Riksarkivets ursprung kan spåras tillbaka till bildandet av Riksregistraturet under tidig modern tid, där kungliga brev, stadgar och viktiga statsdokument samlades systematiskt. År 1618 lade rikskansler Axel Oxenstierna den egentliga grunden för en fast arkivorganisation i Stockholm för att säkerställa att statens handlingar förvarades tryggt och kunde användas som juridiskt och administrativt stöd. Institutionen växte fram i takt med att det svenska stormaktsväldet expanderade och krävde en mer strukturerad byråkrati för att styra riket.

Under århundradena har Riksarkivet utvecklats från att ha varit ett internt maktorgan för kungamakten till att bli en öppen kulturarvsmyndighet för allmänheten och forskarvärlden. I dess samlingar ryms pergamentsbrev från medeltiden, domboksarkiv, kartor, ritningar och omfattande handlingar från statliga myndigheter. Många av dessa unika källor vittnar om dramatiska skeenden under Vasaätten och den karolinska tiden, vilka noggrant dokumenterats av skrivare, ämbetsmän och riksantikvarier.

Arkivets byggnader och institutionella struktur har anpassats efter skiftande tider, från tidigare placeringar i slott och kyrkor till moderna specialbyggda arkivlokaler med avancerad klimatkontroll för att skydda sköra dokument. Riksarkivet har idag även ett övergripande ansvar för den offentliga arkivvården i hela landet och samordnar samverkan mellan regionala landsarkiv. Genom digitalisering och öppna databaser görs miljontals historiska sidor tillgängliga för nya generationer som söker spår efter sina förfäder eller fördjupar sig i Sveriges historia.