Häradstinget har sina rötter i det förkristna samhällets tingstraditioner där landets fria män samlades för att skipa rätt och fatta gemensamma beslut. Under medeltiden och fram till tingshusreformen utgjorde häradstinget den lägsta judiciella instansen på landsbygden i Sverige, där Magnus Eriksson och senare arvtagare till tronen kom att befästa dess roll i landskapslagarna. Tinget leddes formellt av en lagman eller häradshövding, men domarämbetet delades med en nämnd av lokala edsvurna män som representerade bönderna i häradet.

Verksamheten på tinget omfattade inte enbart grövre brottmål och tvister om mark och arv, utan fungerade även som ett offentligt arkiv och notariat. Här upprättades fastighetsaffärer, köpebrev och testamenten genom så kallad fastaskaderytm, vilket gavhandlingarna laga kraft inför hela bygden. Själva sammankomsterna hölls vanligen tre gånger om året vid en fast tingsplats, ofta i anslutning till en helig källa, en tingshög eller senare vid ett särskilt uppfört tingshus.

Tingsplatsen och dess omgivningar intog en särställning i det äldre svenska samhället. Här mötte den centrala statsmakten den lokala allmogen, vilket gjorde tinget till en arena för både kunglig kontroll och folkligt motstånd mot hård skatteindrivning eller godtyckliga pålagor. Processerna var muntliga och präglades av fasta formler och vittnesmål snarare än skriftlig bevisning, där edgång av kända och ansedda grannar ofta fällde avgörandet.

Genom tingshusreformen under 1900-talets första hälft och den stora tingsrättsreformen 1971 förlorade det traditionella häradstinget sin självständiga institutionella status, då de gamla häraderna slogs samman till större tingsrätter. Än idag lever dock minnet av häradstinget kvar i den svenska ortnamnshistorien och i utformningen av många äldre tingshusbyggnader som präglar landsorten.