Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Det bodde en finnkäring på Klyftamon som var så säker att trolla, att när kriget var, så tog hon var natt hem gubben till sig och ställde honom på morgonen till Stralsund igen. Denna finska hade kommit från Värmland och gifte sig med knekten, när de var unga båda. I Ryckla kvarn rastade påskkäringar skär- torsdagsnatten när de for till Blåkulla. Då var det ett förfärligt liv i kvarnen för käringarna vräkte upp kvarnhuset och roade sig med att åka runt på ste- narna Mammorna varnade sina barn för att lägga knivar med eggen upp, för då kallade de på satan, detsamma gjorde de, om de virade tummarna om varandra.
Gastar
Skräddar-Johan hade varit i Mastunga och sytt och gick hem om kvällen över Gubbåsen. Då råkade han slinta på en gren och föll i kull och tappade både paschestocken och paschejärnet. Så fick han höra ett skratt. "Skratta du i helsicke", sa' Johan, "jag slog mej rätt bra". "Jag förstod det var troll", sa' han (när han berättade om upplevelsen), men jag hade inte vett till att tiga, utan jag talade om det, när jag kom hem, och då blev jag gastakrammad och så sjuker, så öm i hele kroppen". Det var gasten, som hade skrattat åt honom.
Kloka
Bygôbben i Lôssbyn botte för "järn" /vasst/. Men han kunde också "stäle bort" kreatur, för han "stal bort" en häst för far, så att hästen var till intet en lång tid. Men när han "botte för järn", så mätte han hästen å läste något obegripligt tills han fick reda på var det satt. Då trollade han fram det. Så kunde den gubben stämma blod. Det kunde han för att han hade klippt hår en söndag. Han kunde stilla blodflödet hos en person utan att se honom. Bara han fick veta på vad sätt han skadat sig, så behövdes det inte mer.
Folkmedicin
När de blev sjuka hade de blivit kramade av troll. Då skulle de bita över en kniv och spotta tre gånger. Hjälpte då icke detta, skulle det stöpas bly över dem. De skulle då ligga på ryggen, på bröstet ställdes ett fat med vatten, varefter man med stöpsleven slog blyet genom kakehålet i en brödkaka, i vattnet. När blyet kommit i vattnet och där stelnat, kunde man på de figurer som blyet stelnat till, se var man blivit kramad. De grymmaste krumelurna som blev av blyet, när det stelnade i vattnet, föreställde kyrkogården, havet eller jorden och de grymmaste trollen kommo från dessa platser och dessa voro de grymmaste de kunde möta.
Kloka
Kreaturen var mkt sjukliga på ett ställe och ville sig inte alls; de hade en gammal stenladugård, som naturligtvis var både mörk och fuktig. De for till slut efter en klok gumma, och den sade: "Här är för my "trollat i denne ladugård. Riv ner ladugården och kör ner var endaste sten i Bergmossen." Det gjorde de, de vräkte ner alltihop i mossen, och sen byggde de en ny ladugård. Sen trivdes kräken. - Hon var nog inte så dum, käringen; kröttera vill ha ljus och trevnad de og.
Kloka
Vâpu, hustrun till finnen "Närkeland", var stor och stark å etrig. Hon kunde trolla, för sådant blev hon beskyld av storbon i Treskog. En gång hade ett av hans kreatur fått "skôte" å det var Vâpu som hade satt det på kon. Så gick Vâpu å slog gräs på Stormyren vid kyrkan å då kom "storbon" å grälade. Då slog hon "storbon" så illa att han blev liggande. Hon trodde att han dog och rädd för detta skyndade hon att fly från trakten. Det tog många år innan hon vågade tillbaka till Bogen.
Varulv
Min far född 1835, tala om att han hört berättas att det var en bonde som iakttog en konstig igelkott som gick på deras sopdynga och snaska efter föda en lång tid och så sade han en gång till igelkotten, "varför går du här, , Johan, och snasskar?" och då i detsama stod hans son Johan mitt framför honom, som länge varit på okänt vis försvunen en lång tid, men som nu på så mytiskt vis blev meniska igen, som Trollen en gång förvandlat till till igelkott, och nu blev löst ur förtrolningen av att hans namn nämdes.
Djävulen
I Honkamak hade ”den lede” kommit in. Han ha- de tagit ett kvinnfolk med sig på omen i rökstugan. Det var inte annat än att gå efter prästen. Han kom å drev ut den onde. Du ha ”stôle” sa’ den onde till präs- ten. ”Det är sant,” svarade prästen, ”men det var för nöd skull.” Så befallde prästen att den lede skulle gå ut. Till sist fick han tränga sig ut uppefter taket. Kvinn- folket fick de ta med genom en lucka i taket. Men hon blev svagsint i alla sina dagar efter den dagen. Präs- ten hette Svartengren. - Det hade aldrig varit något bra i den stugan. De kunde trolla där.
Vargar
En gång kom det en skock vargar till Råglanda gård här i Kil. Innan folk hann att göra något hade de kastat sig över en häst och rivit ihjäl den. Ingen vå- gade till vargarna, ty de voro så många. När man sedan gick och tittade hade de rivit upp halsen och bröstet på hästen och "sugit" ur blodet och rivit ut hjärtat. En varg högg sig alltid fast vid halsen på ett djur, när han skulle taga det. Man trodde att någon finngubbe hade trol- lat hit vargarna för att plåga värmlän- ningarna.
Skatter
På 1870-80 talet, när folk gick och slog på en äng intill Grytreberget i Hulareds socken, kom det fram en konstig orm vid en murken stubbe, ormen var tjock som min arm, men ej mera än en fot lång. Slåtterskara slog igäl ormen men i det samma stack det upp ett skaft av en sked i en stubbe intill. Och när köra börja riva i stubben så hitta de ett helt dussin Silverksedar av gamalt silver i stubben. Det går en sägen om, att förr i tiden skall det bott troll i Grytreberget.
Vårarbete.
Jag mins väl att första dagen en sådde, så skulle en ställa så att en hade "rönnpinnar" i redskapet för att ingen skulle kunna trolla på det. Det var farfars bruk. Sedan gick det inte an än att kasta ut en näve havre tidigt på morgonen på den åker, som skulle sås. Ju tidigare ju bättre. Det var för att all säd skulle bli mogen. När det led fram på dagen, så kom mor med "såkaka" till gärdet. Det var bröd som gömts från jul. Det skulle ätas nu. Hästen fick av det. Men han fick så mycken havre, han orkade äta. Såden skulle bäras till åkern på morgonen.
Sägner om kloka
Det var en gubbe från Duvnäs som kunde trolla. Han botade bå- de kor och hästar. När han blev anlitad för dyligt, skulle han som belöning ha en gödkalv och en stor smörbit. En gång var det några som hade smugit sig in i ladugården för att lyssna på gubben. Innan han gick till sitt värv skulle han alltid först ha en stor smörgås med sig i uthusen. De som nu lyssna- de fingo blott se gubben äta på sin smörgås under det han ideligen mumlade något till hästen. Hästen blev emellertid bra ehuru ingen kunde höra vad gubben sagt åt hästen. Gubben var av en släkt som vi kallat Bajaksläkta.