Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det skulle bo troll i ett berg ute i Tyngryd. Det var en gammal gubbe de kalte´n ändå för Vasen, han var utför trollen flera gånger. De ville ta in honom i berget. Han tog till att ropa så förskräckligt, och då sprang folk dit, och då låg han utanför berget. Var gång han hade varit utför trollen, skulle de köra honom med ett par oxar och så skulle han åka baklänges. Det var väl för att det skulle ta makten ifrån dem. Han blev sådär som hade varit svagsint när han varit utför trollen. Men så dessemellan kunde han vara bra långa tider. Trollen bytte barn för folk med. Det var väl folk så rädda för förr. De som trollen lämna, var så illavulna, de hade huvud så förskräckligt stora, och så växte de inte. Nu för tiden är väl trollen borta. De påstår, att åskan har slagit ihjäl dem.
Pelle Orädder.1
Det var en gång en gosse, som alldrig var rädd. Då han engång mötte konungen sjelf åkandes, frågade honom denne hvad han hette: »Jag heter Pelle Orädder», svarade han, »och det är derför att jag alldrig är rädd!» »Nå, det skola Wi snart pröfva», sade Konungen: »stig upp bak på vagnen och följ mig hem.» Vid Konungens slott låg kyrkan, deri det spökade förfärligt, och der skulle nu Pelle Orädder vara en hel natt. Pelle tog bara en bit krita med sig, kyrkvaktaren stängde dörren och orädd gick han in. Nu satte han sig på golfvet vid torn-trappan och skref med kritan Fader-Wår rundtomkring sig. På natten kom en farlig mängd troll stormandes ut före torn-trappan ned till kyrkan; men, när de funno Fader-Vår, som stod der skrifvet, kunde de omöjligt komma längre. De larmade och skreko förfärligt, men det hjelpte icke; då bådo de honom att han bara skulle stryka bort en bit af skriften, men det gjorde han ingalunda. Då väsnades trollen i trappen hela natten, men de kunde omöjligen komma ner i kyrkan. När det led mot morgonen och det vardt dager, hade de ingen makt längre och då blef det tyst. När nu kyrkvaktaren inkom för att se efter huru Pelle Orädder mådde, så kom denne mot honom helt glad och helsade god morgon. Pelle Orädder måste då gå upp till Konungen och blef mycket väl emottagen, måste omtala allt, fick många skänker till belöning, men måste åter nästa natt vara i kyrkan. Nå, han satte sig då uppe i halfva trappan och skref der Fader-Wår i en krets omkring sig. Trollen med allt deras oväsende och alla böner, små som gryn, kommo ej längre ned än till hans skrifna ring. Om morgonen mådde Pelle Orädder lika bra som sist, fördes till Konungen, fick många skänker, men måste åter tredje natten vara i kyrkan. Han satte sig då öfverst i torn-trappan och skref sitt fader-vår der, så att trollen ej kunde komma ett enda steg ned till kyrkan, der de eljest under många år hvarje natt hade så rysligt grasserat. Om morgonen gick Pelle Orädder då frisk, sund och lika orädd upp till Konungen, som nu belönade honom kungligt på allt sätt och gjorde honom dertill till en stor herre; hvarefter han länge lef de rik och lycklig. Simmander, skol-flicka (genom Elis. Bolin).
(Svartkonst) Kloka
På Strannäsbackarna bodde först en som de kallade Varg-Per för det han var så mycket på vargjakt. Där fanns en gammal kolbotten och bredvid denna hade Varg-Per en kuj samt en liten åkerlapp, som han brutit upp. Efter honom kom hit en Nils Nilsa, som de kallade Lövvasen och hans käring, som gick under namnet Gumman eller, då hon ej hörde det, "Kosta på". Hon sade nämligen jämt och ständigt: "Det är bästa att kosta på". Käringen var en riktig trollkäring och folk var så rädda för henne att de gav henne allt vad hon begärde, av rädsla att hon annars trollade något ont på deras kor. En gång hade Lövvasen och "Kosta på" varit till oxmark- naden i Filipstad, där de köpt en stor oxe. På hemvägen, de kommo över Kongberga och Gräs, tittade de in till Per på Lassia vid Aspåsen för att visa honom sin stora oxe. / Han bjöd dem sin kamp och femtio kronor emellan för oxen, men de togo ej emot anbudet. Då de kommo förbi "Gubben på Aspåsen" (Svanberg) bjöd han dem 400 kr. kontant för oxen, men ej heller detta anbud Då de kommo till Emil på Kärra gingo de in till ho- nom för att dricka kaffe. De bundo oxen utanför. Emil på Kärra var grannfarn deras. Som de sutto där och drucko, slet oxen sig, men "Kosta på" trollade honom under logen och där fick han ligga till dess de druckit kaffet. När de kommo ut kröp käringen in under logen och tog fram oxen och nu trollade hon den så liten så hon kunde stoppa ned den i korgen hon hade på armen och bära den hem. En annan gång skulle Salle-Gustaf från Skymnäs kola vid Stannåsbackarna. Han höll på med att köra ihop milan och hade Lövvasen, som hjälp. En dag ramlade hästen och hur de försökte kunde de ej få upp den. Den låg alldeles stilla och de kunde / ej ens få den att röra på sig. "Det är inget annat att gö- ra än gå hem efter Gumma," sade Lövvasen och gick hem för att hämta käringen sin. Hon kom. Hästen låg då på ända över skäklarna. Hon hade med sig en liten brödbit som hon stack i hästens mun. Så gick hon runt omkring den ett varv, spann (sparkade) så till den och sade: "Här ska du int ligg, gå upp me dej!" Hästen sprang genast upp och man kunde ej finna något fel på den. En dag var jag som ung ute och körde. Jag bodde då i Björngården. Jag hade en häst, som ej kunde stalla (låta urinen gå). På vägen körde jag om "Kosta på" och talade om för henne hur det var med hästen. "Du har väl en brödbit med dej?" frågade hon. Det hade jag. Så lärde hon mig hur jag skulle göra, näs- ta gång kampen stannade för att försöka stalla. Jag skulle ta brödbiten och hålla den under hästen så jag fick litet mink (urin) på den. Så skulle jag stoppa in brödbiten i hästens mun och hålla / ihop munnen på honom, så att han blev tvungen att sväl- ja den. Jag gjorde som käringen lärt mig, och det dröjde ej många timmar innan hästen började stalla, som han gjort förr, ja ännu mera. Hon kunde också trolla med hästar som hade sta' (ej ville gå). Det var ofta bönderna köpte hästar på marknaderna som hade sta'a och då trollade hon bort staa på hästarna så de blevo så villi- ga att gå igen. Jag vet ej hur hon gjorde då. _____ Hon kunde också trolla till sig korna, som gick i skogen runt omkring kuja. De höllo då till här hos henne och hon fick på så sätt hela små berg av gödsel, som hon gödslade den lilla täppan med.
Troll
Vid Edet, ett torp här väster ut, var det något slags troll, det kom in små pojkar o dansa på golvet. Och om det var något särskilt, så väckte de folket där. Det var "påskkäringar" som bytte ko med en gumma, hon hade en svart ko som de så gärna ville ha. De lova henne en annan ko i utbyte o en bock på köpet. o pengar emellan ändå. "Ja, då får det gå," sa' hon. Och på mor- ron stod en grann ko i lagårn o en bock dessutom.
Gastar.
Det var en tös från Hult, som skulle gå till prästgården, för där var uppbörd. Men vid Vintervägen blev hon kittlad i- hjäl av troll. Många har hört henne skratta emot oväder. Och i Stuv blev en karl ihjälslagen. Det var en tjuv, som hade stulit lite till sitt uppehälle. Han bad så väl, att de inte skul- le slå ihjäl honom, men de slog ihjäl honom likaväl. De har hört hans jämmerrop om kvällarna alltemellan; det är mitt e- mot Häljagårn. Vid Anderstorp neranför Rampengärde är en källa, som en person har drunknat i. Han lär ha ropat sedan.
mästerskytt.
Det var Mattes i Glavsnäs som var mästare till att skjuta, för han behövde inte gå åt skogen efter ville- brådet, om han så ville, för han kunde trolla så att han fick alla slags skogsdjur inpå stugknuten. När han ville, så kunde han få djuren att komma inom skotthåll. Han hjälpte många att få skjuta. Å den gubben var den bästa de kunde få med sig till sko- gen. Hade de brännvin med så blev det bättre tur ändå, för då kallade han fram så fort de hann att skjuta. De trodde att den gubben hade hjälp av den svarte (djävulen).
Skogsväsen
Här bodde skogsrå ute vid Eksjö. Min far och en annan gammal man råkade ut för dem en gång och de höll på att inte or- ka hem igen. Den andre började på att skoja med dem, och det var nog. De var så granna framtill, men baktill var de ihåliga som ett baketråg. De kallte dem troll med. Min far och den andre gubben hade varit så sjuka, så de hade både kräkts och mer. När de fiskade, kom skogsrået och satte sej i ekan. Det var som en anka eller stor fågel. Då tyckte de, att ekan riktigt höll på att välta.
Husdjurens sjukdomar
Det fanns gamla gubbar och gummor förr, som kunde trolla bort sjukdomar på kreaturen. En gång när jag var liten pip, kastade korna i lagården här. Då lät min far hämta en gammal gubbe från Sälls- torp. Bland annat skulle de då borra ett hål i tröskeln vid lagårds dörren och stoppa en orm i det. Så skulle den ligga där och dö, och sen skulle kastningen vara borta. Om korna blev modstulna, skulle de rista dem i rumpen. Så la de en brödbit där och virade om såret, så gick det modstulna bort.
Troll
I Virse Hatt hade trollen dans jula natt. De vände sig ut till katter. En dräng hade kommit till att se dansen, och när han kom hem, så talade han om det. "Vår katt dansar lättast", sa han. Ett tu tre for katten upp och rev ihjäl drängen. (Bengtssons dotter förklarade, att B. berät- tat den historien bättre förut. Det, som drängen sa, lät mycket roligare, det gick liksom på rim. Men innehållet ansåg dottern stämma med tidigare utsagor.
Svartkonst
Staffas-Mari tror ännu att hon kan trolla. När fattigvårdsordföranden Gustaf Eriksson i våras var här, kom han att plocka i en del papper, men hon varnade honom att akta sig för det var trollpapper, som hon hade. Hon hade även trollpengar, som voro inlindade i papper, och som hon hade gömda här och var i stugan. När hon går omkring och trollar brukar hon ha med sig ett par nycklar, som hon skramlar med. Det finns ännu folk, som äro rädda för henne, och tror att hon verkligen kan trolla, men det tror inte jag. (Hänt 1934)
Troll.
På Torsberg el. Askerudsberg bodde "bergtrollen". Det gick en sägen i min barndom att trollen i Torsberg blev ihjälslagna av åskan. De människor som bodde där i trakten hade ont av dem på det viset, att de kom å ville ha allt möjligt. När det blev kväll, så kom de å ville låna. Men värst var det till julen, för de var så galna efter drickan som brygdes i stugorna. Somliga lånade å somliga stal. Men efter den dagen som åskan ränsade berget, så har det inte hörts något mer till.
Bergväsen
Bergtrollen hade hundar, de har skällt. Barn kunde bli bergtagna, om de var ute sen solen hade gått ner. Ber. av Maria Andersson, Kålsgård, född 1859. (Skogsväsen) Det var en rättare bort på Lövåsen, som hette Vetter- strand, som hade sällskap med en så fin dam. Pojkarna sade efteråt till honom: "Vetterstrand, Vetterstrand, du var så dynter och dum, du kunde bli i berget intagen!" Nästa gång han kom i sällskap med henne, sade han till henne, att hon var ett troll. Då blev hon ond och gav sig i väg inåt skogen. Och då såg han, att hon släpade en lång svans efter sig.
Naturfenomen
Efter min gamle far, som föddes i Östervallskog: Norrsken bådar snart oväder. Får en se det på vintern så bådar det stor snöyra. När en får se "kornblek" så svartnar potatisblasten å det blir mycken rutten potatis. Åskan kallades "Tors hammare". "Åskeblegar" hade de hittat någon gång, å det troddes att åskan haft dem med. Åskan slog ihjäl troll å sådant. Somliga spådde på vintergatan. Om det var som vi- ta moln i den strax på nyår, så skulle det bli mycken snö.