Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Skogsrån
Dä va’ en kväll di skulle gå ätter fåra därnere i Vålerud. Di hade dôm nerimot Hästholmera. Di va’ tre i följe, Emil Vål, en som hette Klas, å hanses mor. När di kom ner i skogen, ja’ tror dä va’ på Grorsskogen, så feck di höre e’ förfärli bräking som ifrå får. Å när di gått nôa steg te, så feck di se ett kvennfolk, sôm stog bort emot e’ tall å luta sej. Ho’ hade långt hår, som räckte neraför knäa å korumpa syndes på’a. Vål svor te när han feck se’a. Då gapskratta ho’, så mö ho’ ôrka. Vål ble kônsti, så di feck hôllen, å allt va’ han ville, ville han ôt den tjocke skogen änne te sjön. Å rönt ikring, där skogsråa stog, töckte di att allt va’ slätt å grönt änne som en stor å fin gräsmatte. Skogsråa höll på å bräke, å allt va’ så kônstit för dôm alle tre. Di höll på å allri komme rätt hem fast att di kände skogen å vägera så innerlit väl. Men di feck K. mä sej hem te slut, å då ble han bra. Dä ä nu 43 år senna detta hände.
Skogsväsen.
När de tala om troll och skogsrå och sånt där, så sa de alltid, att de såg bra ut fram men bak var de ihåliga som ett baketråg. Vad det berodde på, om man gick vilse vet jag inte. Men efter egen erfarenhet var det vissa ställen i min hemtrakt eller rätta- re sagt ett område, som var omöjligt att klara upp utan att man kom vilse där. Och det sa min bror, som var 15 år äldre än jag, också. Det var ett område inne i skogen, en 500 m. i fyrkant. Där var det omöjligt att komma till rätte. Sen var det ett förhållande med väderleken, när det var dimma eller snö på träna, så att allt såg lika ut; rätt som man då gick kunde man komma tillbaka till samma ställe, och var det då spårsnö, så såg man ju på spåren, att man var på samma ställe igen. Men så var vi lärda, att vi skulle vränga våra kläder, ytterrocken, om man hade nån, eller skjortan. Jag tror då inte det gjorde nån nytta, men det var ett talesätt.
Skogsrå
Det var så, att en skogsrå, som bodde i Erserudskogen, skulle till Kalvhagen för att köpa malt. Hon hade det stora saltkaret — sedermera kyrkans dopfunt — under armen. Men så kom en vargflock och följde efter henne. Emellertid sprang skogsrån allt vad hon orkade för att hinna undan vargarna. Hon orkade svinga sig upp i en glugg till ett ränne vid Kalvhagen. Där satt hon i gluggen med benen ner och retade vargarna: "Tasse, ta fot, Lasse, ta fot", sa hon. Men en dräng fick se henne, och han smög sig upp på rännet genom en glugg och rände skogsrån i ryggen och sade: "Lasse, ta då gärna alltihop!" Och skogsrån föll ner och blev uppäten av vargarna. Men sedan kom hennes saltkar till kyrkan och användas till dopfunt. Prästen Alstermark hade påstått, att man hade skaffat hit vargarna för att de skulle rota ut skogsråt.
Tasse ta fot, Tasse ta fot
Det var en gång en skogsrå, som råkat ut för en varg — ty så trollkunniga de än äro, kunna de ej reda sig emot vargarne — och för att komma undan, sprang hon in i en lada och slog igen dörren efter sig. På ladan var en glugg högt upp under kroppåsen, och genom denna stack hon ut än den ena, än den andra foten för att reta vargen, ropande: "Tasse ta fot, Tasse ta fot!" Härvid vaknade en dräng, som tagit nattqvarter i ladan, och då han af den iholiga ryggen och långa svansen kunde förstå hvad för sällskap han fått, smög han sig sagta bakom henne, och bäst hon satt och retades med vargen: "Tasse ta fot, Tasse ta fot!" sade han: "Tasse ta alltihop", och skuffade ut henne genom gluggen.
Bergtagna å andra sägner
I Gråbol blev en jänta borta, när de letat efter henne i många dagar å inte funnit henne, så trodde de att hon bli- vit tagen av troll eller skogsrå. Då började de att ringa i kyrkklockorna, när de ringt en stund stod jäntan mitt ibland dem, hon var dyngblöt och viste inte något var hon varit, se dä va "råa" de som förvillat henne. En man blev tagen av ett bergtroll, men rymde från trol- let. Då kom trollet å skrek, att han ska komma tillbaka strax, för elljest slår ja ihjäl dej, men om du kommer strax så skall du släppe mä "jälling". Mannen tordes ej gå. Då sa kärringen hans, ja ska gå i ställe för dej! När hon kom till bergtrollet så skulle han "jälle" henne. Men när han skulle till med det, så sa trollet. Dä ä långe gjort, å de ha "skôre" (skurit djupt åg.
Skogsväsen
Dä sto ena käring å rŭrde i gryta å kokte tjära. Så kåm dä en gubbe dit. Käringa fråkte, va han hette. "Sjôlv", sae han Sin tog han ena skopa mä tjära å slo te käringa, se hu brände sä så illa. Ena anner käring så't å fråkte, vem sum jorde't. "Sjôlv", sa käringa. "Har sjôlv jort dä, får sjôlv ha't" sae då dän andra käringa. Å gubben han jeck sin väg. Käringera dä va skogsrå. Dä va skogsråa, sum hade tatt Nårunga körkeklåcka å sänkt ner i Älingasjön. Di feck upp'na ijen, män då kåm skogsråa ijen å tog'a tebaka.
Skogsväsen
Jag var inte längre från skogsråa än härifrån o te vägga (inne i ett ganska litet rum). Hon hade som en grå kappa på sig, och så hade hon ljusa ögon, alldeles som silver. Vi var två pojkar, o vi hoa åt henne först, då sa hon grovt: "Vänta lite!" Vi förstod först inte vad det var, men så kom hon närmare, men då blev jag alldeles som bedövad. Andra gången hon talade hade hon som en fin fruntimmersröst. Hon kom alldeles som ur en avgrund. Hon hade något om livet också, men jag hann ej se efter, ty han, som var / med, började springa, och jag måste följa med. Han blev sjuk efter detta. Det var ett par som var ute på tjäderlek, de hade gjort en eld, o det levde så i elden, kasta itu hele varmen. Men en av dessa sköt rakt in i elden, då jämra det sig ett tag, å sen blev det tyst. Det var allt skogsråa det. Gubben, som sköt, var av äkta finneslag.
Mannen som bytte bort sin skugga
Ett skogsrå - tror jag det var - bodde under en stor sten. Det där skogsrået träffade en gång en yngre man, och då ville skogsrået byta till sig mannens skugga. Jag minns inte vad mannen fick i byte, men han bytte bort sin skugga i alla fall. Men efteråt ångrade han sig att han så lättsinnigt hade bytt bort skuggan, varför han gick till skogsrået och ville att bytet skulle gå tillbaka. Men det gick inte skogsrået med på. Men så gick det en bäck förbi stenen där skogsrået bodde. En dag gick mannen till bäcken och började dämma upp den. Då kom skogsrået till honom och frågade vad han tänkte göra för nånting. "Jo, jag ska dämma upp här och dränka dej nu, eftersom du inte vill ge mej tillbaka min skug- ga." Då blev skogsrået ängslig och bad mannen för all del att sluta och skuggan skulle han få tillbaka med detsamma.
Viktor Pettersson och Joel Eriksson
Jakthistorier, bl.a. två historier om möte med skogsrå. Jakt på älg. Målskjutning. Älgjakt. Äppelstölden, (omtagning). Forts. av härmning från Nora. Skogsrå vid Rocksjön. Friarhistoria. Om godtemplare. Brorslotten (till Sala silvergruva) vid Karbo i Harbo. När Pettersson vann vad med en hästskojare genom att stå på huvudet. Om prästgårdspigan i Hedesunda som aldrig var rädd. Forts. Fiske med besök av rå. Bärplockerska träffar på och hör trollens kreatur. Älgjakt på andras marker. Forts. - Satans pakt. Den heta pannkakspannan. Hålet i stenen vid Kvallan efter pannan m.m. Skogsrå inspektear jägarnas bössor medan de vila i en lada. (=1489B) - Historier om Timan och hans käring. Härmning av Norabornas sätt att tala. Björnjakt genom trädfällning. - Vargjakt på hästkadaver på 1860-talet. Forts. om pigan som inte var rädd. Om bad och smutsiga bönder. Den hittade skjortan. "Ändå smutsigare".
kloka
Dä va en gôbbe di kalla för Gädden, som bodde ett stöcke frå Kyrkebyn, den samme gôbben som va god vän mä skogsråa. Han hade också fått läre sej å bote sjuke djur tå henne. Han geck ur den ene gården å te den andre å botte djur. Han skämde ett djur å så botte han ett ane. Så trodde somme att han gjorde. En- same skulle han vare, när han botte. Men nôn hade smöge sej te å sett valles han gjorde. Han hade en tälgkniv å den skar han i svansen mä, sen tog han dä blo- ge på e trase, å den tog han mä sej därifrå. Tang- lingen på kniven skulle gå rätt igenom skafte, annars va han inte dugli.
Skogsrå
Jag minns fälle den tiden det var kolning i skogarna häri. Bönderna kolade i sina skogar och sålde till bruken. I det arbetet fick fruntimren lov att vara med också. De skulle vakta på milan, och när milan var färdig, så skulle de vara med och släcka och bära ut kolen. När en kolgubbe skulle till att plantere till kolbotten, så bodde han där någon natt förut, och om han då märkte, att det inte var fred där eller att inte redskapen fick ligga i fred, så flyttade han till ett annat ställe, för det var inte bra, om det fanns "ont frö i jola". Och jag minns fälle far, han var så rädd att hugga ved på kvällen i milan, för gjorde han det, så blev det något fel med milan och så fick han inte fred på natten. Det högg överallt i skogen, och det påstod han var skogsråa, som härmade efter honom. Om milan skulle gå bra, så skulle en hålla så tyst vid den som möjligt. Det gick inte an att gå och svärja eller vissla på kvällen och inte på dagen heller, om det skulle vara riktigt bra.
Husdjuren
Getter minns jag ingenting om, men jag minns att "märremjölk" användes att bota kikhosta med. De kunde gå lång väg för att få sådan mjölk om ett barn hade fått kikhosta. "Kröttersmjölk" har väl alltid använts till mat. Å om en hade ont i bröstet så skulle en gå till lagårn å dricke av den nymjölkade mjölken. Bäst var det om en drog ut mjölken direkt ur "kopôppera" å i munnen. Förr i världen mjölkade inte korna så mycket. På vin- tern voro många "mjölkledie", så de inte hade att ge katten en gång. Å korna lade å att mjölka långt före, innan de skulle kalva. Det var litet och dåligt foder att ge dem. Men det var allt många, som trodde att korna hade blivit "skämde", att nå- gon hade tagit mjölken med "trôllkônster". Det satt/ allt i en del länge. För om en käring stod och titta- de på "kröttera", så kunde hon bli beskyld för att hon hade "tagit makten från dem med ögonen". För att inte "trôllkäringar" skulle kunna göra något farligt vid "kräka", så lade de stål i tröskeln. Inte hade vi det hemma, men det fanns i gam- la lagårdströsklar. Om "skogsråa" behöll korna om kvällarna, så att de inte kom hem, så skulle en gå upp på taket å lägga ett järn på norra sidan skor- stenen. Det var på ett ställe, som de hade en tjur som hon hade fått makt med. Han rände in i sko- gen om kvällarna. Å om de fick in honom, så stod han bara å "bôla" i lagården hela nat- ten. "Skogsråa" hade förvillat honom, för hon tyckt- te att han var grann å ville ha honom till sina kor. Så hittade de på att fråga "skogsråa"/ vad de skule göra med en stut som inte ville gå hem till kvällarna. "Jo", sa hon, "ni skall röra ihop tibast å vandelrot å ge honom". Sedan han hade fått det stannade han hemma. Svin fick en att trivas, om en tog med av ######, som de hade haft i "ketten" (stian) å lade till dem, när en släppte dem i den nya kätten.