Knut Eriksson var kung av Sverige från år 1167 fram till sin död 1195. Han tillhörde Erikska ätten och var son till kung Erik Jedvardsson. Knuts väg till makten präglades av den bittra maktkampen mellan den erikska och den sverkerska ätten. Efter mordet på hans far tog Karl Sverkersson makten, men Knut besegrade och dödade Karl år 1167 vid Visingsö. Genom denna seger kunde Knut säkra sin ställning som kung, även om striderna mot sverkersetterna fortsatte under hans första regeringsår. Under Knut Erikssons långa regeringstid stabiliserades den svenska kungamakten avsevärt. Han inledde ett närmare samarbete med kyrkan och den framväxande katolska samhällsordningen i Sverige. Det var under Knuts tid som riket fick en fastare organisation och de första spåren av en centraliserad förvaltning börjar skönjas. Handeln gynnades och kontinentala kontakter knöts, vilket bland annat ledde till upprättandet av förbindelser med England. Enligt traditionen grundades staden Stockholm under hans senare regeringstid, vilket lade grunden för en ny strategisk knutpunkt i Mälardalen. Knut Eriksson avled 1195 och begravdes i Varnhems klosterkyrka, som kom att bli en central gravplats för hans dynasti.