Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
trettondedagen och Knut.
Före min tid hade det varit bruk att de gått med ljusa stjärnan. Det hörde jag mor tala på. Men jag har inte något minne på hur det gick till. "Tjugondag-Knut körer jula ut." Det var sista dagen på julen. Då var det att repa ihop det sista en hade av julbrödet och julmaten å äta upp. Då körde en ut julen.
Annandag jul
I Ugglum red de och "vattna häs- tarna" på morron annandag jul, de tog sina egna hästar och red ut något stycke. Men det var egent- ligen för att få brännvin på ställena, fast de sa', att de skulle "vattna hästarna."
Annandag jul
'Mökebollen' skulle ske om natten före annandan innan här var ljust. De skulle inte 'möka' eller 'höfsa' under kreaturen juladan. Så klockan 2-3 på natten skulle de upp och möka och gå ihop från några ställen. Då skulle de 'tvonget' ha kofötterna och konäsan. Och på de riktiga mökebollarna skulle de ha en sup för varje ben i kofoten. Vikapajka red staffansritt en gång sen vi kom hit till Vik. De var utklädda med halmhattar med fågel i och vit skjorta allra ytterst. Den ene kom inspringandes till vårt när de red tillbaka. De hade varit å änna neråt Kammarholmen och Ögärdet.
Annandag jul
Annandan hade de alltid ett ståhej. Då skulle de åt ladugårdarna och måka. De börja mittnattes och stoja vid fönstren. De ville in och ha lite. Fick de inte det kunde de göra mycket svårt. Ibland löste de kreaturen och ibland hävde de för dem så förskräckligt. Men bara de fick måkebolle - lite på flaska - så gjorde de inget ont.
Annandag jul
Annandagen skulle de leda in sina hästar, talte de gamle om här. Anders här nere - Sven (fadern) hade en stor svart män - och den ledde Anders in på alla ställena, så var det en som gick efter med en stor skäppekorg, ifall den skulle ovana. Hästen skulle ha lite bröd, han skulle ha "måkebollen". Det skulle de lägga på bordet och så skulle de le fram hästen så han fick ta det där. När de då hade farit hela gården så med sina hästar, så skulle de in och ha fägnad. Det var allmän sed här förr. Det var i hela gården här, de skulle in på vartenda ställe och ha fägnad, så de blev blindfulla. Och det visste de väl, att de var välkomna vart de kom; det lät de upp dörrarna och hästen trava in som hejsan. - Då hade de redan varit i lagården och höfsat. Det fick de aldrig röra lagården ifrån julafton om kvällen och till annandan. Då skulle de upp bittida, klockan tre, och 'måka'. Sedan tog de sig för och inte skola gå in på ställena. Men de gick och 'måka' ändå. Men då gjorde de ont. Ibland släppte de loss kreaturen, eller också bar de lagården full med foring. De kunde göra riktigt mycket ont.
Annandag jul
Annandagen om morgonen skulle du upp och måka. Det gick de omkring på ställena. Somligstans var de lea och gjorde ont, somligstans gav de kreaturen så förskräckligt med foring, och somligstans ledde de ut dem eller ledde dem på logen. På ett ställe i Örby, hade de varit och fått upp en ko på rännet. När folket då kom på morgonen och skulle ge kreaturen hitta de inte den ena kon. Då var den upphissad på rännet. Det var en sed de hade för sig. Då skulle de ut så fort juldagen var utgången, klockan tre på natten. De gick ställena runt, långa, långa vägar.
Lusse, jul
På lussenatten gick di omkring och var utklädda till karlar och dalkullor och så bjöd di på kaffe. Grisen skulle vara saltad, så di kunde ta' av den och steka lussenatten. På julafton klädde di ut sig två hemma och kom in och bar in julklapparna och slängde dem till var och en. En karl var utklädd till tös och en tös till pojk. Di hade aldrig någon spinnrock inne om jul, utan då skulle di sy sina linvävar.
Annandag jul
Då re' di Staffan, å då va' dä ett sån't levane, så alldeles. Brunnboa re' te Stora Ekere'. Bror min va' mä - han tjänte i Skattagårn hos Petter Svens- son då. Di va' många å bror min talte om att di sjöng så hära: Här ä stora hus, å inga ljus, å stora fat, men ingen mat, å inte nô hö te hästa', här måtte faen gästa! Men om Staffan tror ja' inte att di sjöng nå't.
Annandag jul
Annandan bitti på morron skulle ungdomen gå och gödsla ut kanveta. De kunde fara långa vägar. En del kunde hitta på allt slags ofog, t.o.m. jag hörde att de kunde få upp kreatur på rännet, och gödsla dit de inte skulle. Om de var i stånd att få fatt i dem, skulle de bjudas, men det skulle de akta sig för.
Annandag jul
I min barndom gick de och mockade, och när de mockat ordentligt, knackade de på och sa: "Nu är det måkat." Men ibland gjorde de ofog, lyfte in korna på logen eller på höloftet, kastade gödseln i krubborna och la fodret bakefter korna. Det gjorde de för såna, de inte tyck- te om. Då smög de iväg, så ingen visste om det. Det var ungdomar som gjorde det.
Annandag jul
Det hågar jag grant när de bar stjärna på annandan. De var utklädda, och så sjöng de. Det var Morielands konung och Herodes. De var så grannt klädda. Och så var det herdarna som var vitklädda och så Josef och stjärn- dragaren. Josef han pratade då med Herodes, men jag hågar inte vad de sade. Jo men, det var bestämt vad de skulle säga, som de fick kunna utantill. Stjärnan var stor, en 2 alnar tvärs över. Den var av oljat pap- per, och så var det ljus inuti. När de kom sjöng de: "God morgon här inne båd herre och fru husbonde, matmoder så lustig och glad." Ja, jag hågar det inte nu. Så fick de komma in och få mat och brännvin. Så sjöng de: "Öl och brännvin det tar vi gärna men helst ljus och pengar till vår stjärna." Så en fick allt ge dem en riksdaler också. De sjöng många andra granna sånger med.
Annandag jul (Staffansritt)
Min morfar berättade, att det var en sed i Våmb att pojkarna annandagen red Staffan, de red ur gård och i gård med början i Lillegården och så slutade de i Sveningsgården. Visan de sjöng var följande: Staffan var en stalledräng ja, stalledräng. Han vattnade sina fålar fem, i ra, i ra. Sjung hopp fallera, Gossar låt oss lustiga vara, en gång om året är jul bara, Sjung hopp fallera. De två de voro svarta, de voro svarta, / Gustav Andersson Våmb Visor 2. De voro smala och smärta De två de voro röda de voro röda, de tjänade för sin föda. Den femte han var apelgrå var apelgrå, den rider helge Staffan på. Nu rider vi till bondens vägg, till bondens vägg, det fryser isar i vårt skägg. Bonden han heter (namnet på den besöket gällde). ja etc. han ber oss alla stiga in. Gumman hon heter (namnet på husmodern) / Gustaf Andersson Våmb Visor 3. ja etc. hon bjur oss på det klara (söta, starka etc. det skulle rimma på hennes namn. Dottern hon heter (namnet på dottern) ja etc. hon bjur oss öl av kanna. Pigan heter (namnet på pigan) ja etc. hon bjur oss äpplen fina Nu vänder vi på bondens gård på bondens gård Vi komma åter nästa år. Ja färden den gick lustigt all ja lustig all nu för vi hästen in i stall i ra, i ra, sjung fallera
Varsel
Min farfars far var skeppare. Han ägde en skuta. Det var nära jul ett år, som han förliste vid Pater Noster skären. Hans hustru hade två ljus brinnande i fönstret. Hon såg sin mans ansikte framträda i ljusskenet. Och då anade hon, att han var död. Min pappa drunknade. När han dog hörde mamma tydligt, hur hästen stannade på gården och hur pappa gick oppför trappan. Men när hon gick ut och tittade, var det ingen där. Hästen hade skyggat och farit ned i vattnet - det var Häggån. Det var klockan tre på morgonen den 12 december samtidigt som varslet var. Pappas klocka hade stannat, när den kom i vattnet. Därför vet man, när det hände. Pappa hade haft någon föraning själv. Han hade sagt åt mamma på morgonen, innan han for: "Jag dör i natt eller också blir jag mycket sjuk." / Min morbror var lektor i franska och fransk konsul i Luleå. Han var ganska skrockfull. Han hade fått en fin fransk orden med briljanter på: L'instruction de L'Academic eller vad den hette. Han kittlade sin gode vän dr Carl med den. Dr Carl hade bara fått Vasatrissan eller den där "gödselplockar- orden", som morbror sa. Min morbror och dr Carl hade kom- mit överens om att ge varandra tecken, när de dog. De bodde vägg i vägg. En gång när dr Carl var bortrest, hörde morbror, hur han kom hem. Han tänkte att han måste ha kommit tillbaka, men när han gick in för att hälsa på honom var ingen där. Samtidigt med varslet hade dr Carl dött.