Kammarkollegiet har sina historiska rötter i den centrala förvaltning som växte fram under Gustav Vasa och Vasaätten|ätt:Vasaätten på 1500-talet. År 1538 omorganiserades kronans räkenskaper och styrelse, vilket lade grunden till det som senare utvecklades till Kammarkollegiet. Institutionens ursprungliga uppdrag var att kontrollera och driva in skatter, förvalta statens egendomar och uppbära de avgifter som tillföll kronan i Stockholm och övriga riket.

Under stormaktstiden fick kollegiet en fastare form och ett utökat ansvar för hela den svenska statens hushållning, inte minst genom Axel Oxenstiernas stora regeringsreformer på 1600-talet. Myndigheten fungerade som en central spindel i nätet för finansförvaltningen, där inkomster från både hertigdömen, frälsegods och besittningar runt Östersjön redovisades och granskades noggrant i det gamla arkivet.

I takt med att samhället har förändrats har även Kammarkollegiets uppgifter skiftat från ren kunglig skatteförvaltning till moderna statliga stödfunktioner. Idag hanterar myndigheten bland annat frågor om kameral förvaltning, stiftelser, auktorisation av tolkar och översättare samt arv som tillfaller allmänna arvsfonden. Som Sveriges äldsta myndighet bär den på ett unikt arv från den tidiga svenska centralförvaltningen.