Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Odens jakt
Förr i världen så brukade de ha på tal ett slags läte som de hörde i kvällningen. Det var som när flera hundar skäller. Både små och stora hundar var med. Det var en kväll som min far skulle gå till granstugan, å då fick han höra något så underligt i luften. Han ställde sig å ly, å då var det som det skulle vara fullt med hundar runt omkring i luften. Det var somliga som skällde så grovt å somliga skällde fint som hundvalpar. Han stod å hörde på det en bra stund, innan det blev borta. Han hörde att det var i luften, så det kunde inte vara hundar, som drev på backen. Jag minns att far talade på detta många gånger. Men det var [...] i luften, sade han, som inte var något gott med. Han kallade att det skulle vara "Pelle jägare", som var ute. Detta skulle vara en som hade gått å ohelgat söndagen med att han gick å jagade, å då fick han hålla på å jaga. Det blev inte slut på den jakten förrän det tar slut på världen. Men jag minns att det var somliga som talade på å trodde att det var "skogsråa" som var ute å skulle skrämma de som kom å gick efter vägarna om kvällarna.
Skogsväsen
Skogråa talade de mycket om förr i världen. Framtill skulle hon vara så grann, men baktill var hon som ett baketråg. De sade, att vargarna var lånade till Sverige för att äta upp dem, och vargarna försvann ju också sedan. När vargarna var efter skogsråa, tydde hon sig till människor för att få hjälp. Bärgade de henne då, fick de förstås belöning. En gång vargarna var efter ett skogrå, hoppade hon upp i en glugg i en lagård. Men ena foten han hon inte få med sig, och så ropade hon: "Tassee, ta fot!" Men vargen tog hela henne. Det är en gubbe som bor här borta. Hans mor, hon hette Kajsa, träffade skogråa en gång. Hon skulle gå till stan (Väners- borg), och då gick hon denna vägen utmed sjön för den var genare. Då satt skogråa där på ett led och ropade till hen- ne: "Vart ska du gå, Kajsa?" Vart ska du gå?" Men hon svarade inte, för då hade hon fått makt med henne. Då sade hon: / "Jag vet allt vart du ska. Du ska in till stan och köpa snus åt far din." Det skulle hon också. I Hjärtum var det en skogvaktare som hade mycket med skogråa att göra. En gång han var på ett kalas, kom hon fram till fönstren och skrek på honom. Då var det nå- gon som sade till honom: "Du får gå ut. Fästemön ropar på dig." Men då blev han led åt henne, så han sköt henne med en silverkula.
Skogsväsen
Det var "skogråa" som gör en person vilsen. Det gör hon för att hon skall få makt med honom å be- hålla honom. Hon kom som ett grant kvinnfolk. Farfar och en till låg i en timmerkoja. En kväll så satt de å samspråkade. Då fick de höra att det slog ett hårt slag på dörren. De brydde sig inte om det. Men så slog det ett slag till. Då gick de ut å såg, men kunde inte se människa. När de kom in så slog det ett tredje slag, se'n så öppnade det på dörren, å då fick de se ett fruntimmer. Men det var jämt att hon visade sig i dörren, så försvann hon. För att de var två, så kom hon inte in. Om en talade till henne, så kunde hon få makt med en. Om hon fått makt med någon, så skulle / det gå bra att skilja dem åt, om en passade på å föl- ja efter när han gick till skogen å skulle möta hen- ne. Då skulle en passa på att komma före å skjuta mellan honom å "Skogsråa". Fick en se henne, så skulle en skjuta över henne, så skulle en smörja ho- nom med olja från bössan. Har inte hört om skogsrået som ville göra två män li- ka långa. Hon kunde ställa så att folk kom vilse, om de kom i hennes vägar. Så kunde hon göra sig till både hare å fågel. Det hörde jag talas om.
Vattenväsen
’Näcken’ var bra till att spela. Han höll sig i bäckar och floder. Om de kunde komma i närheten av honom, så fick de lära sig att spela. Han var liten. En skulle inte få se mer än huvudet och händerna av honom, den andra kroppsdelen höll han under vattnet. Men när han spelade, så höll han instrumentet över vattnet. ’Strömkarlen’ eller ’fôrsgôbben’, de kallade, höll sig i stri- da strömmar. Han kunde sitta i den strida strömmen. Han ville hålla sig vid kvarnar och smedjor. Vid Kopp- oms kvarn fanns han för i världen. För där hade kvarn- gubbera både sett å hört honom. I ’Påterebäcken’ fanns det också ’vasskvarn’. Där ställde han till med att låta vasshjulet få så stor fart att det höll på att ta eld i kvarnen. Mjölnaren gick ensam å ta- lade väl vid honom, annars hade han fördärvat hela / kvarnen. ’Fôrsgôbben’ var luden. För så sa’ de gamle, som jag tala om efter. ’Sjöråa’ hade stort välde. Den var farlig att komma ut för. Hon tog fisken ur näten för dem hon inte tyckte om. Men var det någon som hon hade fått tycke för, så fick han så mycket fisk som han kunde ro med sig i båten. Hon hade gulaktigt hår p skulle vara så vacker. Men fick hon höra namnet på en karlperson, så lät hon inte den vara i fred, för hon ville ha manfolk till sig, om hon kunde få. - ’skogsråa’ å ’sjöråa’ var allt mycket detsamma.
skogsväsen.
Skogsråa hette hon som sprang i skogen och förvilla- de folk. Ibland fick hon heta Tall-Maja. Det var för att hon höll sig i skogen. Det var så mycket tal om henne. Den ene hade varit ute för henne på det viset och en annan på ett annat vis. Rompa hade hon. Det hade de sett. Hon ville aldrig vände baken till. Hon skämdes för att hon hade rompa. Frami- från sett så var hon som ett vanligt fruntimmer, sade de, som hade sett henne. Mormor påstod att hon fanns. Det gick inte att få ur henne den tron. Hon hade inte sett henne, men hon hade blivit riktigt förvillad en gång. Hon var uppe i sko- garna och plockade kröser. Hon hade följt med en annan, så de var två. De kom att gå ifrån var- andra i skogen. Mormor skrek för att den andre skulle / höra var hon höll till. Ingen svarade. Hon hade inte plockat fullt kärlet utan höll på en stund till. När hon skulle gå hem, så var hon alldeles vilsen. Hon tyckte att allt var bakframpå. Hon var rädd och gick så fort hon orkade. Men hon kom inte rätt. Hon blev mer och mer främmande. Så kom hon till en stuga och gick in där och frågade sig vägen hem. De tyckte det var konstigt, för hon var väl bekant med både stugan och folket. När hon hade suttit en stund, så kände hon igen sig. Men hon tyckte, att alla träd i skogen var så långa. Det var skogråa, som hade förvillat henne så förskräckligt.
Skogsväsen
Skogsrå var inne i skogarna. Hon såg ut som ett vanligt fruntimmer, men om man fick se henne bakifrån så var hon tom i ryggen som ett baktråg. Om hon narrade en, så att man kom vilse, så skulle man sätta sig och byta strumpor. Då tog man den vänstra strumpan på högra foten, eller också tog man av sig ett plagg och vände. Om inte det hjälpte, så skulle man börja i slutet på Fader vår och läsa framåt. Då faick man staka sig fram så gott man kunde. Det var mest karlarna som råkade på henne, för de höllo sig mycket i skogarna. Far påstod, att han hade sett henne. Hon hade grön klänning på sig. När hon kom närmare, så hade hon förvandlat sig till en stubbe – Mamma talade om, att det var en gubbe som var i skogen och kolade. Han fick se en grann tös. Hon kom till honom undan för undan. Han visste inte att det var skogsfrun, som han hade fått fatt på. Men han gifte sig med henne. Men när di hade gift sig och flyttat in i en stuga, så fick han inte gå förbi en tall utan att slå tre slag i den. Var gång han skulle gå hem så måste han gå till den tallen och slå tre slag i den. Men så var det en gång, som han glömde det. När han kom in i stugan, så fick han se en lång kuslig käring stå vid spisen. Då förstod han, att han var gift med skogsrån. Han hade flera barn med henne. Det var en trollkäring som hjälpte honom, så att han blev skild vid henne.
Ynglingen som fick sällskap med skogsrået
I Ånimskog (? ) — det ligger ute vid Vänern — där var jag ute för skogsrået. Jo, där var jag regält ute för henne där. Jag var ute och gick 'en kväll.. Där var nu inte ondt för att hvarken .se eller höra (skogsrået). Hon kunde gå uppe på ett berg efter gärdsgårdarna och hålla sådant väsen. Så var det en kväll, jag hade varit på en gård, som heter Anneberg, och när klockan var väl vid pass elfva på kvällen, så skulle jag gå hem. Så var det en piga, som hade gått nordefter (= norrut) i kvällningen, och hon brukade att hjälpa dom på Persmyren, och henne kände nu jag godt. Och när jag kom och skulle gå hem om kvällen, så fick jag se ett fruntimmer framför mig. Och jag ropade på henne. »Vänta, Johanna, så får vi följe! » Men hon gick, och när jag kom in i skogen, så kom hon fram till mig. Så fick jag se, att det var skogsrået. Hon hade grå ludd i ansiktet och två stora häng-schalar, en på hufvudet och en på halsen. Jag gick, och hon följde med. Hon gjorde mig allt sällskap, som jag begärde. Så funderade jag på om hon kunde ha kropp. Och så gick jag nära ett träd, och så puttade (= knuffade) jag henne in till det. Men det var allt, som det skulle varit kropp, för det puttade emot. Och sedan så följde hon mig nära en mil. Och så kom jag till en gärdesgård, men då blef jag af med henne, för där var hon inte karl till att kunna gå öfver. Ja, det var fullt med skogsrå däroppe.
100 frågor
3/ Allt ont väsen hörde till "Lucifers" släkte. Alla slags väsen som inte kunde bli synliga som människor hör dit, ss tomtgubbar, skogsrå, sjörå, strömgubben o.dyl. 7/ Det var "skogsråa" som hade folk vilse. Så har en' trott här. Gick en vilse, så fick en aldrig höra annat än att det var "skogsråa" som narrat en. 16/ "Lövjerskan" höll till i träden. Hon var mest elak, skratt- de å förde spektakel av folk. Jag mins litet till att mor ta- lade om henne. 23/ Benämning på engelska sjukan: Riset. Barnet var "förgjort" eller "bortbytt". "Bortbytingens" huvud växte, magen blev stor å benen förtvinade. 26/ De har brukat säga att somliga människor har "val" (vård"). Det är något som går före dem. Innan personen kommer / in, så höres steg i gången och att det tar i låset eller i dörren - det är en "förnimmelse" att han skall komma. 10 à 15 minuter därefter kommer han (hon). "Det är tanken, som går före till hemmet". 27/ Det lät på de gamle, som om drömmen skulle vara sjä- len, som lämnade kroppen å gick ut på äventyr. 29/ Det skall vara rent farligt om en ekorre springer tvärt över vägen. Flickor frågade göken hur många år de skulle be- höva gå ogifta eller hur många barn de skulle få. Norregök å sorgegök, södergök är dödergök, västa- gök är bästagök, östagök är tröstagök. - När han gal på bar kvist blir det hårdår. När de gamle träf- fade på röda fläckar på lövet, så sade de, att det var "gökespôtt". Det skulle vara stor synd att kasta eller härma efter göken. "Här ha de kastat efter en gök, sa' de, när de fick se rött på bladen, för här har han spytt. Om en kunde smyga sig under det träd, vari gö- ken satt, skulle man bli så lycklig. När ugglan skriker vid stugan nattetid, så betyder det att någon i den gården skall dö snart. / När vi var små inbillade de oss att de hade hämtat de nyfödda barnen i källor och så brukade de ofta säga att storken kom med dem. Den eller den kärringen hade varit till en källa å hämtat ett barn å lämnat i stugan. 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara bra. "Släkten var liksom bibehållen då." En flicka kunde uppkallas efter mormor och en pojke efter farfar. 54/ En olycka i lagården bebådade en människas död. Om ett kreatur dog, så var det alldeles tvärsäkert att någon av människorna på gården skulle följa. Om katten dog, så förebådade det dödsfall inom släkten. 57/ In min tid har jag inte hört att någon lagt någon sak i kis- tan till den döde. Men i mors och mormors tid hände det att de skickade någon kär sak med den döde. För 15 år sedan grävde dödgrävaren upp en väl tillsluten liter- flaska här på Svanskogs kyrkogård. Den var full med brännvin. De hörde på klockornas klang, om den döde hade varit en god eller en ond människa. Hade den döde varit god så sjöng klockan: "Hon är i himlen, / hon är i himlen". Hade personen varit ond: "Hon är i kammarn, hon är i kammarn". 71/ Mor brukade säga: Ta bort lappen", när de höll på med det slaktade djurets hjärta. 82/ Namn på dymmelveckans dagar: "askemåndan, kôrvtis- dan, fläskonsdan, skärtorsdan, långfrädan, påsklördan". 83/ Alla arbeten som förorsakade buller var förbjudna un- der "dömmelvecka". Inte spinna, inte väva å inte ma- la på kvarn. Inte hamra å slå. 86/ Urbanus var sista sådagen. Jag vill minnas att linet skulle sås då. 87/ "Är Gregorius god och blid så blir det gott å god tid". 95 Flädermusen ("fladdermusa") skrämde de oss för när vi var barn. De kallade den för "natteblacka". Det var en ond varelse, sade de. (troligen förväxling men större fågel kallad "nattblacke". Det sades, att den fågeln inte tålde vitt. Han slog ned på det. Nattfågel. Uppt. anm.). 99/ Norrskenet har en alltid fått se åt norr. Gammelt folk här trodde att solen sken på berg. Men så hörde / jag också sägas att det var sillen som gick till i så stor mängd att hon blänkte mot himlen å åstadkom sken. 100/ På påskkvällen har de tänt eldar. Elden har kallats "påskel". Sådan eld har tänts på Middagsåsen, Harne- knatten å flera andra berg. Ungdomen samlades vid eldarna. Där gjorde de "kolsmällar". Ingen annan kväll under året har man tänt eldar i det fria.
Skogsväsen
Jag gick här borta i skogen en gång helt för roskull, & vid en lada stod ett fruntimmer. Hon var så blank & grann men jag såg att hon inte var riktig så jag sa: “Å Gu bevare mäj!” å då försvann hon alldeles som om hon sjunkit genom jorden. Hon var som ett frun- timmer framifrån, grönklädd var hon, & de blänkte & skimra av henne. Men bakifrån är de som ett baktråg. På Rultamoskogen, bortåt Gårdsjötorp & Falltorp här i socknen öster ut, kan de se dem, de är grönklädda . Den jag såg / hade som en grön huva över huvudet, så man kunde ej se håret på henne. En kolare på Ölsboda- godset här tog en sådan till sig en natt i kolkojan, men han blev tokig sedan. Det var en kolare uppe i skogarna här, & en sådan kom & stack in huvudet i kolkojan, han tog en brand & kasta på henne, då sa hon något åt en men det minns jag inte. Så kallade skogsrå eller något sådant byta barn ibland, & de barnen som folket fick, likna ingenting. Föräldrarna kunde då ibland gå till de kloka gubbar eller gummor, & de kunde ordna så att de rätta barnet kom igen. / Men föräldrarna fick inte vara med när de kloka gubbarna ordna med trollet, men det hände att de fick sitt rätta barn igen. När vi gick till skolan i Åtorp en morgon som barn & kom till Höglundamon, så sa ja till en kamrat: “Titt där!” Och han titta o blev så rädd. På Sundsmossen nedanför stod två gummor & hade något mellan sig & bar sig åt precis som när två människor skakar ett täcke. De såg ut som två gamla kvinnor & kraftiga var de. Det var tre stycken av oss barn som såg det men inte de andra. På samma ställe där var det en person som såg en / älg & en grann kvinna red på den, men det var ingen riktig kvinna. Det var marknad i Åtorp förr varje Kristi himmelfärdsdag, & då blev det bråk & slagsmål där på Höglundamon. Och på Sundemos- sen hade de brännvin nergrävt & sålde. Det kom Karlskogingar dit bara för att slåss. Så det berodde på detta otäcka leverne att de visa sig så mycket där. Här öster ut i skogarna är ett nu nedtaget torp, Käringviken. En som bodde där kola vid ett kärr, norre kärret. Och varenda morron & kväll hörde han att de drev boskap förbi, i vall på morron & hem på kvällen. Men han såg ingenting, bara hörde. / Han hörde skällor & röster av den som följde med “Vall så” sa han på morron, & på kvällen locka hon dem. Det var en här en gång som varit i lag med skogsråa & blivit tokig. Oppåt Skagerhults socken var en klok gumma och modern till honom bad denna att hon skulle ta honom till sig. Gumman titta på honom en stund, sen sa hon: “Låt en stanna här” På kvällen bädda hon, o så la hon sig i samma bädd som han. Om en stund börja det braka i väggarna, & de ropa utanför att hon “skulle släppa ut den hon hade där” men hon läste sina “böner“, & då gick det inte. Detta höll på i tre nätter, sen var han botad och kunde gå hem själv.
husdjuren
Det var en kamrat till mig, som kom ut för en käring en gång. Hon gick och vallade korna. "I har e pän ko," sade min kamrat. "Köss du mi ko i röva" svarade käringen högt och rent. Det var vanligt att man sade så, om någon kom och berömde ett djur, men man bruka- de säga det tyst för sig själv. Om hom inte hade sagt så, så hade han "stôle bort" henne. "Motstôl" kunde bota "bortstôl". "Motstôl" kalla- des en sak som stulits tre gånger. Min far och en annan bygubbe var i Stommen och plöjde. Då blev fars häst "bortstôlen". Han måtte fara hem med hästen. Och när han kom hem så gick han efter Sven i Näset. Denne gjorde en deg tull, som han lade "motstôl" i. Sedan tog han en kniv å skar hästen bak i "rompetången". Så tog han blod / där och blandade i degen. Så gav han det åt häs- ten. "Nu tar du hästen och sätter dig i och kör," sade Sven, "men du får hålla dig i ifall han gör kast." Hästen var nu lika lustig att gå igen. Om en ko råkade att gå över en väg som "skogsråa" ha- de gått på, så blev hon vilsen å drog iväg inåt skogen. Då var inte annat än om en kunde få syn på henne å skjuta över henne. Om inte det hjälpte så var det inte annat än att sät- ta skottet i henne. Men köttet efter ett sådant djur ville man inte äta.
Skogsråa å skiklyvern
Dä va en gôbbe i Sillerud som stog å klöv ski te å jale mä. ä räss som dä va han stog där, så kom dä e skogsrå. Han förstog att dä va e tocka å ba henne att ho skulle vare snäll å hjälpe hô- nôm ett tag å hogge. Han hade börja å klöve på en stock å sätt i en vigge (=kil) för te å hjälpe sej mä, å nu ba han henne, att ho skulle ta i mä hännera å bäne isär kôbben. Men när ho hade fått tag i klöve mä hännera, så passa han på å slog däna viggen, så ho ble settane. Gôbben geck hem å ho feck stå kvar. När han kom dit tebakers på môran så va dä en vit häst som satt där i ställe. Se ho hade förvandla sej för te å göre hônôm snopen. Di kan dä skogs- råra, för di ä itå ett one släkte di. - Gôbben ble i alle fall rädd å geck därifrå.
Skogsväsen
En käring var i skogen å hjälpte till att släcka en mila. Då fick hon se ett grant fruntimmer, som kom å led- de en stor grårosig ko. Kvinnfolket stannade å sade: 'Se här får du se på bjällkoa mi för ja' ha sett dina kor så många gånger å nästa år skall du få en sådan grann ko också!' Året därpå så kalvade käringens ko en grårosig kalv, å käringen trodde att kon hade varit ihop med skogsråas tjur'. Det skulle bli en sådan riktig mjölk- ko av den. Det var en gång en gunnarskebo som mötte 'skogråa' på torget i Arvika. Han fick se att hon hade en lång, grön svans å sade: 'Akte släpe sett, min nådiga!' Han skulle bli så begåvad sedan, så han kunde ut- rätta allt vad han tog sig för. Hon kom som en gammal käring ibland, men när hon / gick efter karlfolk var hon som den grannaste dam. Jag mins att far talade på att någon av hans bekanta hade sett henne, men då skulle hon se ut som ett bak- tråg i ryggen. Karlarna blev 'tillintetgjorda' av henne, om hon fick makt över dem. Å makt fick hon, om hon fick höra det riktiga namnet på personen. Kreaturen blev också 'tillintetgjorda' om hon fick makt med dem. När hon släppte dem så var de 'förgjorda'. Då hjälpte intet annat än att skjuta över dem.