Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsråa
Ber. hörde en gammal knekt berätta om hur han i sin barndom hade blivit skrämd av skogs- råa. Han skulle gå till kyrkan en söndagsmorgon med en kungörelse. På vägen dit fanns ett ställe där skogsråa brukade visa sig ibland. När han kom dit fick han se henne sitta på en stor sten. Han såg svansen hänga stor och yvig ned efter stenen. Nu blev han rädd och började spring- a tillbaka. På vägen hem mötte han prästen som skulle till kyrkan och predika. För honom berät- tade han nu vad han sett. Prästen körde och bad honom sitta upp och åka med tillbaka till kyr- kan. Det ska' inte vara farligt sade han. Han hade nämligen två stora hundar med sig och dessa släppte han nu före. När de kommo till det ställe där skogsråa satt / blev det ett förfärligt väsen. Hundarna skällde och drev henne åt skogen. Skogsråa skrek och jäm- rade sig. ²⁾ Skogsråa. Ber. hade hört en gammal "mycket trovärdig" kvinna berätta om skogsråa Hon kom ō gick till Bengtsfors en gång och fick då se skogsråa sitta på en tuva i en mosse och tvätta en lång vit duk. Där fanns en liten vatten- pöl varest hon sköljde sin duk. Skogsråa hade grått krusigt hår och såg mycket bra ut.
Skogsrå
När ja va en elva, tölv år, så hände de, att den ene oxen va borta å inte kom hem. Å vi gick ut, far å mor å alla barna. Å då när vi kom te Svens möse på Molthulta äger, så hörde vi, hur de ropa å hoja nere på mösen. »Håhå», sa far, »nu vet ja, var ja har oxen». Å han gick ner, å tänk, att han kom rakt på oxen. Han hadde fått ner ene skånka å låg oppe på mösen.
Skogsrå
Ja va ute på ånnejakt ve Dammsjön. Å då sköt ja på e ånn. Å sen skulle ja gå ut på flytuvera å hämta'na, å då när ja gick där, så fick ja se ånnunga komma pillranes utmä flytuvera. Å ja brände te mä ett skott, men inte ett fen såg ja te ånnaunga. Men rätt va de va, så fick ja si en kar mä bössa, som kom emot mej på flytuvera. Han hadde grävlingsväska på ryggen alldeles som ja. Men när ja skulle titta på'n, så va han försvunnen. Men de va många, som hadde vatt ute för den där gubben i Dammsjön.
Skogsrå
Ja hadde e syster, å ho va så dan mä te si allt tocke där. De va opp i Risinge, syster mi å ja gick vall, å då. sa ho te mej: »Sir du'et inte på villkor?» De va e gumma mä en svartfläckier gris hon såg.
Skogsrå
Ja rå de finns då, för de har ja sitt. Far å ja va ute å körde köl oppe ve Stor-Troen. Å då kom de en, ho såg ut som ett fruntimmer, fast ho va stor å lång, så de va förskräcklit, å ho kom farandes, så de va så vi hann knappt åt sida. Å ja sa åt'na: »Va ä du för en som far iväg så där?»
Skogsrå
De va en dräng som lå ute i skogen å köla. Då kom de te honom e granner fröken. Ä ho ville te'en förståss å gjorde sej te så dant, så han visste inte, hur han skulle bära sej åt mä'na. Men när ho vände ryggen te så såg han, att ho hadde e långer rumpa bakätter sej. Å så fråga ho va han hette. »Själver», svara han då. Sen ställde ho sej ve spiseln å varmde sej. Då passa drängen på å kasta en brann på'na, å ho rusa ut å skrek: »Själver brände mej, Själver brände mej!» Men då vart de ett liv å skrattande i skogen. Si, de va fullt mä tockna där, å di gjorde narr å'na, att ho själver hadde bränt sej.
Skogsrå
Å så va de en dräng, som hadde lagt sej oppe på foderskullen. Å de kom te'en ett tocke där fruntimmer å ville göra sej väl mä'n. Å ho satte sej å dingla mä foten utanför gluggen. Då kom de en varg å nafsa ätter foten. »Tasse, Tasse, ta fot», sa ho åt vargen. Men då passa drängen på å peta te'na, så ho trall ner, å så sa han: »Tasse, Tasse, ta alltihop». Å vargen han to'na å åt opp'na förståss.
Skogsrå
Rullbackarn lå ute i e kölkoja å vänta på tjäderspel. Å rätt va de va, så kasta de opp kojdöra, å där stog de ett fruntimmer, som va så hög å grann som e tall. Å ho fråga'en om han ville skjuta. »Ja, visst vill ja de», tyckte han. Då to ho bössa å så vissla ho ett tag, å så gick ho sin väg. Men i desamma så kom de en tjäder å flög rakt imot kojdöra, så han behövde bara stå inne i koja å skjuta'en.
Skogsrå
Min far talte om, att hans far å nåra te va ute på orrspel en möra i en mosse. Å di la sej där å vänta. Å de va kallt, så di tände opp äll å ställde bössera jämter en tall. Ä då har skogsråt kummi fram te dom å taji e bössa å sagt: »De va tätt laddat». Framtill har ho sett ut som ett vackert å förnämt fruntimmer, men när ho vände ryggen te, så har ho vari som ett tomt klockefor, å svans har ho haft. Å sen kom de en orre å flög rakt på bössa, så den där, som hadde bössa, kunne skjuta'en. Sen kom skogsråt tebaks å då to ho farfars bössa, men då sa ho: »De va illa laddat», sa ho. Men då vart farfar rasande han, å svor te på'na. Å sen hörde di, hur ho gick å skrämde dän orra från mossen. »Scha, scha, scha», sa de. Å inte en orre kunne di få skjuta senna.
Skogsrå
Nere ve en sjö, som heter Tjärn, där har di sitt skogsråt. Å när skogsråt å sjöråt kommer i hop, då ä de bäst å akta sej. Då skrattar di, så de ä så de ekar i skogen. Ja har hört de, men då tyckte ja de va bäst å lägga å hem.
Skogsrå
»Jummen» berätta, att när han tjänte ve Jägerstorp, så sköt Jon Bengtsa skogsjungfrun, å de vart bara som lite slem kvar ätter'na på en sten. »Si de gjorde ja», sa han, »för att far skulle få vara i fre för'na».
Skogsrå
En gammal gubbe sa till mej, när jag var ung, att om något kom in till mej i kojan, när jag var i skogen och kola, så skulle jag nämna Jesu namn. "Men om du nämner Satan, så tar de livet av dej", sa han. En gång sen långt efter kom det två stycken in till mej i kojan, en lång stor och svart käring och en flicka, som var fin och gulklädd. Käringen var krokryggig, och jag tror hon hade svans också. Flickan skulle till mej i sänga. Då kom jag ihåg, vad gubben sagt och läste psalmen: "Välsignat vare Jesu namn och prisat utan ände". Då reste käringa ut och tog dörra med sig, men dottern skulle vända vid dörren. Då läste jag detsamma en gång till, och då reste hon också. Jag hade tagit hem bössan den dagen, så den var inte i kojan, annars hade jag den alltid på väggen bredvid dörren, laddad med två skott. Jag hade hört dem förut om kvällarne gå omkring kojan.
Skogsrå
Det fanns en gång en gammal skogvaktare, som hette Wetterstrand. I sin ungdom hade han råkat ut för skogsrån. Han var på den tiden en ivrig jägare och gick nästan dagligen på jakt i skogarna. Så en dag var han som vanligt till skogs med sina hundar. Den dagen var det skall över allt i skogen. Han sköt på den ene haren efter den andre utan att fälla någon. När han kom till ett berg, som kallas Hattekuja, så mötte han en kvinna, som var så fin och grant klädd, att han inte hade sett maken. Hon kom fram till honom och började prata. "Hör du Wetterstrand, du skall trolova dig med mig du", sade hon. "Nej", svarade han, "inte kan jag och inte vill jag, ty jag har redan en vän utkorad". Nästa gång han var på jakt och kom till Hattekuja, så mötte han samma kvinna. Hon frågade som förut, och han svarade henne detsamma. Tredje gången han korn till Hattekuja, så mötte han en ful kvinna med lång svans. Hon kom fram till honom och sade: "Olle Wetterstrand, du packar dig hem, ty nu är det kväll och jag skall ut med mina getter och med su. Då blev han rädd, ropade på hundarna som skällde åt norr, och sedan gick han aldrig ut på jakt mer.