Luften vid Listerlandets strand är mättad av doften från bränd talltjära, fuktig tång och den skarpa odören av vått ylle och rostat korn. Det är en sen höstmorgon när frosten ännu biter sig fast i det vissna gräset. Från strandkanten hörs det tunga, rytmiska ljudet av årtag mot havsvatten och dämpade mansröster som ropar på fornnordiska. Vid vattenbrynet ligger en mindre klinkbyggd skeppsbåt dragen upp på sanden, dess höga stäv snidad i form av ett drakhuvud som spejar ut över det grå skummet. Ett fåtal steg från stranden står Sölvesborgsstenen nymålad i klaraste rött och vitt. Ristaren har nyss lagt ifrån sig mejseln, och granitens djupa spår blöder i morgonsolen. Här samlas bygdens män och kvinnor klädda i tätt vävda vadmalskläder, kvinnorna med praktfulla spännbucklor i brons som glimmar i dager och tunga glasperlor träs på linnetråd. Vid lägerelden en bit bort sprakar torra björkvedsklabbar, och ljudet av en smideshammare mot ett litet städ ekar rytmiskt mellan tallarna som ett eko av själva jorden. Platsen är en knutpunkt för handel och ting, där Listers härads hövdingar samlas för att befästa sin makt och minnas sina fallna fränder. Korpens hesa rop ekar över skogen medan röken stiger mot en blyertsgrå himmel. Stenen är inte ett stumt minnesmärke från en svunnen tid, utan ett pulserande budskap om ättens stolthet, ristat av mänsklig hand för att trotsa tidens gång.

Känn doften av talltjära och bränt korn som drar fram över Listers härad denna tidiga morgon, då frosten ännu biter sig fast i det omgivande myrlandskapet. Vid Sölvesborgs sund reser sig runstenen i sin fulla, oförstörda prakt. De inhuggna runorna blänker i rött av nymålad mönja, ett färgstarkt budskap till de som färdas förbi på sjö och land. Här, vid vägarnas skallel och havets öppna famn, ekar ljudet av tunga smideshammare från hyddorna intill, medan ekor glider fram med dämpade årtag över det spegelblanka vattnet. Luften är mättad av starka sinnesintryck; lukten av våt ylle från dräkter färgade med växternas must blandar sig med den stickande röken från härdelden. Människorna som rör sig på platsen bär tunga dräkter av Vadmal och linne, spända med ovala spännbucklor av brons som fångar morgonsolen. Vid strandkanten ligger klinkbyggda skepp dragna upp på sanden, deras höga stävar snidade med drakhuvuden som blickar vaksamt mot horisonten. Det talas lågmält på fornnordiska, en klangfull tunga som bärs av vinden tillsammans med korpens heta rop från skogarna i norr. Att stå här vid Sölvesborgsstenen när den är nyresatt är att vittna om en brytpunkt mellan tid och evighet. Stenen står som ett synligt minnesmärke över en mäktig frände, ristad av skickliga händer för att trotsa tidens tand. Runt omkring den pulserar det dagliga livet med sysslor, handel och urgamla ritualer, en levande väv av människoöden som för länge sedan har sjunkit in i historiens skuggor, men som här står framför oss med blödande tydlighet.

Kall och seg sjöluft drar in över Listers härad denna grå gryning, bärande med sig doften av våt ylle, bränt korn och den stickande, tunga odören av varm talltjära som kokas vid strandkanten. Här, där sundet möter Östersjöns vida famn, står Sölvesborgsstenen nyristad. Dess djupa hugg i gråstenen blänker i det svaga morgonljuset, och de röda färgspåren efter järnoxid lyser som färskt blod mot bergets yta. Ristaren har nyligen dragit sin sista egg genom stenen, och i luften dröjer ännu stämningen av det heliga allvar som omger runornas makt. Ett stenkast därifrån rör sig livet i tidig tårta. Det hörs tunga årtag från en ankommande skeppslag som skär genom vattnet, åtföljt av det metalliska klangen från smideshammare som möter städ i det tidiga morgonljuset. Korpens heta rop skär genom skyn över de brinnande eldarna vid långhusen, där gnistor flyger mot det grå molntäcket. Människorna är klädda i tätt vävda vadmalskläder, linserkorta kjortlar och tunga mantlar fästade med spännen av brons, och deras lågmälda samtal på fornnordiska dränks emellanåt av knastret från det sprakande veden och vågornas rytmiska slag mot strandbrinken. Detta landskap är ännu ungt i sin kristning eller fast förankrat i fädernas tro; stenen reser sig som ett vittnesmål om ättens stolthet och den dödes minne. Den står inte som en tyst fornlämning, utan som en levande röst i tidens ström. När fingrarna rör vid de inhuggna linjerna känner man mästarens darrande hand och tidens okuvliga vilja att bevara namnet åt eftervärlden, långt innan skogen åter tar över och sekulära sekler sänker sig över Blekinges stränder.