Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Jag tror knappt att det har varit någon skill- nad på troll och jätte. Trollen bodde i berg och backar. De kunde vara i besittning av stora skat- ter. De kunde bergta både folk och "fä." och så kunde de byta bort barn. "Bortbytingarna" voro al- drig så till förståndet som andra barn. Och de voro klumpiga till växten. Talesätt som har avseende på trollen: "dum som ett troll,", "klumpig som ett troll", "led som ett troll", "han springer som trollen i skogen", Mot trollen skyddade man sig med stål eller genom att göra korstecken. Om man gjorde kors- tecknet över en sak, så skulle inte trollen kunna tillägna sig det.
Troll
Gammalt folk hade hört många under- liga saker från skogen om kvällarna. De hade hört spel, dans och skratt. Men ibland kund de höra hur trollen grä- to och höllo sig illa. Om kvällar och nätter höll man sig helst inne i stugan. Det hände att stora, fula troll tittade in genom fönstret, när de gick förbi stugan om kvällen. Men in kunde de inte komma. De hade inte makt att gå in till männi- skor.
Skatter
I Stommen finns en plats som kallas för 'pen- ninghôle'. Under kriget 1814, så skall de ha grävt ned pengar å skatter där. Det var en stombo som la- de ned det, å trollade på det, så att ingen skulle få fatt i det å få nytta av det. Det skall va- ra ett penningskrin å andra dyrbarheter. Om de än skönt har fått se skatten, så har de inte orkat ta den. Släktingarna har försökt att få fatt i den å andra har varit där å grävt, men ingen har kunnat finna den.
Tabu
Mor bar aldrig in vatten efter det solen gått ned på kvällen. För när solen gått ned så kommer trollen lösa å de kunde skapa sig så, att de följde med vattnet in i stugan. Det blev då inte bra i stugan. Om en fick att dricka av sådant vatten, så blev en sjuk. Hon ha- de eld i vattnet, om det var någon gång som hon inte hann att få in det medan solen var uppe. Så ville hon aldrig tvätta eller hållas med vatten utomhus efter solned- gången, för det skulle vara så farligt.
Troll
De som kolade milor blev väckta genom att de fick höra sina namn nämnas och ropas, när någon fa- ra var å färde med deras milor. Jag har själv va- rit ute för detta då jag kolade i skogarna härup- pe. "Trôll" var det också vid milorna. De vakade på kolen och milorna. Om en satt milan över en väg som trollen färdades så gjorde hon aldrig an- nat än "slog". Det small som bösskott. Rätt som det var slog milan eld. Kolen blev inte bra, och det blev litet med kol ur milan.
Växter
Det fanns ett slags rönn, som växte i andra träd, som kallades för "flôgrönn". På den rönnen skulle inte något ont kunna bita. Mina föräldrar talade om, att det var en trollkäring som skulle trolla på en dräng som gick och plöjde. Hon tänkte att få oxarna att stanna. Men det gick inte, för han som plöjde var förstfödd och den ene oxen och så hade han rönnpinnar i plogen. Det kunde inte själva skam göra något vid sådant, sade hon. "Lebbesteck" var bra att ha mot ormar. De skydde den växten. "Fläder" kokades till the. "Röksôppen" blev en blind av.
Troll
På Myckleby prästgård kristnade prästen en bortbyting - en som hade varit bergtagen men kommit igen. Skulle heta An- ders. Sen frågade prästen: "Vad slags mat fick du i berget?" - Frånbrutet bröd och kvillrad mjölk, d.v.s. brödkanter som ratades vid bordet (felaktig förklaring! Man kan bryta en bröd- kaka från sig eller mot sig, bör bryta den in emot sin kropp!) C. M. B-d) och sådan mjölk, då mjölkerskan hade kvillrat och sjungit, när hon mjölkade. Sådan mjölk hade trollen makt över.
Troll
Om vi ville gå upp i fjället, när vi var barn, så fick vi alltid det svaret att om vi ville bli mat åt "trôlla", så kunde vi gå. På det viset blev vi rädd för bergen å skogen. Men det var farligast om kvällen. Om en hölls där då, så kunde en bli tagen av ett styggt troll. Om en kom i våld hos trollen, så kom en inte lös. De tog en å ställde en i en bur å gödde en. När en var gödd så tog de å stekte en i en stor ugn, å så åt de upp en.
Stöpa bly eller glöd
Stöpte bly gjorde de, när någon hade mött ett riktigt troll och blivit kramad. De kunde komma att dö utav det. En hustru och hennes dotter kom hem en kväll. Ingen sa ett ord. Gubben förstod, att de hade varit ute för något. Gumman gjorde upp eld och hade flickan att lägga sig. Så tog hon kyrkebly och smälte. Hon ställde ett fat med vatten i rätt över flickan och slog blyt i vattnet så det frasa. Då blev hon botad. Sen fick gumman lägga sig, och så stöpte flickan över henne.
Hau- och Ringvida-kämpen
Vid Hatt (högen?) i Fleringa och vid Ringvida på Fårö bodde fordom tvenne mäktiga kämpar (troll, jättar), som städse voro gramse på hvarandra; derföre slungade Ringvida-kämpen en ofantlig »Kasstastain» mot Hau-gubben med den kraft att den verkligen nådde fram och ligger ännu under lada-golfvet vid Hau. Men Hau-kämpen »makkta» icke kasta lika långt, utan föll hans »kassta-stain» ner i Ringvida-hagen, en 600 alnar från gården. L. O. K.
Troll
Det var en knekt för Flenstorps by, han var i Finland i krig. Då kom ett troll till honom och talte om, att det hade bott i Hällsberget men hade flyttat därifrån, när de hade börjat ringa i (Örsås kyrka. Han hade gett knekten en nyckelknippa och sagt till knekten, att när han kom hem, skulle han gå till berget, och en högtidsafton skulle han gå vissa varv ikring berget och sedan slå till med nyckelknippan på berget, så skulle en dörr bli synlig. Då skulle han öppna den dörren och släppa ut all trollets boskap, så skulle den komma efter till Finland.
Troll
En kvinna hade fått barn men inte gått i kyrke. Det böstade, och hon gick ut och öppnade. Det var trollen, de tog henne. Men när hennes man hade gift om sej, då kom hon på kvällen till bröllopsgården och bad att få tala med honom. Han gick ut, och hon ville ha ett strumpeband, som hon hade haft på sej när de vigdes, så att prästen hade läst över det. Men den nya frun förbjöd honom att ge henne strumpebandet, för fick hon det, så hade inte trollena någon makt med henne mer, och då kunde det hända, att hon ville ha karlen tillbaka. Så hon fick gå tillbaka till berget. Det talte min mor om.
Husdjurens sjukdomar
”Finnskôtt” var nära på hårt som sten. Det var som ett litet nyste. Det fanns allt möjligt ihopstuvat i det. När morbror min fick de slakta en kviga för att hon hade fått ”finnskôtt” i sig. Det hade gått innanför huden å i magen å satt sig. När di tog isär det så var det blodslamsor i det, hår, tagel å spikändar. Det var di som kunde trolla, som kasta ut tock i luften. Se’n for det på kreaturen. För det var dit de ville ha det. Di var avundsjuka på att en hade tur med kräken.