Tidigt i går morse klockan half sju fullbordades å Galgberget norr om Visby domen öfver förre sjömannen och arbetskarlen Konrad Petterson Lundqvist Härngren, dömd för rånmordet å pigan Sofia Helena Cedergren. Redan vid femtiden på morgonen voro tusentals människor samlade å höjden, trots den kalla nordostvinden från hafvet. En afdelning af Gotlands nationalbeväring bildade spetsgård omkring schavotten. Fången fördes dit i sluten droska från länsfängelset å slottet, ledsagad af fängelsepredikanten. Sedan domen upplästs och syndabekännelsen afsagts, lade Härngren sitt hufvud på stupstocken utan motstånd. Skarprättaren Steinick från Stockholm skötte sin plikt med säker hand, och med ett enda hugg var lifstråden afskuren. Detta var den sista offentliga afrättning som ägt rum å Gotland.

Tilltalades båtsmansänkan Anna Olofsdotter för tillgrepp af två stycken linneväfvar och tvenne tennfat ur köpman Ekmans packhus. Emedan vittnen styrkte att tjuvgodset påträffats i hennes källare, dömdes hon af Rådstugurätten till 12 par spö vid kåken samt ständig förvisning utur staden och landet. Domen verkställdes i rådhusgården innan skepparen beordrades att föra henne över sundet till fastlandet.

Där klinten reser sig brant mot det grå östersjövatten strax norr om Visby ringmur, står de ännu kvar – de tre kalkstenpelarna som vakar över förflutna seklers stränga domslut. I allmogens traditioner var Galgberget aldrig en plats blott för timmer och rep, utan ett tillhåll för de gastar som jorden vägrat sluka. Det berättades att när höststormarna piskade in från norr och vågorna bröt mot stranden nedanför, kunde man höra kedjornas skrammel eka mellan pelarna och tyg som fladdrade i den svarta vinden utan att någon storm låg i luften. Det sades bland Gotlands bönder att de som mött sitt öde vid galgen inte fann ro i vigd jord. De dömda, som en gång hängde till skräck och varning för Hansans skepp på väg in mot hamnen, lämnade sina skuggor kvar på klinten. Särskilt under årets mörkaste nätter, när månljuset föll blekt över den kalkvita marken, sades det att skepnader utan ansikten kunde skönjas svävande mellan stenpelarna. De sökte efter de ord till sitt försvar som rätten aldrig velat lyssna till. Enligt sägnen hände det sig att storvuxna drängar och djärva båtsmän som färdats sent längs kustvägen såg ett fjärde ljus brinna på platsen, en tjuvlykta som varken bar färg eller värme. Den som frestades att följa det skenets lockelse fann sig snart vilse i ett dimmigt intet, dragen mot klintens brant av osynliga händer. Många var de varningar som äldre generationer delgav de unga: gå aldrig nära de tre stenarna när solen har sjunkit under havsvattenytan, ty Galgbergets fångar håller ständigt vakt och kräver sällskap i sin eviga ensamhet. Så står de alltjämt kvar, pelarna som vittnar om stadens makt och de olyckliga som mötte döden på Gotlands vindpinade höjder. Än i dag vilar en tung tystnad över platsen, buren av vindens sus genom enar och en historia som aldrig helt har förmultnat i marken.

Kartan över Visbys makt ritas i sten och järn högst upp på klinten, där vinden ständigt drar in från det gråa, upprörda havet. År 1380 reser sig de tre kalkstenpelarna nyputsade och bländande vita mot horisonten, ett monument över stadens obönhörliga lagar. Mellan dem vilar tunga, nysågade ekbjälkar vilkas trädoft blandar sig med den stickande stanken av talltjära och brinnande enris från marken nedanför. För sjöfarare som styr sina koggar mot den mäktiga Hansastaden är detta det första och sista de möter: en tyst, monumental varning om Gotlands jurisdiktion. Ett dämpat sorl stiger från samlingen av människor som samlats vid klintens kant. Köpmän i tunga yllefrakts med fodringar av vair trängs med grovhandlade fiskare och prackare i våta vadmalströjor, vilkas kläder doftar av rostat korn, fårull och unken fukt. Ur skocken hörs lågt gutniskt tungomål, blandat med plattyska glåpord från stadens fogdar. Långt nedifrån hamnen hörs ekot av smideshammare som klingar mot städ och tunga årtag från roddbåtar som kämpar mot strömmen, men här uppe regerar en annan orkester: vindens vinande i tågvirket och korparnas hetska skrän när de kretsar i cirklar kring de höga bjälkarna. När bödeln och hans drängar träder fram med tunga steg bär de läderförkläden mörka av intorkat blod och sot. De dömda, klädda i enkla, oblekta dräkter av grovt linne, leds uppför den branta stigen. Solen bryter igenom molntäcket och kastar ett skoningslöst ljus över Visby ringmurs tinnar och torn i fjärran, som för att påminna om att stadens trygghet köps till priset av lagens stränghet. När tystnaden sänker sig över klinten hörs endast repet som spänns och vinden som drar genom pelarnas pelargång mot evigheten.