – Var det på ett "bra ställe", så vankade det nu, då grisen blivit stadigt "fastsurrad" vid "slakte-tavlan"; en liten stickesup – innan stickningsproceduren började. – Huru detta stundom gick är lätt att förstå, efter allt detta föregående supande, och slakten skedde alltid utan föregå- / ende bedövning. – Stundom kunde grisen hålla på att kvida en hel timme, innan han dog. – Härefter vanhade åter en "stickesup"; därefter en eller flera "skållesupar", u.s. weiter, så länge man orkade "stå bi". – Om man orkade, brukade slaktaren ”lulla” av hem på e.m. och fick då en reel "slaktbit" med sig hem, "te mor å barn’a". – Betalning skedde alltid efter ”hederlighet” in natura, varvid den ene alltid sökte överträffa den andre, så att slaktar’n fick alltid bra betalt för arbetet. – Såsom slaktare fungerade alltid någon gammal gubbe, vanligast någon gammal "gratialist" och någon renlighet vid slakten, det kom sällan i fråga. Om litet hår satte kvar på "syltan", så fick man raka den bättre på bordet, när man åt den och fjälsterna blevo, i de flesta fall, högst lindrigt rengjorda, före korvmatens "fjälande" i de samma. – "Fjälningen", eller korvstoppningen skedde så, att man genom ett s.k. "fjälehorn" (= en ring, cirka 5 c.m. lång, av ett horn), som infördes i fjälstrets ena ända, med tuppen stoppade nu "hackematen" (= hackat fläsk eller kött) i fjälstret samt sedan kramade nu den till fjälstrets botten, tills detta blev fullt, då "korva-skinnets" ända tillslöts / med en s.k. "korva-speta", av trä. – Vid Lussetiden var ännu tröskningen, som verkställdes med "prägel", ej ännu avslutad för året, vilket dock måste ske före Julen, varför arbetet bedrevs med all iver och Lussemorgonen tog man ibland "Lusse-beten" redan vid halv tvåtiden, för att sedan gå ut på logen, och tröska. – Vanligen väcktes husetsfolk tidigt på ottan, av husets dotter, eller piga, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe, (sedan detta kommit i bruk) samt iordningställt "doppe-bröd", varefter, med början på "far och mor", husfolket trakterades. Härjämte var brännvinsflaskan obligatorisk. – Sedan husfolket trakterats, tog hon stundom med brickan en liten "titt in" till grannstugan – om gott förhållande rådde nota bene – för att även traktera dessa. – "Lucia", som hon kallades, var vitklädd, som en brud med en "krona" eller "krans", av "krôsaris" (= lingonris), på huvudet, vari brinnande "talgdankar" (små ljus av talg) voro anbringade – således "skön att skåda" - - - - - I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till "Lussebrud" och en pojke till "Lussefar" eller "Lussegubbe". – "Gubben" var sällan något vidan vacker. Han hade vanligen ett "skråpukeansikte" (= mask / med ett stort vitt skägg). Dessutom medföljde några "tärnor" (stundom förklädda pojkar), vilka alla voro vitklädda, och så gick man, från 2-tiden på ottan, ända tills det blev ljust, i granngårdarna och bjöd, och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. – Endast "Lussebruden", som hade håret nedhängande, hade ljus i huvudet. "Tärnorna" däremot, hade endast ett ljus i handen. "Lussefar" hade, i de flesta fall, en lång, vit stav i handen. – Vid trakteringen förekom alltid en sorts småbröd (vetebröd, kallade "Lusse katter" eller Lussebröd) som bakats i god tid före "Lusse". - - - Huru länge "Lussefirandet" varit i bruk, här i orten, vet man icke, men ännu idag, förekommer det på flera ställen, att dottern på stället tidigt på "Luciamorgonen" undfägnar husfolket (på sängen), med kaffe, lussekatter m.fl. goda saker; varvid hon alltid uppträder vitklädd, med en krona av papper eller lingonris, eller krans på huvudet, med ett flertal brinnande julgransljus, av flera olika färger. – Varför "Lussebruden" är utstyrd på ovannämnda sätt, tror jag ej någon har riktigt klart för sig. En del personer att det skall utgöra en symbol, / för en ung, skön, oskyldig kvinna, som hette Lucia och någon gång, i den gråa forntiden, blivit levande bränd på bål. - - - - - - - - På hösten, när man "höstärjat" jorden (började tröskningen) – all jord, näml. åkrarne, ärjades, - ty plog kom ej här i bruk förr än i början av 1860-talet, då gästgivaren, J. J. Petersson, å Klevs gästgivaregård i Mårdaklev, inköpte en plog. Samma person inköpte i slutet av 1870-talet en amerikansk stålgrep. – Det var emellertid många, som begabbade honom därför. Stålgrepen liknade mon vid en "köttgaffel", lämplig som leksak för småbarn att leka med. Plogen, trodde man, rent av endast var ett redskap, som befordrade ogräsets trevnad, ty den myllade inte sönder jorden. I allmänhet hade man ej annat redskap (att göra sönder och bereda jorden efter höstkörningen, varför plogan inte ansågs lämplig). – I början av 1870-talet inköpte P. ortens första tröskverk, med "stående vandring". – Även detta ansågs som ett fördärvbringande redskap; ty alla agnarna slogos av havrehalmen och i följd härav blev halmen så "skäller" (mager), att kreaturen inte ville äta den. – På Stora Hyndarpsgård i Mårdaklev, fanns visserligen ett gammalt tröskverk / – av okänd ålder – som drevs med vattenkraft. – Detta tröskverk liknade inte alls nutiden tröskverk, ty det "prägla" säden, vilken lades fram på golvet, alldeles som man gjorde då man handtröskade med "sloga" (= prägel). – Då vattenhjulet sattes i gång, så började en hel mängd (jag tror det var omkring 10 à 12) "ekpåkar", som befunno sig i en inrättning, inne på logen, att bearbeta de förut där utbredda och upplösta nekarne. Då kornen "böstats" ur, stämdes vattenhjulet, halmen skakades, och kastades in i halmladan. – Detta var ju ett "pinna" tröskverk; ty agnarne blevo kvarsittande på halmen; vilken sålunda inte blev "skäller", eller mager. – Tröskningen skulle alltid vara avslutad före Julen, men man skulle alltid ställa sig så, att man hade litet att "kasta" (rengöra av säden), på Julafton, ty annars tog både säden och halmen slut, innan det blev någon ny gröda. – Då höstfloden kom började man förmala grödan, på sin lilla "enfotakvarn". I varenda liten bäck, där ett vattenfall fanns, stod en liten "enfotakvarn", ibland föga större än de vaktkurar, som finnas invid järnvägarne. – En enfotakvarn var / lik en s.k. "stående tröskverksvandring". – I bäckens botten anbragtes en stor sten, varpå, på en järndubbe i nedre ändan av en stor grov stock gick runt, på grundan, att där var anbragt skovlar runt stockens nedersta del; varpå vattnet forsade fram, vid hjulets ena sida och vid hjulet runt. – Stocken stod näml. vid vattenkvens ena sida. - När nu denna stock så ledes sattes i en roterande rörke – likt en leksakssnurra – fick även kvarnstenen, som inne i kvarnen, mitt över bäcken, hängde på stockens övre ända, en rotationshastighet lika med vattenhjulets. – Någon utväxling fanns således icke. På grund av hjulets obetydliga storlek, snurrade emellertid hjulet runt ganska fort. Kvarnstenarne voro ibland inte större än på en vanlig handkvarn. Det fanns även större "enfotakvarnar". År 1869 nedbrann en "enfotakvarn" – tullkvarn tillika – som ägdes av hem äg. Hans Karl Hansson Vallen övre Mårdaklev, i samma strömfall, där Mårdaklevs el. Valskvarn och kraftstation nu är belägen. - En liten "enfotakvarn"* fans vid de allra flesta bondgårdar. Då höstfloden kom började man att / mala, både natt och dag, ty på vintern, när kölden blev stark, torkade vattnet (eller frös bort) bort och vattenhjulet frös fast. – Den säd, som man möjligen inte fick förmald före Julen, fick man vanligen vänta att mala, tills vårfloden kom. – Man var emellertid mycket angelägen om, att få förmald all säd – utom vad man tänkte använda till utsäde (den s.k. "säa-säa"), - före Julen. – Huru brått man än hade med malningen, så borde man dock inte mala "Lusse-natta" eller "Tommesmässe-natta", för då ville* "Necken mala sin gröe" (= gröda). En och annan skrysam* person – som var ovanligt djärv – vågade sig emellertid på, att mala någon Lusse- eller Tomasnatt, men då råkade han alltid träffa "Necken", som gjorde, än det ena, än det andra spektaklet med kvarnen. – Vanligen grep han tag i hjulet och då stannade kvarnen. - Då brukade Näcken skratta, så att det gav eko i hela nejden. I min barndom hörde jag berättas (som fullt sannt tillika), att en person, "Petter i Lalycka" – i Burseryd Småland, strax intill gränsen av Halvs pastorat i Södra Kind – skulle mala en "Lussenatt". – Som han antog att han fick med "Herr Necken" att göra, / så hade Petter vidtagit vissa förberedelser, för att värdigt kunna möta "Necken". – Sålunda hade han "stoppat ett par vitlöka i rockaficka", och när han kom till kvarnen på kvällen, så eldade han upp en brasa, i den lilla spis, som fanns i "kvarnkammaren". – Det var tydligen, en för sin tid, inte obetydligt kvarn, möjligen en tullkvarn. – När det led fram emot midnatt stannade plötsligt kvarnen. Nu sade Petter för sig själv: "Bättre brödlös än rådlös". – Petter tog nu en eldbrand i spisen, tog upp en vitlök ur "rockaficka" och gick så ut och kastade dessa båda saker i "kvarnkaen"; varvid han smällde å en riktiger "dunderfis" – ty Petter hade hört: "Att *fes, å *all å vitlök, dä fördriver *skarsty". Då Petter utfört detta lilla trollknep, började den gamla kvarnen att gå, så att det höll på att uppstå gnideld, oaktat "dublen gick nere i vattnet, på böehuss botten. Det dånade i luften som om åskan gått. Petter hällde, så fort han kunde, den ena hovresöcken efter den andra i "kvarnskruven". På morgonen, när äntligen Petter fick herravälde över kvarnen, hade han / förmalt all sin säd, - "Ja, fort å bra gick dä, men ja vell ändå allri göra om’at". – sa‘ Petter. - - - - - Då man i kvarnen fick besök av "Necken", som vanligen brukade sätta in näsan, vilket liknade trynet på en spädgris (svart), genom någon "springer" i golvet; skulle man säga: "Lussenatt i natt, ‘ Klobbadask! Klobbadask!" – Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. – Då försvann "Necken" och kvarnen började surra runt med oerhörd hastighet och det dånade, "såsom vid ett stort väder". – Jag har hört berättas om en person, som var i en kvarn för att mala, en "Tomasmässonatt", då "Necken" är lika besvärlig som "Lussenatten". – För att fördriva tiden satt mjölnaren, vid sin lilla spis, och stöpte blykulor. Allt var tyst och stilla till emellan 12 och 1 på natten. Då hördes ett väldigt dån i luften och strax därpå stannade kvarnen. – Då kom där plötsligt upp ett litet svart "tryne", genom en stor golvspringa, strax intill mjölnarens fötter. Det började lukta svavel och det rök ur det lilla trynets näsborran, den lilla munnen öppnades och röt, med en ihålig tordönsstämma: "Har du sett ett så vackert tryne?" – / "Ja, nog har ja dä!" sa’ mjölnar’n, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Nu hällde han det smältande blyet i "trynets" ena näsborra, sägande till Näcken, som fanns bakom "trynet": "Har du nånsin fått så varmer köss?" – Nu försvann "Necken", med stort dån och kvarnen började åter gå som vanligt och "Necken" lät inte mera höra av sig "uti then natterna". – I Borås var det en s.k. stormarknad Thomasslogen. Denna marknad kallades "Tommesmässemärten" – och finns ännu kvar för resten – och besöktes förr allmänt av befolkningen, här i Södra Kind; allt intill 1900-talets början. Förr iakades vad malsvävnad som hemslöjd, här i Kind, på varenda bondgård och även torp, där man förr drack många för. – Om "Tommesmässe-mârten", skulle man alltid till Borås, för att sälja vadmal, då man färdades den långa vägen (6 mil) = 6,4 nymil, efter häst och stundom åkande efter oxar. En sådan resa tog tre a' fyra dagar i anspråk. Även rävskinn brukade man sälja på denna marknad, där det fanns köpare från landets olika delar. På denna tid, isynnerhet före 1890-talet, innan strykniven var allmänt känd, var här mycket gott om / räv. De fångades vanligen i stora saxar, med s.k. ”draggiller”, och kallades "blanksaxar". – De skulle nämligen skuras, så att de voro blanka som en silversked, ty räven skyr lukten av rost. – Saxen, som plägade utläggas på någon "kompost", döljdes med havreagnar, sedan den först blivit bestruken med "rävasmörja"*. – Denna "salvas" huvudbeståndsdel var osaltat smör eller svinister, tillsatt med några droppar anisolja m.m. – Det erfordras åtskillig vara, försiktighet och praktik, att fånga räven i sax, - ty, "räven å rävakarl’n ha’ aldrig samma mening". – Det fanns emellertid en eller flera s.k. "rävakära”, som varit specialister på rävfångsten i sax. – På 1870-80-talen var vanliga priset, på "Tommesmarten", i Borås, 5:-kr för ett rävskinn och för ett särdeles stort, vackert skinn 6:-kr. – "Tommesmasse-marten" var även en stor svinmarknad. Den, som hade någon "skålling" (slaktad gris, i helt fall), skulle alltid sälja denne på "Tommesmasse-marten" i Borås. Vid hemfärden köptes förnödenheter för Julens firande samt litet julklappar hem, "te mor å barna". - - - - - När man väl fick "sovitmarknadsruset av sig" var det hög tid att tänka på inköp av "julabrännevinet", som skedde å Klevs Gästgivaregård, / som var den största i södra Kind. Visserligen fanns där en mindre sådan i Hid, i Ö. Frölunda socken, men detta var endast en s.k. "stopa-klo", där ej mindre kvantum fick säljas än ett "stop" = ½ kanna, eller 1,3085 liter. – Tre mil norr om Klev var Svenljunga Gästgivaregård och 4 mil söderut var Sjönevads gästgivaregård (i Halland), således var Klev bäst i läge för södra Kinds befolkning, i fråga om inköp av sitt julbrännvin, och mycket brännvin såldes där. Enl. dåvarande gästgiveriförordning fick brännvin – brännda eller distillerade drycker – ej säljas efter klockan 10 på kvällen, men så snart klockan slagit 12 på natten, fick försöljningen åter börja. – Vin och öl samt porter, fick man sälja dygnet runt. – Jag vill minnas, att det var i slutet av 1880-talet, som en förordning utkom, att man ej fick öppna utminuteringen före än Kl. 7 p.m. och stänga den kl. 8 e.m. på dag före helgdag; samt att brännvin ej fick säljas till barn under 15 år. – Den s.k. "Jula-veka" (= julveckan) d.v.s. veckan före Jul, var där alltid livlig trafik och folksamling, å Klevs gästgivaregård. Redan klockan 4 eller 5 på morgonen (1860-1890-talen) började såväl åkande som gående anlända, somliga med ett flertal små kaggar / på ryggen, andra dragande sina ankan, på slädar och dragkärror; åter andra bärande sitt fludium i stora fina blankskurade hoppar – eller mässingskrukor och kopparspannor. De, som åkade efter höst hade hel – eller halvan hare och även, stundom t.o.m. större tunnor. I helankar är 15 kannor = 40 liter. – Härav torde framgå, att på den tiden (1870-80-talen) "söps det med lite ordning", som man plägade säga, här i Södra Kind. – Vid jultiden brukade brännvinet säljas för 10 daler = /:67 kr. och övriga tiden plägade priset vara 2:- Rd = kannan (1 kanna = 2,617 liter), alltså betydligt billigare än nu, och dessutom av 50% styrka. – Detta kallades 6-gradigt brännvin. Det var belagt med höga böter, att sälja brännvin, som ej höll denna styrka. – Detta var ganska lätt att kontrollera, ty om en bit talg flöt – och ej sjönk till botten – då den lades i brännvinet, så var detta "för svagt" och "olagligt att sälja". – Då man fått sitt kvantum "julfludium" expedierat, gick man till den på samma ställ belägna järn, speceri och diversehandeln, för inköp av litet av varje. Bland annat smått och gott, måste man köpa "sirap", för beredning av s.k. "siraps-brännevin" som var vanligt brännvin, med en försvarlig tillsats av "sirap". – / "Sirapsbrännevin", kallades även "fruntimmers-brännevin", förekom jämte "piccardon" – en sort billigt vin, à 50 öre helbutelj – vid förplägning av kvinnor och barn, på "jula-gillena" och "det gick åt som en söter bit". Det var intet ovanligt, på julkalasen, få se både fruntimmer och småpojkar åtskilligt rörda av sprit. Även brukade man tillreda en del "malörtsbrännvin". Detta användes dels "te môre-sup" och dels som medicin, vid magokommor. Detta brännvin var en riktigt "hälsodryck", man sade: "Dä ä dä, som rainsar (rensar) magen för både lort å lus!" - - - - - - - På morgonen Julafton*, började man hyfsa i ladugården och strö hackat granris i kättor, bås och på gödselhögen. – Sedan skulle julgranen hyggas och sättas på fot samt sätta en gran vid varje sidan om "förstukvisten". Vidan borde man sätta upp ett par granbuskar med "nekar" till spinkarne och en en större gran på "dyngan", med en stor "nek" i torpen. – I skymningen tvättade man sig och tog på helgdagskläderna, varefter man "doppade i grytan". – Härefter utdelades – eller också kastades in, av en därtill utklädd tomte, julklapparna. – Före 1860-talet bredde man i skymningen ut den s.k. "julahalmen", på golvet, till stor fröjd, isynnerhet för barnen. – / Kreaturen skulle på kvällen ha ett särdeles kraftigt "målmat", av det bästa man hade att "bjuda på" och en del ställen sattes även i ladugården fram en liten träskål med mjölk till "Tomten". – Om morgonen, påstod man, ibland, att man tydligt kunde märka, på juldagens morgon, att Tomten verkligen ätit av mjölken (råttor?). – Sedan man på aftonen intagit ett försevarligt "Julamål", vari alltid ingick lutfisk, s.k. "blötefesk" – spillånga, gråsej (någon gång även rocka), gick man ganska tidigt till sängs, ty mycket tidigt i ottan skulle man gå till närmaste "Julotta", i kyrkan, där högmässan stundom började klockan ½ 6. – "Vitergröt" - kokad av korngryn, eller i senare tider av risgryn och mjölk, skulle alltid finnas på bordet hela julhelgen i genom och likaså "jula-sölta" (sylta). – I vardagslag åt man "grår, gröt", av mjöl och vatten. – I "julagröten" lades stundom en mandel. Den av husets döttrar, eller pigor, som hade turen att få mandeln (då hon åt), blev gift under påföljande år, eller åtminstone blev hon först, av husets kvinnliga medlemmar, gift. – Då man åt julgröten brukade var och en att läsa ett "gröta-rim", som stundom hade ganska egendomlig "rytm", eller "sammansättning". - / Det var brukligt, att var och en, i tur och ordning – husfar, husmor och barn först, sedan drängar och pigorna sist – taga för sig av gröten, skulle säga ett s.k. "gröta-rim". Alla åto vid ett gemensamt långbord. – På ett ställe var en "något luden" (= dum) dräng, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i en träsko, Gud välsigne husbon’s stövla!" - - En annan gång var det en sådan drängpojk, som rimmade följande: "Denne gröten ä kokter i e gryta, å inte i e fôr (= fur) så hoppa’n upp i a gran!" - - Stundom kunde man hitta på både spydiga och sörande grötrim. Sålunda var det en gång en piga (på Klevs gästgiväng.), som rimmade till en annan: "Denne gröten ä kokter i den lella gryta, å inte i den stora; blir Du inte geft i vår, så bli du hora!" Vederbörande sprang från bordet och började gråta, men till all lycka, blev hon gift på våren, annars hade nog den fula förutsägelsen gått i fullbordan, vilket sedermera konstaterades. - - - - - Under julhelgen brukade man beströ stugugolvet med fint hackat granris – sedan "julahalmen" kommit ur bruk. – Att "julahalmen" kom ur bruk hade sin / orsak däri, att när man började bilda brandstodsbolag, så var det i bolagens reglementen en paragraf, som förbjöd inläggandet av halm i stugorna, vid "juletid". – På julafton – "i solakvällen" – då solen gick ner, börja man att kläda julgranen och julbordet. I julgranen hängdes varjehanda "grannopapper" innehållande nötter, russin eller små svekerbitar, i brist på annat gott; hembakade s.k. "papperskonfekt", stundom av en hv. decimeters sidor, med ett grant "konfektsmärke", (bild av en egel, eller annat himmelskt, eller jordiskt väsen) och därunder på en smal vit pappersremsa en devis (läsning) i två rader, som merendels icke alls var i stil och sammanhang med den ovanför anbragta bilden. – Som exempel kan jag nämna, att jag en gång såg ett stort konfekt, där Jesu himmelsfärd var avbildad. På devisen stod att läsa: "Jag går mot döden, var jag går". – Denna devis var naturligtvis avsedd för ett begravningskonfekt, men detta hade "svekerkokar’n" ej reflekterat över. (möjligen var han ej läskunnig?) Karamellerna utgjordes av en eylinderformig "svekerstav", 5 à 10 c.m. lång, omlindad, eller liksom konfektet, klädd / med kulört "silkepapper" och detta var i ändarne klippt till långa fransor, som sedan krusats. Kring karamellen var även virad en s.k. "devis". – Vidan upphängdes små hembakade; vanligen av pepparkaksdeg, - formade djur, hundar, katter, grisar, får, haror och höns. Dessa figurer uttogs ur degen, med mått av bleck. Även skulle barnen få var sin "gubbe" och ""käring" samt en julahäst, ko och julagris, av samma deg; som på senare tid fanns i handelsbodorne. Dessa större föremål, jämte en stor vetebrödshäst, ko och gris hade sina resp. platser på barnens "julabord". I julgranen hängdes även äpplen. Ljus var det naturligtvis också i julgranen och dessa brukade man själv tillverka av vax – på Julaftonens förmiddag – och tillgick på följande sätt: Moran klippte trådar, av s.k. "ljusevekagarn" – som användes till talgljus – cirka 2 meter långa. Sedan smältes vax på en lertallrik (vanliga före porslinets tid), vari dessa trådar drogos, varunder man nedhöll dem med en tjuvig träkvist, varigenom tråden fick löpa, så att han hölls nere i vaxet. (= liten träkvist) Trädarne lade sedan (raka) ut på ett sofflock e.d. att / svalna, varefter de på nytt drogos genom träklykan, i vaxet och så förfor man åter, gång efter annan, tills "vaxstapeln", som den kallades, blev av en vanlig blyertspennas tjocklek. Sedan avklipptes härav julgrans ljus, ungefär en decimeter långa. Några ljushållare förekommo icke. Ljusen fästes i granen genom att de kramades fast vid grenarne. För att ljusen skulle bliva mjuka och sega, skulle vaxet vara tillsatt med s.k. "tjock terpentin", (venetiansk terpentin). Då dessa ljus brände, fylldes rummet av en behaglig, stämningsfulldoft, av vax. – Julgransljusen tändes julafton, juldagen och Annandagen, Nyårsafton, Nyårsdagen, Trettondagsafton, Trettondagen samt den dag under helgen, som man gjorde sitt "julhalvs". – På en del ställen hängdes även upp, under Julen, små kronor av halm, med små talgljus uti: Dessa voro gjorda av styva "råghalmspipor", som sammanbundits med starka trådar. I halmpipornas knutpunkter sattes tofsor av färgat garn eller kulört papper. Stundom gjordes dessa kronor av vassrör (då trådarne träddes igenom rören). Dessa kronor blevo mycket solidare, än halmkronorna. – Om * (* Knut = den 7 jan.) Knut brukade barnen få bjuda / hem till sig sina bekanta, för att "ruska" julgranen och duka av barnens ”julabord”. – På en del ställen ruskades granne ej förr än om "Lilla-Jul" eller "Barna-Jul", som Kyndilsmässan (kallad "Kjönnesmässe"), kallades. I enstaka fall plundrades icke granen och julbordet förr än "den riktige Knutada’n", som infaller den 13 januari. - - - - - På "julabordet" (barnens) hade varje av barnen, inom familjen, sin egen, privata, "julahög", i vars botten fanns en väldig, av vetedeg flätad ring, en s.k. "flätering", en dito mindre sådan. Härpå ett "8-taggahjul" och så ett dito, "4-taggahjul", av vetedeg, något mindre än det förra. – Bottenringen var cirka 25 c.m. i diameter. – Ovanpå hjulen låg mindre och mindre enkla ringar och överst en "lussehatte", eller ett konfekt, karamell e.d. så att "jula-högen" i sin helhet erhöll formen av en pyramid eller kon. Omkring "julhögen" reste man upp "jula-hästen" och de andra bakade djuren och framför dessa restes ”pepparkaksgubben” och hans "kära hälot". – På julbordet brukade även "Noaksark", de "Vise männen" och andra bibliska symboler förekomma (på 1880-talet), samt dessutom alla barnens leksaker, hundar, katter, fåglar och dockor m.m. m.m. av porslin som ej så noga kan specificeras, och en s.k. "Jula-båge". – / "Julbågen" var gjord av en trägren, som böjdes och med båda ändarne fästes i en bräda. Bågen omvirades med silkepapper, som klipptes i remsor och krusades. Pappersremsorna voro av många olika kulörer. Brädan, eller foten, kläddes även med silkes – eller också, s.k. "glanspapper" (konfektspapper). I bågen sattes (i ljuspipor av bleckplåt) små hemstöpta talgljus, till ett antal av tre, till sju stycken – i senare tid, 1880-talet, användes refflade, färgade paroffinljus, s.k. "julgransljus" i bågen – och inuti bågen hängdes konfekt med Kristusbilden och andra från bibeln. På julbordet fanns även större ljus i stakar och även mitt på bordet ett stort grenljus. På en del ställen fanns även en stor "tre-armad" ljusstake av metall eller trä. – På "bättre ställen", där man hade ljusstakar av malm, mässing och tenn, skulle dessa blankskuras och användas under Julen. På julbordet skulle även finnas en s.k. "ljusesax", att "snoppa" talgljusen med. – Då julbrasan brann, satte sig husets medlemmare kring den öppna spisen. Då det "sprakade" kastades stundom gnistor och små eldglöd, långt f / fram på golvet. Den, som först träffades av en gnista, blev först gift. – Granved sprakade mest. - - - - - - - På många ställen var det brukligt, att i taket över julbordet "spika upp" en svart schal – sådana voro här i orten allmänna på 1860-1880-talen – och i schalens mitt uppfästes en s.k. "silke-schalett" – även mycket allmänna – i bjärta färger och i schalettens mitt hängdes en liten, av blank, förtennt bleckplåt förfärdigad ljuskrona (1870-talet), försedd med små speglar och förskönad med tofsor av kulört garn. – Sådana kronor var här flera personer i orten som tillverkade, men de vackraste tillverkades av soldaten och urmakarne Karl Gustaf Klang, Aspatorpet, Mårdaklev. – En stor vacker ljuskrona i Mårdaklevs kyrka – af polerad messing, med en mängd speglar – är tillverkad av Erik Johansson Hästö, i Håksviks socken. – Samme person kunde även gjuta runda s.k. "dumbjällror" och boetter till fickur, av silver och nysilver. Ju flera "dumbjällror" man hade på selen, till ottesångsfärden, till julkalas, vid bröllops och barndopsfärder till kyrkan och vid andra högtidliga tillfällen, desto rarare var det; och desto mera blev man uppmärksammad. – / På juldagen var man tidigt uppe, för att besöka Julottan. Fruntimren voro då, - liksom på de andra större högtidsdagarne, böndagarne, vid nattvardsgång, barndop och begravningar m.m. – klädda i svart dräkt och stora vita förkläden och huvuddukar (stärkta), - men på andra söndagar hade de, isynnerhet sommartiden, kulörta kläder, av domestik o.d. samt svart silkeduk (s.k. "sölkekläe") på huvudet, vid kyrkobesök. – Juldagen var man mycket mån om att komma hem från kyrkan så fort som möjligt. Den, som kom sent hem från kyrkan juldagen, blev hela det kommande året "eftersigkommen", med allt arbete. Sålunda fick han sent i sitt hö och säd, fick sent höstplöjt (eller höstarjat) sin jord och sent "upptröskad" sin gröda m.m. sådant. Det fanns dock "vissa gummar", s.k. "sladderkäringer", som ej voro så noga med när de kommo hem, utan stannade vid någon korsväg – där deras vägar skildes – och granskade övriga sockenbor och andra "syndare" i sömmarne. – Det var merendels ortens små "oskyldiga flickor", som då på allt sätt blevo "nedsvärtade". – Å vägen, Mårdaklev-Älvsered, / en kilometers från Älvsereds kyrka, finnes ett sådant vägskäl, som än i den dag, som i dag är, kallas: "Skvaller-backen" och för nog bära detta namn (kanske?) så länge vår planet existerar. – Efter hemkomsten från kyrkan intog en bastant måltid och resten av dagen läste man i bibeln och postillan och den som kunde sjunga "sang" även en eller annan psalm också, ibland. Juldagen fick man ej "bjuda in" några främmande, eller själv "gå bort", - detta var i högsta grad syndigt – utan man skulle föra ett stilla och gudeligt "levarne" denna dag. – Det torde emellertid vara stort tvivel underkastat, att folket på den tiden (i allmänhet) voro snällare än nu. – Bland annat brukade ungdomarne (manliga) under färden till ottesångarne, gå fram, till invid deras väg befintliga ställen, och ställa till att upptänkligt ofog, i skydd av mörkret, i den tidiga morgonstunden. – I Älvsereds kyrka var alltid "Annandags-otta" och i moderförsamlingen, Mjöböck, var ”Juldags-otta”. – På 1870-talet var ej vanligt, att man vid "Annandags-ottan" i Älfsered – på den s.k. "läktareskônken" (förstun utanför läktaren) fick se ynglingarne "dra fram salmeboka" (= Bomans flickor), / och "ta en liten stilla 6-styversknack", medan prästen predikade. – Enl. vad äldre personer berättat, lär t.o.m. längre bort i tiden, på Älvsereds "läktarenskonke" förekommit slagsmål, varvid "kniven varit framme", mitt under pågående gudstjänst, vid "Annandags-ottan"; ett föga vackert bevis för en "samgudsfruktan". – Då man tänkte etablera slagsmål, släcktes först alla, i läktarförstun befintliga "talgdankar". – I Mjöböck brukade ungdomen vid "Juldagens ottesång", under predikan, samlas i socken stugan, och giva socknens medlemmar "öknamn", varöver en särskild lista fördes. Om någon dött sedan sistlidna Julen, så skulle en annan väljas, att bära den dödes "öknamn" o.s.v. - - En gång hörde jag talas om, att "våldfulingen" i Mjöbäck var död och att ungdomen kallats för att välja en annan i dennes ställe. – Jag fick sedan höra att torparen Lorentz Johaksson, Friholm blivit vald, med "kvlificerad majoritet" och han var, i förbigående sagt, en ganska ful gubbe. – Vid "julottan" i Kalv och "Nyårsottan" i Mårdaklev förekom aldrig något att göra anmärkning emot, utan den obligatoriska brännvinsflaskan, som varje manlig kyrkobesökare hade i / innerfickan (den s.k. "lommaflaska"), vid alla ottesångsbesök, - med det var ju egentligen intet ont att säga härom - . Vid ottesångerna i Håksvik och Östra Frölunda, som höra till Kalvs pastorat, förekom ej heller något oanständigt, att anmärka på. – Till "Julottan" i Kalv kom folk före och färdades över sjöarne Tegen och Kalven, dels åkande, efter häst och dels på skridskor. – Skridskosporten som nu nästan är bortglömd – idkades förr mycket allmänt, på såväl dessa, som andra smärre sjöar, men kring Tegen och Kalven funnos de styvaste skridskåkarne, isynnerhet i fråga om snabbåkning och uthållighet. Den styvaste ansågs vara en korpral, tjäder i Kalv – född på 1820-talet. – Vid kapplöpningar och då han färdades längre sträckor, använde han ett par raka, låga skridskor, vars skenor voro omkring 35 cm. långa. - - - - - - Gamla personer berätta, att en dag längesen, en komminister – som i Kalvs pastorat bor i Ö. Frölunda – skulle resa till Kalvs julotta och förrätta gudstjänst, hade ena hjulet gått av prästens kärra, mitt på släta vägen. Prästen, som var situationen vuxen, förstod att "dä va’ Skam", som lossat hjulet. Prästen tvingade nu Skam att sätta sin axel under hjulaxeln, / och på så sätt springa och hålla upp hjulaxeln, tills prösten kom fram till kyrkan. – I Mårdaklev var och är ännu, "Nyårsottesång". Förr år 1877, då en ny 12-stämmig piporgel blev inmonterad, fanns ingen orgel i kyrkan. I klockarens – Hans Nyströms – löneförmåner, som utgjordes in naturaförmåner, efter "matalag", förekom även rättigheten för honom, att vid "Nyårsottan" upptaga en kollekt. – För att denna dag locka mycket folk till kyrkan, brukade Nyström vidtala – vanligen fyra – "klarinettblåsare", att spela vid ottesången. - - Klarinett och fiolmusiken var på den tiden (1870-talet) vanlig här i orten, vid bröllop, barndop, slåtteröl julkalas m.m. men är nu, sorgligt nog, undanträngd av det öronbedövande "bälgaspelet". – Dessa spelmän fingo efter gudstjänsten följa med hem till klockarens hem, Vallen övre, och fingo in natura (mat och brännvin) uppbära lön för musikprestationen och det så rikligt t.o.m. att de ej orkade gå hem, förr än påföljande dag. – Denna dag ville alla offra. Klockar’n tog själv emot offret, som lades på altaret, medan klarinettblåsarne – som förut spelat psalmerna – spelte något lätt marsch, a la "Den glada kopparslagarn" e.d. så att de offrande, / stundom ofrivilligt, i "lätt danstakt", "dansade" fram, till den halte, bugande klockaren, framme vid altaret. – På den tiden var det ”fint å rart”, att ha skor, som var "knirk" uti, så att det var ett rent av olidligt "knirkande" under offerproceduren. Offermyntens valör var mycket olika, från en krona till tvåöringen och den, som ingen peng hade, offrade stundom (förekom verkligen någon enstaken gång) en byx – eller kalsongknapp av tum; ty det var ju i alla fall roligt, att i de offrandesled visa sig och vid den "ljuveliga" musiken "gå ronden" genom karet, förbi altaret. - - - - - - "Annandagen", på eftermiddagen, brukade det första julagillet gå av stapeln och sedan var det ett dagligt kalasande hela julhelgen igenom, ända till "Knut" – den 7 januari - . För att det ej skulle bli kalasbjudning till mer än ett kalas varje dag, hade man det såväl ordnat med "julagillena", att på varje ställe hade man sitt gille på samma bestämda dag, varje år och på så sätt visste man på förhand, till vilket ställe man blev bjuden varenda dag under helgen. Detta höll man noga reda på, inom vart och ett "granna-lag", som brukade bjuda varandra på julkalas. – / På flera ställen brukade, de äldre bjudas en dag och ungdomen dagen efter. Måltiden intogs alltid sittande vid långbord, ävensam kaffe med påföljande "gökar" (= kaffehalvor) och toddy av rom och i senare tid "rackancognac", à 0,75 eller /:kr per helbutelj. Fruntimren förplägades, liksom barn, med "sirapsbrännvnin" (sirap löst i brännvin), piccardon, körsbärsvin, liberté e.d. och på finare ställen, punsch eller julglögg. – Under de korta pauserna, emellan mat, småsupar, "gökar" och toddy, plägade de äldre manliga gästerna taga fram ur bröstfickan den medförda kortleken och så började man bilda flera "kortspelarelag", vid olika bord. Man brukade spela "knack", "tolva", "femkort å sista stick", eller "kasino". – Ungdomen plägade spela "Svarte-Petter", "Dummer-Jöns", "Lång-hynda", Kort-hynda och "Femkort och sista stick", om flickor och pojkar, i vilka spel både gossar och flickor deltogo. De äldre damerne däremot, läto "gigorna" vara i full gång, hela natten igenom, som gillet fortfor. Ungdomen plägade stundom dansa, "göra ringlekar", "gömma ringen", "fria på narri" och "ta blindbocken" m.m. Ibland förekom även, efter en god förpiskning, att gubbarne började brottas, "dra haskrok" eller "hygga krokhas", / "dra krokfinger" och "ta’ nävatag" v.d. då stundom osämja uppstod, om vilken, som var starkast och till sist uppstod, ibland, riktiga slagsmål. – Vid brottningen förekomantingen s.k. "ryggtag", eller "kravatag" (= krag-tag). Julkalasen brukade ej sluta förr än fram på småtimmarne och ibland icke förr än det påföljande dag började dagas. – Det var vanligt att man, då det bjöds något, alltid skulle "krusa", d.v.s. ej gå fram till bordet, då man blev bjuden. Den förnämste skulle gå först fram och sedan skulle man fortsätta i rangordning. – Rotens "kneckt" skulle alltid vara med på "rotabönneras" julagillen och han uppträdde då alltid i "paraduniform", men hans "gemål" var däremot klädd i civil dräkt. – Ibland hände det, att spektakelmakare varit framme vid gården, där julgillet firades, och gjort ett eller annat ofog. Det förekom ibland, att då gästerna på ottan komma ut och skulle resa hem, voro skaklarne till deras slädor bortförda och så väl gömda, att man inte hittade dem, förr än det blev ljusare dag. Ibland hade man vrängt – sedan de först blivit isärspanda – alla gästernas selar. Det tog då flera timmar, innan man fick dem rätt ihopsatta igen. – / I fråga om "jula-gillen" sökte alltid den ene att "övertrumfa" den andre. Härav blev, som en naturlig följd, att de sista kalasen plägade vara "styvast", men man nödgades ju även taga den ekonomiska ställningen med i beräkningen. Kyrkovärdar och andra sockenpampar måste ju naturligtvis, för att säkert bli ihågkomma vid förestående nyval, av deras resp. förtroendeposter, göra julkalas som stodo över all kritik. - - - - - I Marks härvd, som gränsar intill Mjölbäcks pastorat, och således även ligger i södra Västergötaland, stod man ej efter Kindborna, i fråga om julkalas; där det skulle supas, så att "både lever å longer kunne flyta". – Sålunda hörde jag berättas (en gång på 1880-talet) av sadelmakaremästaren Carl Johan Carlsson*, Guxbol, Mårdaklev, följande händelse. Carlsson, som vid denna tid bodde i Mark, där hans hustru var född, frågade en hemmansägare, som dagen förut varit hos kyrkovärden på julkalas, om de hade "bra kalas", hos kyrkovärden: "Å ja, temmeligt!" – "Dä va la så därcka medeldant! Dä va’ la vesst tre, som kacka i böxera!" – "Åh! Då va’ dä ju styft kalas", genmälte Carlsson. – / "Å, - - ja! men te nämndemans häromsistenes, där va’ dä la vesst fem, mä mek, som kacka nu sek, så dä va’ la förståsek möet bäter ändå!" - - - - - - - - Det var ju, såsom synes, en ganska primitiv, men dock mycket tillförlitligt gradskala, som man i Mark använde vid gradering av julkalasens värde. - Nu, sedan brännvinsutminuteringen kommit bort, å alla de forna gästgivaregårdarne, på landsbygden, är även "julagillenas" saga all. Brännvinet är alldeles för dyrt och svåratkomligt; i de mängder, som erfordras till ett "ordentligt gammaldags julagille". – Dessutom äro tiderna för svåra för lantbrukarne och få äro, av de nu levande, som ha varken "skalle" eller mage, för att tåla av, att vara med om ett "riktigt jula-gille", sådana de voro i "den gamla goda tiden", när vargerna gingo här i skogarne å man fick köpa ju julabrännevin på Klevs Gästgivaregård, för nie daler kanna”. - - - - Dessa sanningsord får man ännu i dag höra uttalas, av äldre personer i orten, som varit med i "den gamla goda tiden", på 1860-1880-talen. * kvarn stod på en fot * e uttalades e, inte som ä * Necken kallades även "agubben" * fes = vätesvavla, som utshjutes från bakändan * all = eld på småländska * skarsty = skamstyg * som bete användes en, med en stark tråd fasttagen, död mus * Kallades "Doppareda’n" * C. är fodd i Kalv 1851
Intervju med Natalia Friman (f. 1883)
Intervju med Natalia Friman (f. 1883) i Floby socken, Västergötland. Intervjun gjordes 1980 av Sixten Bengtsson med teknisk assistans av Torsten Ordéus.