Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsfrå såg ut som en vacker flicka, när man såg henne framifrån, men såg man skogsrå på väggen hade det stor hästrumpa i ändan. När man fick se skogsrå frammifrån blev det vackert väder, men fick man se skogsrå på ryggen, blev det storm och oväder. En gumma vid namn Stina som bodde ensam i en stuga, brukade ofta på kvällarna se skogsrå och ofta sade gumman till dem hon träffade dagen därpå; nu breir det snart oväder igen för jag såg skogsrån igår kväll och den vände ruman mot mig.
Naturväsen (Skogsväsen)
En man, som hette "Själv", kolade i Rydboskogen (Hemsjö). Då kom Rydbokäringen fram till honom. Men mannen tog en brand ur elden och kastade den på henne. Då flydde hon och skrek: "Själv har bränt mig, Själv har bränt mig!" Men de andra trollen ropade endast tillbaka: "Själv gjort'et får själv ha't." (Rydbokäringen var ett skogsrå, som alla voro mycket rädda för. Många hade sett hennes spår. De voro stora och breda och avsmalnande mot hälen till en spets. / kvällen började det viskas om, att bruden inte fanns där inne i bröllopsgården. Så var det. Under kvällens lopp hade bruden försvunnit, och hur man än letade, fann man henne ingenstans. Bröllops- gästerna åtskildes, då ju inget bröllop kunde firas utan brud. Någon tid därefter började man på sjön se en vit skepnad, som tycktes röra sig på vattnet. Många personer sågo denna vålnad på Rydbosjön, eller, som den då kallades, Friggasjön. Snart var man på det klara med att det måste vara bruden, som gått "åt sjön", och nu uppenbarade sig i denna vålnad. Men vålnaden på sjön försvann efter någon tid, och i stället började man möta ett mystiskt kvinnoväsen i Rydboskogarna: ett skogsrå. Detta skogsrå måste vara bruden. Det kallades Rydbokäringen och ställde till med mycket ont. Särskilt manfolk hade stor respekt för Rydbokäring- en, och man gick inte gärna efter mörkrets inbrott vägen mellan Ryd och Edshult. (Den omtalade gården skulle varit den som nu innehas av fru Helmstein.)
Skogsväsen
Svensson, en gammal gubbe, hade så mycket att ta- la om. Han hade sett "skogsråa" flera gånger. Hon var som ett fruntimmer. Om hon vände ryggen till, så fick en se vad det var en var ute för. Hon hade rompa som en häst, och så var hon ihålig i ryggen. En gång hade han sett henne. Hon sprang efter en gärdesgård. Hon sprang så håret stod rätt ut från ryggen. En annan gång så hade Svensson legat vid milan och då var det en natt som di inte fick fred på något vis. Det tog eld i milan rätt som det var. Då tog S. yxan och gick runt milan med. Han drog yxan på backen efter sig. När han hade gått runt milan på det viset, så gapskratta- de det alldeles intill honom och det var som att / hela skogen hade brakat ned. Men det var inte farligt att milan slog eld mer den natten. Ibland om kvällarna, när han låg vid milan, så ropa det namnet på honom. Det påstod han att det var "skogsråa." - En annan gång var han i lag med skyt- tar och skulle jaga. Han kom till ett ställe vid en bergknall. Där satte han sig. Då kom det en fjärhane och satte sig alldeles inpå nära på honom. Han sköt. Men fjärhan bara skaka på sig. Sen kom det svart med fjärhanar, så vart han såg var det fullt med fågel. Det var aldrig lönt att skjuta den gången. - Han vrängde mössan, och då försvann alltihop. Det var som att blåsa bort. "Fjällgôbben" tala han om. Det skulle vara ett vä- sen i skogen och i bergen.
Skogs-Knarren
Så kallas ett slags skogs-rå, Byse eller »något galet», som städse fördoldt för menniskors ögon uppehåller sig alltid inne i tätaste skogen eller i s.k. »tjåck», ajne-»tjåck», gräne-»tjock» i stora buskar, eller så. Skogs-knarren ter sig för Skogs-Bonden såsom ett knarrande eller pickande ljud, som har en förvillande kraft med sig. En Bonde var engång om vintern faren i skogen efter ved: bäst det var, fick han till sin förskräckelse höra Skogs-knarrens stygga läte, och han der gick kring för att leta sig ut någon skaplig »skog» till sitt lass, såg han sig plötsligen alldeles villad i skogen, vandrade länge och väl och kunde ej åter hitta reda på sina dragare. Ändtligen måste han återvända mycket noga i sine egna spår, då han långt om länge slutligen återfann sina ök vid släden. Han såg då att Skogsknarren hade vilsnat honom att gå tvärs ifrån den väg han bort gå. A. Söderdal. [I marg. står]: När man märker sådant »skogs-skaf», tror man att det är jemmerlåt af dem, som sitta i kläm i helvite, hvarföre man genast lassar eller hugger af det. L. Nordin. »Skogs-knarren», m. def. eller »-skaf» = då grenar i skogen vid storm gnida mot hvarandra. J. J. Båta, Fårö. L. O. K. Ved och bark, som således ligga mot sig och skafva, är bra emot skaf-sår. L. O. K.
Skogsväsen
Råa var väl skogsråa, ho som spatsera o hade en stor lång svans o hälsa på hos kolargubbarna borta i skogen. Om de tala henne till, så fick hon makt över dem, så de fick gå till skogen sen. Men hon var styv att väcka, var det fel med milorna, så kom en klamp o slog i kojdörren. Det var en som var lands- förvist och var på Riddarön här i Östersjön. Då träffa han en rå, o han sa' till henne att hon skulle hålla opp släpet. Då sa' hon till honom: "Kom te mäj i Horne / kulle, så ska du få bå kake o bulle." Han gick o blev trött o la' sig på Hornkullen här i Kroppa, o när han vakna, tyckte han att han såg rene silvermalmen under sig. Det var en som såg råa i Mäskog, skogen mellan Nykroppa o Storfors här. Hon gick efter ett visst drag, o han gick länge sen o titta eftr gruvor där, men han hitta ingenting. Det var som om ett fruntimmer skulle gå fram där o släpa, o det glittra omkring henne. Hon syntes inte tydligt, men hon var väl grann, det glittra omkring henne. Men de kunde inte hitta något där, men där skall vara malm som vid Persberg, järnmalm, brorslotten är vid Mäskog och systerlotten / vid Persberg. En annan såg också råa i Mäskog, men han tala om det, o sen blev han så sjuk, o då tala han inte mer om det. Men de sa att det skulle födas ett par tvillingar på andra sidan Östersjön, som skulle hitta malmen, men de kanske inte är födda än.
Naturföremål o. naturväsen
Dä fanns en slags sten, som di gamle kalla orsten. Denne ga di korna, när di hade ont i galla. Mor hade tocke å ga kora. Ho packa sönner sten te mjöl. Dä lokta ont å den. Kräftera skulle ha hatt en sten i sej, som skulle vare bra te å ta ut rusk å lort ur öga mä. Om di släppte en tocken sten i öga, så skulle den liksom söke rônt öge å ta lorten mä sej. Denne kalla di för kräftsten. Dä ska ha blitt så riktigt bryne itå åskviggera, sa di gamle. Å di använde allti tockere te bryne. Dvärgera skulle vara rekti sme’r. När järnåldern tog överhann över bronsåldern, så togs dvärgera te fånga. Di hade dôm som slaver, för dä va rektie sme’r. Så ä en gammel sägen. Ja vet att di bôra in en 6. styver i tröskel å slog en tapp i för att dä skulle bevare kreatura, när di geck ut å in. Di ha skrämt barna för källegôbben. – Skogsråa kalla di Talle-Maja. Dä hetta allti: ’Ja’ va ute för Talle-Maja änne Tall-Kari. Ho’ kalles så för att ho’ va i skogen.
Skogsrå (väsen)
Knekten Klang gick en gång i syne, han gick i en björkhage, men tyckte att han gick i en stor stad, så blev han trött och tog in på ett fint hotell och lade sig att sova i en fin säng, men när han vaknade låg han i ett stenröse i sin egen hästhage. En dräng stod på skogen och svedde hank, då kom skogsfrun fram och frågade vad han hette:? Själver sade drängen och tog en eldbrand och slog till henne med då skrek hon: "Själver har bränt mej"! Ja, har du själv bränt dig får du själv klara upp det," sade det ur skogen. Det var en bonde, som skulle gå till skogen och hugga ner timmer, då mötte han en käring, som sade: "Du får inte såga ner mina trä för då blåser jag ner hela skogen för dej". Skogen var bondens, så han brydde sig inte om vad käringen sa utan började hugga. Det gick bra tills han / G. Ek Ekby Skogsväsen 2. kom till en ensam tall, när han slog yxan i trädet for hon av skaftet, han skaftade den igen och högg och yxan for av. I detsamma kom en värvirvel och svepte ner hal- va skogen. Skogsrået ville åt manfolk och hade hon lyckats för- föra någon, så ville han ej sedan vid vanliga kvinnfolk. De som förargade henne fick örfilar så det sved, utan att de såg något, men de röda märkena på kinden var som efter grankvistar. Skogsrået lockade många att gå vilse, men kunde de få av sig rocken, och vränga den såg de var de voro, men det var svårt, ty armarna satt som fast- klistrade utefter sidorna.
Jätte och skogsrå
I Hösåsklätten bodde Kocks-jätten. Från denna ås kastade han en sten mot kyrkan, men den kom inte så långt att den träffade utan blev liggande ett stycke från kyrkan. Om den stenen gick det ryktet, att han vänder sig var gång han hörde kyrkklockorna. Vid Lelltjärnet bodde en skogrå på ett högt berg. Nedan- för berget gick en väg. När någon kom körande, tog hon tag i hjulen och stannade dem, så länge hon tyckte. Mot den som var snäll och hederlig var hon skonsammare. Den som gäckades med henne, kunne vare tämligen säker på att bli fast. Hon ville gärna ha makt över milorna i byg- den. Var det någon mila som händelsvis brann, så skratta- de hon flepaktigt åt den kolarn. Hon åkte på ändan ned för det branta berget.
Skogsväsen
I Åmål på en marknad gick "skogråa" som en fin fröken bland marknadsfolket. En karl fick se att hon hade svans. "Ta åt sig svansen skön jungfru, sa kar- len. Det skulle du inte ha sagt för intet, sade hon och lämnade honom så mycket pengar han orkade bära. Min svärfar berättade, att en man hade gift sig med en skogsrå. De hade barn tillsammans. En dag skulle mannen sko hästen. Hästen var så elak att sko. Hon bad att få hålla upp foten. Det fick hon och hästen stod alldeles stilla. När skorna skulle sättas under, så var de för små. Hon bad att få låna en sko. Då töjde hon ut den mellan händerna så att han passade. Nu blev man- nen rädd. "Tänk, sade han vad illa du kunde ha gjort mig om du velat, du som är så stark. Och jag som varit så elak mot dig". Prästen sade inte så när/ vi vigdes, svarade hon, vi skulle älska varandra i nöd och lust". I Krôbbenäs gick en gång en vallpojke och vallade en skock får. Mitt i fårskocken fick han se ett stort kvinnfolk och på ett litet håll fick han se en flock vargar komma springande. Pojken blev rädd och började skri- ka på hjälp. Vargarna blevo rädda och flydde tillbaka. Dagen efter kom ett stort kvinnfolk med en bagge. Hon vil- le lämna den till pojken. Han gick in till mormor och tala- de om att han skulle få en bagge. "Ja har bässen nog. Gud ja nyter dem", svarade gumman. Pojken gick å talade om det för "skogråa". "Jo", svarade skogsrået, "du ska nyte över dä å mer te bare du klommer (kliver över det), läser Fader våt el. säger Jesu namn".
Naturväsen
Bergfolk har det funnits mycket i bergen här förr. Det var många som såg och hörde dem. Ja såg dem var det inte många som gjorde men hörde dem det gjorde de ofta. De hade kreatur och dem drev de till skogen om kvällen och kom hem med dem på morgonen och det började de med tidigt på våren innan snön hade gått av marken ibland. Stundom dröjde bergkorna sig kvar på morgonen och blandade sig med riktiga kor. De hade särskilda stora vallhundar med ett mycket grant läte. Bergfolken bodde inne i bergen och det var sällan de blandade sig ihop med människor. Säljeberget är högt och tvärbrant och därinni bodde det många och de har kunnat se stora kittlar med pengar där. En gång kom det en bergkäring fram till en gård i Sälje och ville låna sylt i en kittel utav en bondgumma. Men då kom det en annan bergkäring och skrek: ”Kom igen, kom igen för Rangel ligger i elden”. Det var någon utav dem som hade blivit bränd då så att bergkäringen fick lov att slänga ifrån sig kitteln och springa. Kitteln tog de vara på den gården och behöll den. En annan gång så var det en gubbe i Sälje som höll på och skar havre och han hann inte med att skära allt på kvällen och det var han bekymrad för så han sa att om han kunde få gärdet skuret och bundet till dagen därpå så skulle han ge bort en ko. På morgonen när han kom ut så var hela gärdet skuret och bundet men den bästa kon var bota och de hörde att bergfolket var i skogen och lockade. ”Kom kossa, kom kossa, bonden får själv snesa”. Skogsrå var släkt med bergfolket för vi vet utav skriften att när de blev utkastade ifrån himlen så föll en del i vattnet och de blev sjörår och en del fick bo i bergen och det blev bergfolk och jättar och skogsrår och så var det en del som kom inunder jorden och det blev tomtegubbarna. Skogråa hon brukade gå ensam och hon längtade efter manfolk och dem försökte hon tjusa och förvilla på alla möjliga sätt. När jag var pojk fanns det en bättre karl här som hette Vetterstrand. Han var ute och jagade i skogen ovanför Tönnet och då kom skogsråa men hundarna gav sig åt henne. Då sjön hon: ”Du Vetterstrand, du Vetterstrand, far hem och koppla dina hundar. För ja ska ut å valle må getter å må stut, men kom igen till nästa torsdagskväll, ska du få se på fullfeta och granna”. Se hon ville ha honom till sig och förtrolla honom. Det var väl allt något mer hon sjöng också men det minns jag inte hur det var. Sjörået och näcken det var egentligen detsamma, fastän näcken träffade man bara i vatten som rann åt norr. Där spelade han och han kunde allt lära folk att spela också men då fick de allt bära sig år på något särskilt sätt. Det var en urmakare här som hette Tinglöf och de påstod att han kunde mer än annat folk och de trodde att han hade lärt sig utav näcken att spela fiol. Men själva sjöråa bodde i sjöar och tjärnar och hon kunde förvandla sig till stockar och fiskar och sådant där. Det är inte fritt än jag har sett henne. Det var vid en tjärn vid Edebäck. Där hände det mig två gånger att jag såg ett kvinnfolk vid stranden men när jag tittade på henne en stund så försvann hon. Hon rådde över fisken och därför offrade de något när de skulle fiska. De tog utav vad de hade till hands det var väl inte så noga. De lästa nog någon slags böner också men det vet jag inte hur de lät för det har jag aldrig brytt mig om. Det var en gång på Nasjön i Gustava (Nainsjön i Gustaf Adolf) som det var ett flottarlag ute med pråmen och det blåste motväder så att de höll på att inte ta sig fram. Då var det en som sa att de skulle offra för bättre väder och så tog han en tolvskilling och kastade i sjön och då blev det lugnt med detsamma. Inga troll kunde göra en något om de inte visste namnet på en. Så därför skulle en låta bli att ropa namnen på varandra när en var i skogen.
Skogsväsen
Öster om mossen här är en kolbotten som är lite tvivelaktig. Vi kola där och fick mat till oss om middan av far. Vi rev ut kol, o far sa: "Nu får ni gi er i afta o ta resten i môra (morron)." När det led mot solgången, sa ja: "Ska vi inte gi oss som far sa?" "Inte fäster vi oss ve skrock," sa Karl som var med. Så vi höll på, men vi fick görmål sen, det bara "glymta" (glödde) o "glymta" i kolen, men det fräste inte i dem. Och sen på morron låg / det också o glymta i kolen i kol- huset, men det fräste inte i dem när vi la dem i vatten. "Vi skulle ha sluta som far sa," sa jag. En farbror till min far låg och kola vid Småtttjärnsbotten mellan Nykroppa o Blåsjön här i Kroppa. Då börja det lulle i skogen som när en koskock kommer, och skällor hördes också, men de var som av bark, ljudet blev som ett klotter. Och de kom så nära kojväggen, så det var som när kor flåsar, o sen lulla det efter dem när de gick oppåt höjden. Men han såg ingenting. Det var en som hettte Olle Bergman som mette vid Småtttjärn, han fick en hel / lädermassäck full av abborre. Då sa det i höjden där: "Gå nu hem, Olle, nu räcker det med vad du har." Och sen blev det inte ett enda napp mer. Men han bara hörde rösten, han såg ingenting. Det var en granne som hette Jon Persson, han var i Byggställhöjden strax öster om här på tjäderjakt. Det tyckte inte råa om. Då satte han bössan mot bröstet på sig och kolven mot henne, o så sköt han henne på det viset. Då blev det bara som ett skinn efter henne, som en trasa. En skogvaktare vid Skarp- hyttan här i Kroppa, som hette Olle Hög, såg skogsråa vid Store mossen efter vägen opp till Skarphyttan.
vattenväsen i kvinnogestalt.
Av gammalt har man trott på ett övernatur- ligt väsen i kvinnogestalt, som uppehöll sig i sjön. Hon kallades för "sjörå". Hon hade kommit nerifrån Vänern, påstod somliga av de gamla här. Hon bodde på sjöbotten, men ibland så var hon uppe ur vattnet. När min farfar höll på med moser på stora Le, så höll di på i en vik. En kväll, det var jämt i solnedgången, så fick han se ett fruntimmer, som sprang efter kanten på sjön. Det gick så fort, så när han skulle visa de andra på henne, så var hon redan borta. Hon tog ned i sjön. Di gamle, som hade sett henne, sa, att hon var vac- ker. Somliga sa, att hon var naken och andra, att / hon hade kläder på sig. Hon var uppe å for i en halv båt, sa di, å då hade hon kläder på sig. Hon var skapt som en vanlig kvinna. Men di som kunde se henne riktigt, såg att hon inte ha- de ben som en människa utan det var som e feskerompe. Håret var långt. Det var så vitt så att det sken av det. När hon visade sig, så skulle det bli oväder. När en var barn, så skrämde di en för henne, för att en skulle hålla sig från vattnet. Om en tog något i vattnet, kastade i det eller sö- lade i det, så kunde hon komma och ta en. När en meta, så skulle en spotta på masken tre gånger för att en skulle få tur. För det var "sjöråa" som skulle hänga på åt en. Gamla skeppare, som for uppåt, här hade haft henne på båten, sade: Det var en som ha- de haft henne efter båten hela vägen nerifrån Vänern. Det var månljust, så han hade / sett henne tydligt. Om en tog en granrisruksa och satte upp i båten, eller om en slog isär rocken och seglade på det viset, så kunde det gå galet med en, för hon tålde inte sådant. Om en ville föra bort henne, så skulle en ta och nämna Guds ord: Det ville hon inte höra på. Sjöråa var det just inte så mycket tal på i denna trakten. Det var mest "skogsråa," men den hade de mycket med att göra. Den såg också ut som ett fruntimmer men hon hade hästrompe.
Näcken
(en ond ande, som »vilsnar» folken — J. Lundgren). Två man skulle en vintermorgon ut i skogen och hugga ved; och de gingo någorlunda bittida åstad.* Men när de tyckte att de borde vara på det stället der de skulle hugga, var det inte deras skog. De började då i dags-ljusningen gå och leta; men ju mer de letade, dess vilsnare blefvo de. Då sade [de] sinsemellan: »Hvart fan gå vi, att vi alldrig hitta igen vår skog!» och då började det att skratta och gnägga nere i skogen. Då förstodo de att de voro förvillade af Näcken, hvarföre de vände sina kläder afviga: genast fingo de nu se huru de gått vilse, och många mo:de slag vandrat rundtomkring en vaktbod vid en kolmila i skogen; och de voro ännu ej längre från hemmet än att de kunde se byggningarne der. Men de voro så förvillade att de icke säkert igenkände hemmet; utan en af dem frågade en gosse, hvad det vore för en gård, då denne frågade dem tillbaka om de voro galna och ej igenkände deras eget hem. — Förargade öfver alltihop funno de nu snart sin skog igen, upphängde sitt mat-knyte på en skaplig stumbla med tvenne »knaggar» (qvistar), och arbeta så flitigt hela dagen; men Näcken gnäggade jemt ur skogen. När de slutligen skulle gå sta' och äta och just togo matknytet ifrån stubben, så for stubben af till skogs med skratt och löje! — Då blefvo de rätt förskräckte, och skyndade åt hemmet allt hvad de kunde. — Slut. J. Wallin. »Näkken» är ett skogs-rå, som tager an allehanda djurskapnad, gör sig tamt och narrar folk med sig. Böinden i Lau kom till »hag-lidet» och fick se en svartrandig häst, som såg så tam ut: det var Näkken. [Sid. 15 i MS.]