Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Trollboskap
Man fick en sådan underlig lammunge på V. Hungvik. Han var så kônstit stor. Hustrun på stället gick in till mor och sade: Kom skall ni få se på en underlig lamm- unge. Han är vanskapt. Han har inte mer än ett öga, och det sitter mitt i skallen. Det ena örat var som ett ”hönsöra”. Både lammungen och sön dog efter fjorton dagar. - ”Dä kvetter, sa mora, fö dä va styggt.” Sön hade va- rit ihop med trollens boskap.
Troll
På Ullerva backe bodde en torparfamilj, och inne i backen bodde det troll, de hade in- get otalt med varandra, så de hade inte ont av grannskapet. Ett år hade torparen fått en så okristeligt stor skörd, så han såg sig ingen levande råd att kunna bärga den, för han hade bara en halvstor stut och regnet hängde i lufta En kväll när han satt vid backakanten, sade han till en granne "att ja skulle ge min stut till den, som i natt ville bärga min säd," för det såg ut att dra sig tillsammans till regn. När han sagt det hörde han hur det mumlade i luften "Natta är min å säa blir din otta är din å stuten är min" Detta fäste sig inte torparen vid, utan gick och / Kajsa Svensson Leksberg Troll 2 lade sig. När han om morgonen kom ut, så var var- enda nek inne i ladan, men stuten han var borta. Han ville inte missta stuten, för han hade inget menat med sitt yttrande, så han gick till en kloker gubbe, som lärde honom, "att han skulle tre torsdags- nätter å rad gå å ställa sig i stutens spilta å ropa hans namn, så skulle stuten komma tillbaka. Detta gjorde torparn och när han ropat tredje torsdagsnatten, så råmade stuten nere på Mariestads- vägen.
En jätte
Det var på den tiden då kris- tendomen blivit införd i vårt land, och man börjat upp- föra kyrkor här och var. Denna kyrka som här skall omtalas är långt ifrån inte bland de första. (Den nuvarande kyrkan är bygd 1895 och troligtvis var till bara någon liten träkyrka, förut) Det säges ju att när kyrkklockorna började ringa, måste ju att både jättar och troll fly bort ifrån trakten, för de tålde inte höra klockklangen, och de försökte därför på allt sätt förstöra kyrkorna också. Nu var det en mycket fruktad jätte i trakten, Därför att han rev ner och förstörde de kyrkor man uppbyggde. Men hur det var hade man i lugn och ro fått uppföra en kyrka i Stamnared. En gång fick han höra klockorna kalla samman till gudstjänst. Då tog han en stor, många tusen kilo tung, sten och ställde sig på en kulle på flera mils avstånd från kyrkan, och slungade den med all kraft mot kyrkan. Men den nådde inte riktigt fram till kyrkan utan hamnade / i en backe, på ett par hubndra meters avstånd från kyrkan, som nu har namnet Smidjebacken. När nu jätten såg att han misslyckats, flydde han bort, ty han kunde inte utärda att höra kockorna ringa. Det säges att jättar och troll flydde över till de Norska bergen.
Troll
Där var ett ställe i Nösslinge, som hette Lurdal. Där var troll. Och de kom dit och dansade var kväll, så folket fick inte vara ifred utan fick ge sej iväg hemifrån. Så kom där en boråsa- bo dit, och ville be om natt. Jo, det fick han väl, men de tala- de om för honom, hur de hade det. Men så hade han med sej en björn. När trollen kom om en stund, skickade han björnen på dem. Och han skaffade iväg dem, så de kom aldrig dit mer. Den björnen kallte de Lurdals kise. Det var på ett ställe de bryggade, och där kom inget dricka i musten. De kunde inte förstå, hur det var fatt. Så fick de höra, hur det ropade utanför: "Be Habo gå hem, Ebbe ligger i elden! " Då kastade trollet ner ett kärl ifrån ugnen - det satt där och tog drickat - och så sa det: "Det är min son, då får jag hem och rädda honom." De talte om, att de lånte kopparkittlar av trollen och lite av varje / Trollen bytte barn med folk också. Det kallte de bortbytingar. Det fanns till och med en i min ungdom, som de trodde var en bortby- ting- De var inte riktigt normala, sådane bortbytingar. - De torde aldrig släcka ljuset, innan barnen var döpta, för de var rädda trollen skulle byta bort dem.
Slåtter, skörd och tröskning
Jag mins inte att vi började någon viss dag. Det blev som det föll sig för året. Ibland kunde det dröja längre än van- ligt, för det berodde på våren och försommaren. Jag mins, att far inte var noga med att ta med strå och ax som fastnade i grindhål. Det kunde de få som behövde det, brukade han säga. Men på åkern var han noga med att varje strå kom med. Det var styggt, om det blev något efter. På herrgårdsgärdena gick fattigt folk och plockade ax. En trodde att det skulle vara någon hare i det sista en skar. Det var så brått innan en kom till slutet. Jag var aldrig med och såg någon hare. Det var sådant de skulle inbilla en. Men en skulle räkna ut så att en fick en stor nek på slutet, för var den stor så skulle det bli drygt i ladorna. Den neken kallades för "löktenek." Den gömdes, för det var inte bra om / någon främmande person fick se den. Om han hade on- da ögon så kunde "turen" gå ur neken och följa med honom. På julkvällen delades neken mellan kreaturen. Det var bara korna som fick av den. Tomten skulle ha de sista äpplena som satt på trä- det. Fick han inte dem, så blev det inga äpplen näs- ta år. Om trädet slutade att bära frukt, så var det någon som hade trollat på det. Det var missunsam- het. Grannarna "la skulla" på varandra att de kun- de trolla och förstöra allt möjligt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I skogen har jag arbetat i 40 år, ända sedan 1905. Det enda djur att vara rädd för är älgkon, när hon nyss har kalvat. Annars finns det inte något farligt i skogen. Det blir man van vid från barndomen. Men det hjälper inte alltid att man vet det, utan man kan gå och skrämma sig för småsaker i alla fall. En kväll gick jag hem i skumrasket. I närheten av en sjö hörde jag ett prassel i snårskogen. Jag trodde som vanligt, att det var något djur, en älg eller annat, men vad jag såg gjorde, att jag närapå trillade omkull. Jag såg en knippa grenar röra sig. Jag trodde ju inte på skrock, men något satt väl kvar av vad jag hade läst i sagor. Vad var det då som var så förskräckligt? Jo, det var en gumma som var ute och samlade grenved. Hon måste lägga sig på knä för att få upp bördan på ryggen. När hon sedan reste sig, såg jag inte gumman utan bara grenknippan. Om jag bara hade berättat historien och brett på ordentligt, så kunde det ha blivit vad slags troll som helst av gumman. Många går och skrämmer sig, när det blåser. Här och där växer träd tält ihop. Ligger ytorna snett över varann, blir det ett otäckt, gnisslande ljud, när vinden sätter igång. Då tror folk strax, att det är troll eller spöken. Men ger en sig tid att undersöka, varifrån ljudet kommer, då är det ingen fara.
Troll
Ute i Äsere berg i Gunnarp (meddelaren flyttade som barn med föräldrarna till Gunnarp), där är som en grotta. Där var en stor sten, större än denna byggningen, som låg högt uppe på berget. Men där låg fyra stenar under, så han låg inte slätt ner på berget. Det stod nätt och jämt till och krypa under den. Mitt under stenen var ett hål rätt ner i berget. Jag tjänte dräng i Tokalynga. Då gick vi fyra stycken dit en gång och sa vi skulle undersöka det här hålet, och vi kröp ner genom det. Men vi torde inte gå så långt, för det blev så mörkt. Det var kant och räligt i det här hålet. Så var vi hemma och tog några rep med oss, och så skulle en som hette August gå före och ha repet om sig. Men bäst det var blev han förskräckt, så han sa han går inte längre. Men jag gick då istället – de knöt repet om mig. Bäst jag gick fick jag se ett ljus på väggen, och då sa jag, att jag går inte längre. Det var sägen, att där var troll så räligt i det berget. Det var en som hette Karl-Magnus; han var så långt, så han hade hört en ligga och sova i berget. Men där hade aldrig någon vart vid ändan på gången. De sa i Tokalynga, att vid påsk och alla högtider var trollen alltid elaka, för då kom de fram och ville stjäla. Så det var likadant där som i Klev.
Trollens kamp vid Dalhem-Ek
Dalhem-Eken är längesedan fallen; men den väldiga Hörsne-Eken (13 1/2 aln tjock) står ännu qvar mellan Hörsne och Dalhem: och kanske var det vid denna sednare, som kampen skedde. — Nog af; när då Hörsne- eller Dalhem-Eken ännu stod i sin fulla kraft och grönskande fägring, gick en natt en dräng, vid namn Lars, vägen fram mellan dessa socknar, ämnande sig från Hörsne och hem till Dalhem. Snart märkte han, att ett »Troll» kom traskandes efter honom, hvarföre han började springa allt hvad han orkade. Men det blef snart ännu värre: ty nu kom ett annat troll springande honom tillmötes! Lyckligtvis var han nu i närheten af den stora Eken; och genast tog han sin tillflygt i dess vida krona, just som de begge trollen möttes under den samma, ingalunda i vänliga afsigter; ty genast började de kämpa och slåss med förtviflans mod, och Lars tyckte, att de sammandrabbade såsom tvenne dugtiga mjölsäckar, duns på duns. Ändtligen tröttnade då Hörsne-trollet och flydde undan åt Hörsnehållet (troligen till Bara-berg), då segraren tittade morskt upp till Lars i eken och utropade: »Sågst du det, Lasse, att jag vann!» — Lars bejakade det villigt; men, som han gerna ville bli af äfven med det segrande trollet, tillade han genast: »Men du fick ändå sista basken!» (slaget). — »Det har du rätt i», svarade trollet, och det skall han ännu få fullt för!» och så lade det i väg i största hast för att upphinna den flyende gasten. — Och glad vardt Lars, som genast skyndade ner ur Eken och som en pil hem åt Dalhem. Maja Låtta Strömlund (genom A. Th. Snöbohm). Det ena trullet ropade ändtligen: »Jag fick sista basken (slaget) !» då de återigen började slåss, tills de slutligen i ilskan refvo eken sönder. Joh. Nordström, Norlanda, f. 1821. [Koncept i R 625: to, s. 157 (1872)].
Troll-Oxen på Bara-berg
Bara berg var i heden tid ett märkligt offerställe, der ännu offras och mycket vidskepelse föröfvats. Der på berget stod den för Hedningarne heliga Bara-asken, som var lika grön vinter och sommar, under hvilken Hedningar troligen fordom offrat. Då Bara-asken slutligen blef omkullgräfd och införd på Wisborgs-slottsgård, för att dymedelst utöda hedendomen, vissnade hon för alltid; och den kristnes vid Bara berget uppbygde kyrka föll samma natt neder och har sedan alldrig, oaktadt tvenne försök, på 300 (?) år kunnat återuppbyggas och fredas för Trollen i Bara-berg som hatade kristendomen och synnerligt klockljuden. J. Levin. Der på Bara-berg uppehöll sig i fordna dagar till de kristnes förargelse och deras skogars och åkerfält[s] förödelse en förfärlig Troll-Oxe som ofredade hela trakten. Månge hade försökt att förgöra honom, men alldrig någon hade lyckats deri. Hvar gång någon skytt förgäfves sköt på Troll-Oxen, skrattade det ständigt så illskefullt i berget. Sent om en qväll gick en rask Bonde öfver berget, som hade varit ute och släppt kreatur i marken, då han hörde underliga ljud ur berget. När han dervid stadnade och lyddes efter, så fick han höra Trollen derinne säga: »Den som skall skjuta Troll-Oxen på Bara-berg han skall ej vara naken, ej heller klädd, inte skall det vara dag, inte skall det vara natt och inte skall han rida, ej heller skall han gå.» — När Bonden hörde detta, red han en morgon bittida dit på sin Get-bock, lagade så att han inträffade på Bara-berg just i dag-skiftet och var dervid endast klädd i ett nät. När nu Oxen kom och Bonden skjöt honom nu så att han rullade många slag omkring och låg sedan död på stället; dervid sade Trollen i Bara-berg:» L. Engqvist, skollärare i Lummelunda, f. 1829.
Djur
När svalan satte sig på marken, då sade de gamla att hon ville träffa plogen. Om man hade någon sak, som man ville bli av med, och så att ingen kunde återfinna den, skulle man sätta en skogssnigel på den och kasta den över axeln, då försvann saken för alltid. Vargen trollade en finnkäring bort på 1830 talet hon blåste ihop dem på Tidan och sen skickade hon dem över Torsö till Värmland, om hundra år skall de komma till- baka och de skall ju vara neråt Dalarna nu. Det bästa älgpasset var i aledungar ty till sådana sökte sig älgen när han var spårad.
Husdjuren
Kreaturen släpptes ut omkr den 18 maj. Och då skulle vallpojken sätta en liten rönn i gödselhögen. Det minns jag från barndomen att somliga gjorde. Det var för att en skulle få mycket smör och mjölk och för att det skul- le bli trivsel med kreaturen. När han hade satt rönnen i gödselhögen, så städade han i ladugården, sen satte han sig och åt där och hade som ett litet kalas med ost, smör, bröd, pannkakor, mjölk. - En fick inte lösa ut korna förrän en hade satt en lie under ladugårdströskeln. Om en inte gjorde det, så kunde råa och trollen få makt över kreaturen.
Bortbytingar
I bergen höllo trollen till. När det blev mörkt om kvällen, så vågade de sig ut. Om dagen kunde de inte ta sig ur berget. Det talades om att de hade bytt barn. De sökte efter barn, som inte var kristnade. När de fick tag i ett sådant, så tog de det och lämnade ett av si- na i stället. Det kallades att man hade fått en bort- byting om man hade fått ett sådant barn. Det växte och blev stort, fick stor mage och stort huvud. Här i trakten hörde jag inte att någon hade fått något sådant. Men många trodde det om t. ex. barnen blev nå- got konstiga eller visade sig konstiga på något vis.