Erik av Pommern föddes omkring år 1382 som son till hertig Wartislaw VII av Pommern och Maria av Mecklenburg-Schwerin. Han adopterades av drottning Margareta och utsågs till hennes efterträdare för att säkra det nordiska riksförbundet. År 1397 kröntes han till kung över länderna i Kalmarunionen vid ett möte i Kalmar. Han gifte sig med Filippa av England, dotter till kung Henrik IV av England, vilket stärkte de utrikespolitiska banden.

Under sin regeringstid försökte Erik att stärka kungamakten på bekostnad av adeln och kyrkan, vilket skapade stort missnöje. Han genomförde administrativa reformer och införde år 1429 den så kallade Öresundstullen för att kontrollera handeln genom Öresund och finansiera sina krig. Hans utrikespolitik präglades av långvariga konflikter med Hansa samt strider inom det egna riket mot upprorsmakare som Engelbrekt Engelbrektsson.

Konflikterna ledde till att Erik avsattes eller tvingades lämna makten i de nordiska länderna under 1430-talet. Han lämnade Danmark år 1439 och bosatte sig på Gotland, där han under flera år styrde som sjörövare och bedrev kaparkrig mot Hansa och unionens nya härskare. Slutligen lämnade han även Gotland år 1449 och återvände till sitt ursprungliga hemland Pommern, där han tillbringade sina sista år som hertig till sin död år 1459.