Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det var i Läppared som en bonde fick höra två gastar, som slogs. Rätt vad det var kom den ene gasten fram till honom - det var min morbror - och sa: "Sågs du huru jag gasta´n ?" "Ja, gastan mer!" sa morbror. Då sprang gasten fatt den andre och de slogs igen. Morbror sprang in och stängde dörren efter sej, och strax efter slog det till i dörren. Han trodde det var den gasten, som han inte hade talat med. Var det så att någon schäckte efter gasten, kom gasten och gav honom en örfil. Kunde man koma in på en kyrkogård, var man fredad för honom. Hade en gast satt sej på lasset, skulle man gå fram och tit- ta genom betslet vid ögonen på hästen, men skynte man sej inte då, fick man en örfil. Då blev man var vad det var, och då gick gas- ten av och blev borte. / Gasten var spöke efter en sådan, som inte hade kommit i vigs jord.
Gastar
Det hörde jag mina gamla släktingar tala på, att det fanns gastar. Det var anden av ett barn som dött och inte fått dopet. Det var en ande som inte var sa- lig. Om en kom ut för gasten, så skulle en, när en kom hem, ta ett kol med eld i och släppa det tre gånger mellan linnet och kroppen. Om gasten kom åt en, så ville han suga blod.
Thorshammarsbacken
Thorshammaren är ett beryktadt spökställe, kanske ej blott derföre, att der säges en kung Thore vara begrafven, utan äfven emedan platsen sannolikt varit ett hedniskt offerställe. Någon närmare redogörelse för der befintlige fornlemningar bestående af tvänne större triangelsättningar, kan ej här ifrågakomma och är dessutom redan lemnad af R. Dybeck, men deremot må nämnas att man i Prosten Zenii tid (1660 talet) på denna backe offrat "Tore mot tandwärk" och att ännu i långt senare tider mången der sökt bot mot hvarjehanda sjukdomar. Såsom of ferställe har Thorshammaren väl numera förlorat all kredit; Men ställets rådande är ofta besvärlig för dem, som färdas stora landsvägen emellan Örebro och Mellösa kyrka, och åtskilliga sägner berättas om vägfarande, som här på ett eller annat sätt blifvit uppehållne. Så hände det sig sent en Thorsdagsnatt, att då en Wingåkersbonde kom midt för aftagsvägen till Ekeby och Rynninge, tvärstannade hästen, började fnysa och stegra sig, så att det var omöjligt att få honom ur stället. Bonden, som var van att ligga ute på färdvägar och visste hvad vid dylika tillfällen borde göras, hoppade utaf wagnen, gick derpå fram till hästens hufvud och tittade genom betselögat då han fick se huru gasten, som såg ut som en stor säck, men med ögon som eldkol, trillade ned af vagnen. Bonden satte sig derpå upp igen och fortsatte utan vidare hinder sin resa.