Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå.
Skogsrå fanns här förr, men sen en annan kom till att växa upp var sådant ihjälslaget av åskan. Min far talade om, att han och ett par andra gick ut bittida en morgon och skulle åt skogen och skjuta. När de gick förbi en kulle, fick de se en gammal gum- ma, som satt och spann. Det var en skogsrå. - Annars var skogs- råa så arga på skytterna, för se de var rädda om fåglarna. Så det var många de förvillte, så de gick vilse.
Skogsrå
En jänta mötte skogråa på Valfjället Hon trallade obegripligt fint och kom så alldeles inpå jäntan. ”Har du sett till kräken mina?.” frågade hon. ”Nej jag har inte sett ett levande liv på skogen,” svarade jäntan. ”Inte den store svarte tjuren min, då?” sa skogsrån. Hon blev så grov i målet, och idetsamma försvann hon. Men jän- tan blev vettskrämd.
Skogsrå
Det var en gång i fastingsmarkna'n. Den har du väl hört tals om. Det var en stor marknad som hölls i Kristinehamn förr och den varade hela fjorton dagar. Och det var så mycket folk så det liknade inte någon sort. Det gick ett par bergsmän på storgatan där nere och de fick se ett fruntimmer som gick framför dem. När de så kom jämt inpå henne så lyfte den ene på hatten och sa': "Ursäkta men fröken har bestämt glömt att fästa upp släpet". - "Å det skulle inte vara en rävrompa då," sa' den andre. Då stannade hon och så sa' hon till den förste: "När du kommer till Horne Kulle skall du få både kaka och bulle. Men du", sa hon till den andre: "När du kommer till Bjärne le' då ska du få se" Sen när de kom på hemväg så var hon före vid Björnledet oppe vid Nykroppa. Där passade hon på och vred halsen utav den som hade sagt att hon hade en rävrompa. Men den som hade varit artig och kallat / svansen hennes för släp, den tog hon med sig upp till Hornkullen och visade silvergruvorna där. För se' där fanns det silvergruvor i lång tid fastän nu är de ju nerlagda. Men de var inom samma släkt hela tiden. Och det begriper vi ju, att den som får en silvergruva den får ju så att det räcker till både kaka och bulle.
Skogsrå
Det var en gubbe inne i Ryr, som sade, att han hade sett skogsrået. Det var en gång han höll på att elda vall. De gjorde så förr för att få jord att odla. Så hade de torv att elda med, och han mås- te vakta torven om natten, för att inte elden skulle sprida sig. Då kom där en dam fram till elden för att värma sig. Men när hon hade stått där en stund, ville hon värma ryggen med, och när hon då vände sig om, var hon ihålig som ett baketråg.
Skogsrå
Farfar och farmor var ute och åkte en kväll. När de korn uppemot Rävtorp, så stannade hästen och var inte god till att dra av fläcken, fast både farfar och farmor gick ur åkdonet. Farmor fick sätta sig upp, och så gick farfar fram till huvudet på hästen och tittade genom betslet. "Såg du något?" sade farmor. Men han talade inte om något förrän nästa dag. Då talade han om att det satt ett stort kvinnfolk på ryggen på hästen. Hon satt med framsidan åt åkdonet. I detsamma som han fick se henne, så hoppade hon av. Då blev hästen så rädd, så att han satte i för fullt sken. Det var jämt att farfar hann upp i åkdonet.
Skogsrå
Tall-Maja rår om en del av djuren i skogen. Men hon kunde förvända synen på folk också, så att de såg djur där det inga var. Se det är så att Tall-Majas djur har de endast kunnat skjuta med ett psalmboksblad i förladdningen. Nu var det en som sköt på en tjäder och han flög och satte sig i ett annat träd, men då sköt han med en tocken laddning och tjädern föll. Men när jägaren skulle hämta den, så var det bara trasor och trästickor.
Troll
Åskan har slagit ner i bergen och dödat trollen. Min styv- mors mor hade sett två bergtroll uppåt markerna en gång hon var ute och molka´(mjölkade); det var fruntimmer det ena och karl det andra. Eller var det skogsrå ? När de vände ryggen till, var de ihåliga som baketråg. Hon fick inte ont av det. Det är ett berg vid Tuvmösen bortanför Stallsås. Där har bott troll förr i världen. De gamle talade om ibland att de som gav dem något fick mer igen. De fick låna både ett och annat av trollen och hade inte ont av dem. Förr var det troll nere i Attorp, för där var en lycka, tal- te mamma om, som trollen alltid kom och skördade på, när där var säd. Så var det en dräng som la sej i försåt och skul- le se vem det var som skördade. Trollen kom och skördade och gjorde allting i ordning. Men se´n var det ett troll som sa: / "Plocka väl i skär å´strå, men den som ligger på råjna (renen) ska du skära å´böjna." (beben) Drängen upp och därifrån i en hast. Se´n kom aldrig trollen dit mer och skördade.
Husdjur
Om pingst va dä högti för i vala, må i tro. Då skulle di "krest- ne" alle kvigere (= ungkreaturen). Dä va ett faschlit schå mä dette. Alle skulle di ha namn på pingstelörda. Ä dette geck så te, att en tog e rönneveje å piska dôm rektit i ändan mä dä samme en la på dôm namne. Itå dette skulle di mins va di hette (= hade för namn). När skogsråa jätta (vallade) kora i Sillere, så ropa ho på dôm, så dä hördes långt ikring i skogen: "Änga, Lina, Ro, Ro kom hem!" När di ga kvigera namn, så stog di bônnene (= bundna i båsen) i båsa. I Sillere fans dä för länge sen' en gôbbe som hade mö svin, å när han slakta dissere så tog han å sval'n (= svålen, huden). Dissere hue- ra tôrka han å gjorde senna skor itå dôm.
"Övrig klokskap"
Om nôn va röhåri, så trodde de att dette hade nô mä skogsråa å gö- re. Håre ha di vôre förfälit noga mä för i världen, att dä inte skul- le komme ut på backen änne i sophögen, Dä skulle inte vara bra, om fôglera feck tag i dä å byggde bo å´t. Hår å nagler,som di klôppte å, kasta di i el´. Inte nô itå dette feck komme ut hôlles som helst. Dä kunne också fare i hännera på trôlla, å di kunne benötte sej å´t te förfång för den som hatt dä. Ett gammelt olspråk ha ja´hört om röhårie: Rött hår å tallskog, dä växer inte i go jol dä! Den mat som ble över feck inte förfares, då kunne dä hänne, att en feck syge på rama senna. Försynen kunde ta´n ifrå en. Mä vikslingaq (=vissling) ha di stört tomtegôbbera å andre väsen. Di ha inte tôlt tocke väsen.
Skogsväsen
Man fick inte ropa någons namn efter det solen gått ned. "Är inte du riktig som ropar namnet mitt när solen gått ned", skrek svärmor min en gång. "Skogsråa" fick makt över den som hon hört namnet på. Men hon kunde inte få någon riktig makt förrän solen gått ned. Min morfar talade om efter sin farfar att det var en "skog- rå" som kom till en hustru och bad efter mjöl. Det skall du få, sade hustrun, om du kan lära mig vad jag skall göra med den tjuren, som inte stannar hemma om nät- terna. Jo, svarade "skogråa" du skall ge honom "vit- tanlök, hackeben (benflisa som råkat komma med köt- tet i hackhon) och peckerten (bitar av kraniumet). Hon gav sin man detta å sen stannade han hemma om nät- terna. På kvällen kom "skogråa" på fönstret å skrek "Hade jag vetat detta, så skulle du inte ha fått någon / råd av mig." "Skogråa" har inte något manfolk som hon kan komma till å för det är hon så farlig efter karlar. När hon fick makt med en karl, så ville hon ha honom var natt å han skulle "ligga på henne". "Skogråa" skulle vara så begiven på mjölk. Å fick hon höra någon sjunga när de mjölkade, så tog hon mjölken. Skogråa kunde både sjunga å skratta. Morfar ha- de hört henne han.
skogsväsen.
Nästan alla trodde på "skogsråa." Benämning: "Skogsrå." En gubbe på Brattmon hade sett hen- ne. Hon höll på vid ett tjärn. Det var ett kvinnfolk. Såg ut som en gammal käring. Hon hade en grön schal kastad över axlarna. I han- den hade hon kläder, som hon hade varit till tjärnet med. Han gick och såg efter, för han trodde att det var kvinnfolken från byn. Men då tyckte han att småskogen böjde sig och han såg inte likt till henne. Om en tog ned byx- orna och visade henne blanka bakdelen, så blev en av med henne. Hon var med och kolade ibland. Det var en gubbe som bodde ihop med henne i sko- gen. Hon var så grann, när hon kom till / honom, så hon fick stanna *** med honom i ko- jan- Ibland så gick han hem till sitt, men då skötte hon milan åt honom. Då hade de gjort upp att han skulle knacka i ett stort träd, innan han kom i synhåll för milan. En gång så glömde han att knacka. Då fick han se en gammal kärring som gick och bar vatten med rompa. Det var det styggaste han hade sett. Men när hon fick se honom så vart hon som förut. Då fick han tag i en trollkäring som stämde vargen på henne. Vargen släpade henne in i skogen och rev sönder henne å tog tå hen- ne blogen.
Vilsegång, förflyttning, bergtagning, bortbyting.
1. Det var en allmän tro hos de gamla på denna trakt att "Skogsråa" förvillade folk /en kom ut för Skogsråa/. Om en skulle komma rätt igen skulle en läsa Guds ord bakfram på /ex. "Fader vår"/. Och om en ville försöka att komma undan, så att hon inte fick makt med en, så skulle en akta sig för att hon fick höra namnet. Fick hon höra nam- net på en, så kunde hon kalla på en när hon ville och en måste gå. 3. I Djupedalen fanns det troll /"bergtrôll"/. I den dalen blev kreatur borta. Så även i Mellaberga. Folk trodde att kreaturen blev tagna in i bergen och het hette att di vart "bergtogne." Uttryck för att nå- gon människa eller något djur blivit bortfört av ett naturväsen /blivit bergtogen/. / I Holmedal ringde de i kyrkklockorna för att återfå ett bergtaget djur. Det var bara att ta i kläppen och slå den i kanten på klockan tre gånger. 5/. En fick en bortbyting, om ett ont väsen kom med ett sådant och tog det riktiga barnet med sig. Det var "trolla" som gjorde så. Benämning på ett barn, som man trodde vara ett av dessa väsen lämnat barn /bortbyting/. För att det inte skul- le bli bortbyting satte man stål i barnets lin- da. För det var farligast för spädbarnen.
Skogsväsen
Jag har inte sett ”Skogsråa”, men jag hörde så my, att de talade om henne. Far hade sett henne. Han höll mycket till i skogen. Det var kolning å tjärbränning i skogarna den tiden. Min farfar höll på att bli tagen av henne. Han var i skogen å brände tjära. Då kom hon å ville värma sig. Hon vände rôva till elden å skulle stek den. Mens hon stod där så frågade hon farfar vad han hette. Hon tänkte sig till att lura fram namnet. Men farfar sa att han hette sjôl. Han ville ha bort henne, så han tog en eldbrand å snudde i rôva på henne. Hon blev bränd å sprang å skrek att sjôl hade bränt henne. Hon skrek på de andra skogsråra, men de svarade: ”ha du sjôl bränt dej, så kan du ha’t så gôtt”. Så var det en inspektor som hette Wätterstrand. Han kom ut för henne på skogarna här. Han mötte en grann jänt en gång, å han slog sig i språk med henne. Men hon fick så my makt över honom, att hon höll på att ta liv av honom. Det finns en visa om detta, men den mins jag inte. Far hade henne till hjälp vid milan. Han kunde lägga sig å somna när som helst. När det var tid att han skulle upp, så kom hon å knackade på kujdörren.