Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Här fanns ju skogsrå med. Det fanns de, som hade sett så- dana. De var så rysligt granna framtill, men baktill var de som ett ihåligt baketråg. De hade för sej det skulle vara något skogsrå som förvillade dem, om de gick vilse. Då skulle de vränga huvudduken eller också en tröja eller något annat de hade på sej, så hjälpte det.
Skogsväsen
För omkr. 70 á 80 år sedan kolade man myc- ket i skogarna här i trakterna och sålde kolen till Lennartsfors och Gustavsfors bruk. Under denna kolningsperiod fick somliga kolare på- hälsning av skogsråa vid milan. Så berättas att ett par kolare såg henne gå förbi ko- jan. Hon gick alldeles "tätt förbi". Det var en mycket vacker kvinna med långt ut- slaget hår. Hon lilla så vackert. Det var så vackra toner. - Då hon vänt ryggen till fick de se, att hon hade svans. De gamla trodde att hon flytt från orten, sedan man huggit ned de stora skogarna.
Skogsväsen
På Östra Derome utmarker i Ås socken är en mosse, som de kallar Missfallsmossen. Min hustru talte om, att där såg hon ett mycket grannt kvinnfolk sitta en gång, men när det vände sej om, var det ihåligt i ryggen som ett baketråg. Det skulle vara en skogsrå. Så var det inget mer–. Det skulle varit en karl, som hade sammanblandning med en sån där och det blev barn, riktiga jättar till att vara starka. En var Starke Bögen – han var la hemma i Mark nå- gonstans – och en var hemma i Årnäs. Han fick se i en tid de skulle köra upp ett halmlass, men hästarna orkade inte. "Ta ifrån, så ska jag försöka"! sa han. Och han drog upp lasset. Mor talte om det. Bagge-Sven hette han.
Skogsväsen
Jag var med far min i skogen å kolade. En natt vid 12 tiden knackade det på dörren. Far öppnade, å då var det eld i milan. "Dä har ja för i skull, din pojklömmel, som inte kunna ôcke lätte bli öxa ätter dä sola hade gått ner. Dä ä skogsråa som ha tänt på, men tomtgôbben ha vaka." "Skogsråa" gick före många, men när hon hade gått före en bit så blev hon tvärt borta. Rör gick åt skogen, å då gick det ett kvinnfolk före honom i vä- gen. Det var på Kaschbolsskogen. Vid en korsväg blev han av med henne. Ortens benämning på kvinnliga skogsväsen: skogsrå, tallmaja, gramaja, ho i skogen.
Skogsväsen
En gång var far ute i skogen å körde. Då mötte han ett stort kvinnfolk. Hon hade bröst så stora som ett fat å de hang å slängde nästan ned på magen. När han hade kört förbi henne, så stannade han hästen å såg sig tillbaka för att han skulle få se henne riktigt, men då var hon borta. När han skulle börja kö- ra igen så höll han på att inte ta sig ur fläc- ken. Hästen drog, så att han var svett. Men när han kom ut ur skogen, så drog hästen lätt igen. Men då var det som det skulle dundra i skogen. Han vågade inte se sig tillbaka för att han inte skulle bli sittande fast. Det var "skogsråa" som han hade varit ute för.
Skogsväsen
En karl träffade "skogroa", han gav sig i prat med henne och kunde sen ej låta bli att gå till hen- ne då hon kallade på honom. Hans hustru jagade honom då ifrån sig och tyckte han jämt kunde hålla sig till sitt fruntimmer i skogen. Sen var han försvunnen. En jägare träffade en skogsrå, hon sade till honom, att han skulle få tur i jakt, om han gav henne en gåva, då skulle han sen aldrig skjuta fel. Om man gått vilse i skogen, kunde man vränga tröjan avigt, så hittade man rätt. Ett annat bra sätt var att ta av sig halsduken och knyta knu- tar på den. Det har berättats av de gamle, att man sök- te bränna skogsfrun med glöd, för att hon ej skulle för- därva milan.
Skogsväsen
I mina yngre dagar vandrade jag gård från gård som byskomakare och då fick jag höra både ett och annat om sägen, tro och sed. Bland annat berättades det om hur skogsråna var galna efter manfolk och dem som skogsrån en gång fått i sitt våld var tvungna att gå till henne då hon ville ha dem till sig. Så berättades det att Ödsmåls socken var en dräng som hade umgänge med ett skogsrå och då hon kallade på honom måste han ut och gå till skogsrået. Drängen var ängslig deröfver men kunde ej bli fri för "trollet". Hans husbondefolk försökte hjelpa honom och stängde honom inne, men det hjelpte hvarken lås eller bom han måste ut och när han kom hem var han trött och medtagen.
Odens jakt
Borta i Sibbarp stod en mjölnare och mol mettnattes. Rätt som det var hörde han ett skott, och då öppnade han dörren och sprang ut och skulle se, vad som stod på. Då höll en ryttare utanför, och han hade ett skogsrå hängande över hästryggen. Så kom det två stora hundar springande in i kvarnen, och de ställde sig till och tittade på hur mjölet rann ner. Då tog mjölnaren en skopa mjöl och slängde till dem, och det slök de genast. "Tack ska du ha, för att du mätt mina hundar", sa ryttaren, "gå ned på bron imorn så ska du få betalning." När mjölnaren kom ut på morgonen, hittade han en hästsko av klart guld.
Odens jakt
Borta i Sibbarp stod en mjölnare och mol mettnattes. Rätt som det var hörde han ett skott, och då öppnade han dörren och sprang ut och skulle se, vad som stod på. Då höll en ryttare utanför, och han hade ett skogsrå hängande över hästryggen. Så kom det två stora hundar springande in i kvarnen, och de ställde sig till och tittade på, hur mjölet rann ner. Då tog mjölnaren en skopa mjöl och slängde till dem, och det slök de genast. "Tack ska du ha för att du mättade mina hundar!" sa ryttaren. "Gå ut på bron i morn, så ska du få betalning!" När mjölnaren kom ut på morgonen, hittade han en hästsko av klart guld.
Skogsrå
Mor hade allt kommit ut för skogsråa en gång, så hon höll på att få bli i skogen. Hon var till skogen för att hämta ved. Då tyckte hon, att mormor kom och gick en väg. Mor skulle gå efter och se. Hon gick ett långt stycke, och kvinnfolket försvann alldeles. Och mor var alldeles vilsen. Hon kände sej inte igen. Hon gick i skogen flera timmar, tills hon kom direkt på stugan hemma, och hon kände inte igen den heller, förrän hon kom in och fick se far. Det fanns ett gräs i skogen, som kallades villgräs. Om man trampade på det, så gick man vilse.
Skogsrå
Skogsråa höll till i skogen, ock hon var sådan så att hon kunde förvandla sig. Ibland såg hon ut som en gammal ful käring och ibland som en ung vacker kvinna; men svans hade hon alltid. Hon brukade förvilla folk ibland, så att de följde efter henne och inte kunde hitta rätt, fastän de visste att de gick galet. En del jägare stod högt i gunst hos henne, och det hade de nytta av, för de fick alltid mer när de jagade än andra. Men emot andra var hon förarglig, och ibland hände det nog att hon satte eld på milan. Jag har aldrig haft något med henne att göra, fastän jag har varit i skogen i nästan hela mitt liv. Men det fanns allt en del, som hade sett henne.
Skogråa
Det var en som höll på och rev en villa och då kom de ett kvinnfolk till honom och hjälpte honom. Men så gick han därifrån ett tag och när han kom tillbaka varsnade hon honom inte utan då fick han se att hon hade förvandlat sig och var lika stygg som hon förut varit fin. Förut hade hon begagnat rakan till att riva med men när hon var ensam använde hon händerna och han såg att hon hade långa klor. När hon ”blev var” honom så förvandlade hon sig igen och tog rakan men då var det för sent för då hade han ju redan sett henne. Annars brukade skogsråa förvilla folk i skogen. Då var hon så fin och vacker och de trodde att det var en människa och följde efter henne. Men det var bara manfolk hon ville åt. Hon kunde förvandla sig på många sätt men hon blev aldrig kvitt svansen. Hon hade en yvig hästsvans.
Skogsrå
Mor höll på och plockade ved i förklädet invid skogskanten på en vret. Då tyckte hon att en grannkäring gick och plockade litet längre bort, och där var det så mycket ved, så mor tänkte att hon skulle gå till gumman. Men när mor kom och skulle gå över gärdesgården, som var mellan dem, så blev gumman borta. Mor såg inte ty eller knätt till henne. På hemvägen så gick hon in till den gumman, som hon tyckte det var. "Var inte du ute i skogen och plockade ved?" sa mor. "Nej", sa gumman. Hon hade varit hemma. Då tänkte mor, att det var skogsråa, hon sett. Och det kunde inte ha varit någon annan heller, för att hon fanns, det gjorde hon. Men nu finns hon inte, för åskan har hållit efter henne.