Skeppssättningar är monumentala stenkretsar formade som skepp, vilka uppfördes under skilda förhistoriska epoker från bronsåldern fram till vikingatidens slut. De äldre skeppssättningarna, daterade till yngre bronsålder och förromersk järnålder, byggdes ofta av tättställda mindre stenar och rymmer brända ben efter avlidna. Under den senare vendeltiden och vikingatiden blev det vanligt med glesare stenar och markerade stävstenar i stävarna, vilka symboliserade själva skeppets spant.

Formen bär på en djup mytologisk symbolik om den sista resan. I den fornnordiska världsbilden behövde de döda ett fartyg för att färdas över havet till dödsriket, vare sig det bar av till Hel eller till dödsriken under Oden och Freja. Skeppssättningen utgjorde därmed både en gravplats och en rituell farkost som säkrade den avlidnes övergång till nästa tillvaro, ofta belägen på höglänta platser nära vatten eller centrala bygder.

Ett av de mest kända områdena för dessa monument är Gettorp i Östergötland samt de magnifika miljöerna vid Ales stenar i Skåne, även om typen är spridd över hela Norden. Arkeologiska undersökningar har visat att många skeppssättningar saknar regelrätt skelettmaterial men rymmer brandlager, keramik och brända benbitar. De fungerade därmed lika mycket som kollektiva minnesmärken för ätten som enskilda gravvårdar.

Idag reser sig dessa stenformationer som tysta vittnesbörd om järnålderns komplexa föreställningsvärld och mäktiga sociala strukturer. De vårdas ömt som fasta fornlämningar och väcker än idag vördnad hos besökare som vandrar bland de urgamla stenarna i landskapet.