Johan I av Mecklenburg föddes omkring år 1340 som son till Albrekt II av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter (Svea rikes konungahus). Hans dynastiska tillhörighet var Folkungaätten på mödernet och Mecklenburgska huset på fädernet.

Han spelade en indirekt men betydelsefull roll i de nordiska maktkamrarna under 1300-talet, särskilt genom sin koppling till den svenska kungakronan. Hans bror var Albrekt av Mecklenburg, som blev kung av Sverige år 1364 sedan Magnus Eriksson och Håkan Magnusson trängts undan.

Johan var verksam i det nordtyska hertigdömet Mecklenburg och stöder sin brors anspråk i Sverige under de intensiva konflikterna med Birgitta Birgersdotter och motståndarna till det tyska inflytandet. Hans politiska agerande präglades av de feodala maktförhållandena i Östersjöområdet.

Under sin livstid deltog han i flera territoriella uppgörelser och allianser för att säkra sin ätts position i norra Tyskland. Hans relationer till Wismar och Rostock var centrala för hans maktutövning.

Han avled år 1388, en kritisk period då hans bror Albrekt fångats av Margareta och Drottning Margareta styrde stora delar av Norden genom Kalmarunionens föregångare.

Hans eftermäle är nära knutet till den mecklenburgska expansionen i Skandinavien och de strider som präglade Sverige under senare delen av Medeltiden.