Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting
Jag var med en gång och skulle plocka krö- ser i ett fälle. Vi gick från den ena tuvan till den andra, men det var alldeles utrepat. Till slut kom vi till en myr. Där stanna vi för det var alldeles eld rött med bär. Vi plocka kärlen fulla, satte oss och pusta, innan vi skulle gå hem. I detsamma vi lyfte på oss, fick vi höra att det "lila" så vac- kert. Vi bryr oss inte om det utan vi går hem, sade mor. Vi tyckte att vi gick, åt samma håll som vi kommit från, men vi gick tvärt runt. Vi gick både länge och väl, men var lika vils- na, så vi kunde inte känna igen var vi var. Mor satte sej på en stubbe och knäppte hän- derna, så staka hon "fader vår" baklänges. Sen gick vi rakt emot som vi hade gått / förut. Vi kom hem till sist. Men då var det slut med mor. Hon fick lägga sig. En annan dag så tala hon om att hon hade känt att "Skogsråa" höll på att ta oss. – Det var stäl- len som var färliga, en gick aldrig rätt där "Skogsråa" förvilla en. – Både "skogsråa och trôlla" kunde förvilla en. När di förvilla en så kände en sig inte igen. – Om en vrängde mös- san, huvudklädet eller en strumpa så kunde en skydda sig för dem. Det var farligt om en blev "bergtagen" för en kunde få stanna när trôlla, och om en kom lös så kunde en bli förvillad så att en inte fick ha förståndet. – Det var på ett stäl- le som en liten tös kommit bort. Hon var borta över natten. Nästa dag så fick de henne. Hon satt på det gröna gröset och lekte med en stor orm. Di blev glada när de fick se henne och tog henne med sig hem. Då tala hom om att hon sett så / mycket fint. Hon hade varit inne i ett berg och di hade varit så snälla mot henne. Men när de ville ge henne mat så kunde hon inte äta för det var ormar och styggt de hade till mat. Då släppte de ut henne och hjälpte henne hem. Det var ett folk som hade fått en "bortbyting". Det var en "bergdusa" som hade varit och ta- git ungen och så hade hon lagt sin unge i vaggan. Den ungen var inte lik deras. Han växte så fort, å inte ville han förstå något, skrek och var elak. Då fick moren lära sig att hon skulle piska ungen var torsdags- kväll. Det skulle hon hålla på med. De två första torsdagskvällarna så blev det inte ân- lesere. Ungen skrek. Men tredje torsdagskvällen när man hade piskat ungen så kom berg- dusa och hade en unge på ryggen. "Här har du din unge", sade hon, "så elak har jag inte varit mot din unge som du har varit / mot min." Det fanns bortbytingar här och där i stugorna. Det var fel på dem. Huvudet blev för stort och så hade di inte magmål. Magen blev stor. Vatten rann ur munnen på dem. De blev aldrig till någon glädje. Vet att di stöpte bly över dem, för att det skul- le hjälpa.
Skogsväsen
En vinter körde farfar ved i skogen. Det var då han fick se "skogsråa". Hon var som den finaste fröken. Hon var alldeles som ett kvinnfolk men orkade inte göm- ma rompan. Den hang å släpade. På sommaren var hon i skogen å härmade efter dem som lockade på krea- turen. Hon hade en sådan klingande å grann röst. En gammal soldat ("gammeludden") hade samlag med henne. Han hade så god tur både med fisking och annat. Men om kvällarna löt han gå till henne i skogen. Han kunde inte bli kvitt henne så länge han levde. Hon fick makt över en, om hon fick veta namnet. Hon kunde förvandla sig till stubbar och allt vad hon ville. Det var på henne det berodde om en gick vilse. Om en nämnde Guds ord, så släppte hon taget, å en kom rätt igen.
Berättare Adam Adamson Dalen Nössemark
Berättare: Adam Adamson Dalen Nössemark Det var en gubbe som var ute å fis- ka i Galltjärn å då kom skogsråa fram å skrek: "Passet har fort", å så frågade hon gubben va han hette, han svarade inte, hon skrek fle- ra gånger, då blev gubben befängd och fick en stor töresticka, och så tände han eld på töresticka och talade om att han hette "schöl" också mesam- ma tände han eld i rumpa på henne, ho ha- de rompa like en häst nämligen. Då ga ho sig i väg och skrek schöla har bränt mej etc. Då svarade det ifrån en annan kulle: "när du schöl har bränt dej får du själv hat. Sjöholm
Skogsrå
Dä va på ett ställe i Ärtemark som en skogsrå en gång råkade ut för vargen. Det var sent om kvällen och hon sprang allt vad hon orkade för att komma ifrån honom, men han var efter i hack och häl. Så kom hon till ett ängela och hoppade där in genom gluggen. I ladan låg emellertid en slåtterkarl, som skulle sova där om natten och det visste inte skogsrån. Nu tänkte dock skogsrån att hon var räddad, för vargen tog sej inte igenom gluggen utan gick utanför och nosade. Skogsrån sparkade och hytte åt honom och sade: "Tasse ta fot, tasse ta fot!" — "Å, ta då alltihop!" sade slåtterkarlen och så spann han till henne så att hon föll huvudstupa ut genom gluggen. Då fick vargen tag i henne och åt upp henne.
Tomtar
Ja, han grannen till honom han hade ock bisar. Men ban ville bli av med det där. Så kom han upp på logen eu natt, ock då satt det tre stycken där ock spelade om deras själar. Ock då sade han åt dem: »Ni får gå ända åt hälsike ock spela,» sade han, »nu är det jag som sköter gården). Ock de bad, han skulle städja dem, de ville inte ha mer än säx styver var, men han ville inte ha dem. Ock sen dess vart han av med dem ock. Usch näj, det där kan fäll aldrig vara av Gudi, det är fäll den lilles anhang. Se när han föll ner till jorden, då föll de med, somliga i sjöar ock somliga i skogar ock somliga i tomter, ock det vart sjörå ock skogsrå, ock tomtegubbar. Så där står det i katekesen.
Skogsväsen
Dä va en gôbbe som bodde ätter vägen. Dä under- li va att han aldri kunne stecke sej ut på vägen mä häst å vagn mä mindre än att skogsråa kom å kasta sej på vagnen, å åkte mä. När ho kom på vagnen, ble dä så tungt så hasten orka hugget dra. Han ble gönomsvett på jämne vägen. Gôbben kunne inte på nô vis bli kvett henne. Så fort han kom utå store landsvägen så geck dä lät- tare - yblant kunne ho ha en kôrg på armen alldeles, som nu ho hade vôre bort å handla.
skogsväsen.
Dä va på ett ställe som hustrua va barnsjuk. Karn hennas hade vôre i möte mä skogråa å allt ätter den da´n feck han ingen fred. Den kväll som hustrua feck barn, så kom skogsråa, å han måtte springe frå alltihop. Senna när ho ble frisk, så geck ho i möte mä skogråa å fråga henne va ho skulle göre mä den tjurn som aldri ville gå hem te kväl. Dä feck ho beske på. Förste gangen han kom i möte mä henne, så sa han: Vill du ja´ ska´ älske dej? Ja´ hôll ol då, svara skogråa.
Skogsväsen
"Skogsråa" har allt folk lagt bort att tro på, å nu är det länge sedan jag hörde talas om henne. Men en gång narrade hon en forbonde riktigt. Han skulle fa- ra upp till Dalarna å sälja säd. När han kom på Ulvheden, så fick han se en stor herrgård. Han for fram dit, å där fick han sälja all säden han hade. Se'n fick han stanna i den stora herrgår- den över natten. Men när han vaknade så låg all säden på marken å hästen stod mitt upp i säden å åt. Det var "skogsråa" som hade för- vänt allting för honom. En gubbe från Stöllet skulle fara till Malung. När han kom mitt på skogen, så kom tre eldklot å for mellan benen på hästen. De kom från den ena landsvägskanten å rullade till den andra. / Se'n fick han inte hästen att ta ett steg varken fram eller tillbaka. Han ville bara rätta ände. Gubben gick fram å tittade genom huvudlaget på hästen. Då fick han se ett stort kvinnfolk på ryggen på hästen. Han hoppade i kärran. Då höll hästen på att skena. Så tyckte han att ett eldklot rullade på ena kanten hela vägen. Å det var omöjligt att stilla hästen. På en marknad i Skoga kom ett fruntimmer å gick mellan de andra fruntimren. Men hon var så grann. Ingen var bekant med henne. Så var det en dräng som kom att gå efter henne. Han fick se att det var som en rompa som stack undan klänningen. Han gick fram till henne å sade att hon höll på att tappa släpet. Se'n var det inte någon som fick se henne på marknaden. Om hon hade fått makt med någon så skulle den personen byta namn och så skulle han ta en an- nans rock på sig.
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Skogsväsen
Pecker-Nisch var i skogen å letade efter hästarna. han fick inte reda på dem, men när han hade gått en stund, så mötte han ett fruntimmer. "Om du kan leta igen hästarna åt mig, så skall du få bli min käring", sade han. "Skall snart vara gjort", svarade hon. De stod strax intill vid en ås. Han var tvungen att hålla ord å gifta sig med henne. Han förstod intet förrän de skulle sko en häst. Skon var förstor. Då tog hon skon å klämde ihop den mellan händerna. Det var Skogsrå han var gift med. De fick två barn, en tös å en pojk. Båda var övermåttan starka. Tösen bar en tun- na råg på ryggen å gick å plockade bär. Pojken kalla- des Peckersgutten. Han hade fötter så stora som två ordinära.
Skogsrå
Oppve Mögsjön mella Fjäll å Ästviken ligger ett tämligt högt berg. Ve å på dä berge va dä allti mö rappel. E natt kom en göbbe gåanes förbi på hemväg. Han kom te titte öppåt berge. Där feck han se ett fruntimmer stå å löppe sarken. Ho va spettaste naka. Brösta va så store söm kappepöser. När dä va färdit, tog ho på sej sarken. Sen hånskratta' ho å ble borte. Dä va fälle inte nö ane än skogsråa, som skulle flepe hönörn.
Skogsrån (Mannen räddas ur skogsråns makt)
Det var en kar som träffa på en skogsrå, och han var dum nog att tala om för henne att han hette Anders. Då fick hon sån makt över honom, att han måtte klä på sig och gå till henne mitt i natten, när hon ville. Det höll på länge och han blev mager och avtagen. Då gav sig mor hans ut och leta upp skogs- rån. "Skogsfrun ska tala om vad jag ska göra vid en tjur jag har", sa hon. "Vad är det med den då?" "Jo, han sliter sig och går mitt i natten till en ko." "Mor ska ge honom vite kleten och svarte smeten", sa skogsrån. När hon gick hem träffa hon en gammal gumma med en käpp. Den fråga hon vad det var. "Ja, det ska jag tala om, om du ger mig x" "Det kan I väl få." Ge honom tjära och kalk, så blir han bra." Det gjorde de och då slapp han ifrån henne. x bortglömt av medd.