Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
I såna sjöar där näcken var, var det inte värt att bjuda till att fiska. De trodde mycket om näcken. Den sjön de trodde näcken var i hette Gårsjön. Det fick ingen se honom. Det påstods att han skulle kunna spela. Det var väl en del som hörde honom.
Tröskning.
Här sa´ de alltid prägel, men uppåt landet säger de slaga. I handvalen hade de mest gran, i slagvalen ek. Handva- len var lite grovare än denne käppen (en vanlig spatserkäpp). Slagvalen var knappt mer än hälften så lång som handvalen. En bra bred järnring hade de om änden på slagvvaeln. Så hade de en kurra av sulläder eller groft läder, som de böjde och satte på, och en "präglaspik" slog de igenom den; det bor- rades hål för spiken. I "bukta" band de ålskinn tre tum från handvalen - de hade skurit "e laft" i ena sida på slagvalen och knutit ålskinnet om. Ålskinn var så mjukt och starkt. De kunde också ha kurra med en rund knapp på vardera valen, men då gjorde de kurran helt av ålskinn. Vet aldrig att någon trask med en vanig käpp. Ingen äxebock. Hade de fått rågen mogen och var det slut på / mjölet i huset, kunde de ta några neker och "daska"; de slog dem mot en kubb eller mot en stor sten, som de lagt på en stol - då föll säden ner och samlades på ett utbrett la- kan. Jag hade ett torp i tio år. Jag trask alltid med prägel. Tor- parna skaffade små dragmaskiner, som de köpte hos järn- handlarn i Kungsbacka - man kunde dra maskinen själv eller sätta en häst före. De löste alltid upp nekerna, innan de började prägeltrös- ka. De tog en halvträve - det var sexton neker - och löste upp dem och la´ åtta på var sida i två rader med blommet inåt emot varannat och rota åt balka (rna) till. Om två tröskade, skulle bägge slå på samma ställe på sam- ma nek, bägge tröskade samtidigt på var sin nek. När de började, stog de mitt emot varandra. Var säden väl bärgad och var det stark frost, så var det lätt att tröska, men var sä- den dåligt bärgad och våt, så blev de tallar på slagvaln av vätskan, som var i säden. Var de fyra, tog de var sin sida. De fick vända första / vännan med slagvaln, slagvaln fick göra en släng. Det var inte lätt för en nybörjare att lära sej. Det var svårt att lära sej ta de tredje och fjärde slaget. - Vi gjorde den första vändninga, så slog vi ett slag med hand- valn och vände upp neka, när en gått igenom na på den ena sidan. Det var ett styvt arbete. Man kunde tröska mer havre än råg på dan, om den var torr och bra. Spanntröskning var jag alddrig med om, men jag hörde att de fick var tionde eller var tolfte tunna. När trösket var färdigt, tog vi en resslethuva av trä, en gren med två tjuvor i, resste upp´et och hyva´t åt ladan. Vi tröskade två böster (=blötor) eller tre - det blev mycket dråse under - och sen sopa´ vi ihop det oc sköt ner det till ändan på lon till en ordentlig kasta på några tunnor. Kasta - man hade dörren på den ena änden av lon och en glugg mitt emot på den andra änden. När de var öppna, blev det drag - man fick lägga dråsen så, att man kunde kas- ta emot draget; det kom an på hur vinden låg. Den stridaste säden åker längst bort; den tog de till uträde nästa år. Man / räknade inte med mer än två sorter: strid och slö. Slöhavren skulle kreaturen ha. Ogräsfrö - vi hade ett "tillgöres såll" av spån så fint att säden ej gick igenom, Det var till att svepa runt i sållet med han- den. Sållets stomme var av tjockt spån och kvarts tum tjockt. - botten var flätad av kluvna hasselpinnar eller ene. En annan stod med ett ressel, när de ressla´ dråsen. Det var före kastinga, det. Det var två runda "bylla´" i ressle- kanten, så man kunde hänga resslet på ett gaffelskaft (högaffel) eller riveskaft, och då kunde en stå och sköta ress- let och föra det fram och tillbaka, och en annan öste i. När det blev för mycke "ressle" i det, halm och ax och stubb, så var det till att tömma det - resslet gav de kreaturen. Torpare gick till varandra och hjälpte varandra att tröska. De som var "dannia" om sej ville ha tröskat upp före jul fär att inte råtterna skulle äta för mycket. "Grannsäa" - vete och råg - trask de först, havren sist. De satte emellan med korn, när det behövdes. Vet inte att karlar från Mark tröskade i Fjärås. Men de / var en del fattiga karlar på Skattamarka och Rygga ovan- för Höleklev (sen Schwezerdalens pensionat), som brukade gå och tröska på höst och vinter på Fjärås slättbygd. De kalla- des tröskekarlar. I min tidigaste barndom fick de sex skil- ling om dan och maten.
Vår- och hösthalvåret.
Regnar det bönesöndag, blir det regn i sju veckor. Regnar det Petri fäng, blir det regn i sju veckor. Eljest Sju sovare - do. "Paulus, drängen och drängadrängen", har de talat om. Var Paulus kall, blev de andre kallare - det blev sträng vinter, om de dagarna var kalla. Petter katt kastade en varm sten i isen. "Nu tär det li- ka fort under som på isen" , sa pappa. Den 25 mars skulle man sluta tända lyse. (Men inte tal om tranan. Intet om Gregorius.) Bartolimei storm räknade de alltid på. Mårtens gås - förr var här inga gäss. Jag minns inte en enda, som hade gäss här i min barndom, så här har folk inte ätit gäss på Mårten.
Vår- och Hösthalvåret.
Efter Petter katt tia´ det så mycket under isen som på. Vafferdan åt vi "vaffler". Har inte hört att tranan bär ljus i säng. Kristi himmelfärds dag - skulle fruntimmerna börja gå bar- ärmade i mammas barndom. Hon var född i Förlanda. Och ungdomen brukade ha en gunga eller "russa" den dagen - den var uppbunden i träd. I Tom var det ingen, men i Anna- torp hade de en russa. Korsmässe dag ska bönan ha tre bla ! April torr och ren är bonden till stort men. Mars med sitt skägg lockar barnen utom vägg, april med sitt skinn kör dem in. Olsmässe sken är farligt för grödan. Köra vall - de skulle vara framfödda inne till Beda - det / var inte ofta de kunde släppa dem förrän då; sist i maj måne. Men en del sa, att de skulle vara framfödd till Korsmässe dag. Gallus - var den torr, blev det god vår året efter. Regnade det på Galle, blev det sen vår. Mekelsmäss 24 oktober - det var flyttetiden. Då hade tjänarna frivecka. Bartolomeus storm - om inte säden var inne då, blev mycket utslaget. Regnar det Bönesöndag, blir det vacker gröda. Om Olsmässe skulle potäterna vara färdiga, så att man fick börja äta färsk potatis då. Lars - var det vävmarknad i Göteborg. Har inte hört, att man inte skulle plocka blåbär efter Lars. Regnade de Petri fäng, blev de mycket regn.
Tideräkning.
Veckoräkningen. Den tolfte veckan gick in den 12 april och se´n räknade de tillbaka, tills de kom till den första. (?) Potatis skulle vara så bra att lägga i 8:de och 7:e veckan. Linet skulle sås sist i 9:de veckan. Erik och Rebecka var de bästa hörfrösdagarna. Kornet jag bestämt de ville så i 6:te veckan. Inte Urbanus - nej, Urbanus var "veckera" slut; då slu- tade de att räkna. Mamma härmde efter en som sa, att han la´ potatis när dä ingen vecka va´, men de ble stora som göpe (göpe är när en tar i bägge händerna så här: ) å lösa som löpe. Det blev stora men lösa!
Tideräkning.
Tolfte veckan började den 12 april. Trettonde veckan talade de aldrig om. I åttonde veckan sådde de linet. Det var en som la potäter, då det inga vecka var. "De ble stora som göpe å lösa som löpe å en kunde äta dom som smör", sa han. Men det var en alehäradsbo ! Även var det en som sådde korn, "när det inga vecka " var och det blev lika bra. Men det var sexradigt korn, och det blir färdigt på sex veckor.
Tideräkning.
Den 12 april går den 12:te veckan in. I Älvsåker var det en som sådde, "när det inga vecka var, och det blev lika fullt säd." (Vet f.ö. intet om vilka arbeten som skulle göras i be- stämda veckor)
Troll
Det var en dräng som lagade en gressla, som han fann vid Kviakulle. Sedan gick han och plöjde på åkern intill berget. Rätt vad det var slängde trollen ut en stor, grann brödkaka till honom.
Krigare och soldater.
Översten på Näsgård hade sin byggnad på udden; det var den första byggnaden, som var på Dal. Den blev nog riven. Det spökade så hemskt efter översten, så ingen kunde bo där. Han hade fina, svarta hästar. En gång fick han för sej att han skulle åka före till Fjärås kyrka midsommadagen. Han lät strö salt på vägen. Många har sett den skjutsen sedan; den kunde visa sej när som helst. Översten kom för sent till kyrkan; prästen var just upp- kommen på predikstolen. Han sa: "Sent kommer du, säl- lan äst du här, förannad vare du." Detta sa prästen tre gång- er. Då skulle översten ha blivit snäll efteråt och han kallade prästen till sej. "Jaså, jag trodde jag skulle komma på sjukbesök", sa prästen. "Du sa till mej: sent kommer du o.s.v., men sådant vill jag inte höra mer", svarade översten.
Prästhistoria
Prästen i Leksberg hade kalas var gång han tog emot tionde av bönderna och då bjöds det bl.a. omkring en tårta där hälvten var vispad grädde. En bonde hade fått en sådan bit i "näven" och stod och tittade på den och gjorde ett klatschande med näven så tårtmoset rök omkring och röt "Tvi faen ho va ju dåligt bakter.
Värsgåtevisa
Det kom en flicka och skulle köpa väv, hon hade ett litet barn med sig och när det skrek sjöng hon: "Vyss, vyss liten greve, rättnu kommer mor dek, och far dek och betalar mek, för ja har dek för väven." Vyss nu vyss nu liten kind, du får tids nog vakna, Tids nog se den onda värd och dess nöjen smaka, Vyss nu, vyss nu liten kind, snart så kommer mamman in och har vetekaka och puppen full med honung.
Död och begravning
Detta är gamla seder som jag hört berättas om men ej upplevt. Det var farligt att torka sig i ögonen med handen om man grät, utan det skulle vara särskilda "ögnaklä." till det, för snöt man sig efter det man torkat sig i ögonen så fick man en snuva som aldrig gick att bota. Dödgrävaren hade stränga order att om han, när han grävde en grav fann en dödskalle eller ben efter benen så fick de inte läggas ner i graven utan för dem hade de en särskild grop. Om en person försvurit sig till djävulen eller tummat på rågångsmärken så blev han en gen- gångare. Det kunde ses därav, att i den grav- kullen ständigt var ett hål. Att trampa igen / E Larm Leksberg Död och begravning 2. ett sådant var inte lönt utan enda sättet att få honom att ligga still var, att köra ner en kniv i hålet. Sådana som de fann döda på fälten förr eller självspillingar tog de inte ner till kyrkogården utan de tog de neråt Eks mossar och gjorde en håla och lade dem i och sen lade de planker över och stenar för de inte skulle kunna komma upp. Så pålade vid fyra hörnen och högg med kni- var i luften åt alla håll. En person som såg i syne berättade att när en käring som hängt sig kördes till kyrkan, så var likföljet en hop smådjävlar som följde kistan och slet och drog i den och ville ha upp käringen
Husbygge
Att taga vindfälle till husbygge var det dummas- te man kunde hitta på, för hade de burit ett sjukt barn runt det, så fick de den barnasjuken i huset. Den som skulle bygga talade aldrig om det för någon, förrän han hade satt ner tomtstenarna för sen kunde ingen sätta olycka på huset genom att gräva ner något levande. Ett sådant skämt hus brann inom tre år. Huset lade man så att man slapp ingångs- öppning från norr. Källan och de andra husen fick inte ligga längre än att man kunde nå dem med ett stenkast. Vid första brasan skulle alla vara samlade och observera om någon glöd föll på golvet, för då skulle huset komma att brinna genom vådeld