Herman Lundborg föddes i Västra Tunhem och utbildade sig till läkare vid Karolinska Institutet i Stockholm. Han kom tidigt att intressera sig för psykiatri, ärftlighetslära och antropologi, vilket ledde in honom på rasbiologiska studier.

År 1921 utnämndes han till professor och blev chef för det nyinrättade Statens institut för rasbiologi i Uppsala, vilket var det första statliga rasbiologiska institutet i världen. Verksamheten vilade på pseudovetenskapliga antaganden om rasers olikvärdighet.

Under Lundborgs ledning bedrev institutet omfattande fältundersökningar, bland annat av den samiska befolkningen och av familjer som av dåtidens forskare betecknades som mindervärdiga eller asociala. Dessa undersökningar resulterade i tvångssteriliseringar och djupt kränkande registreringar.

Lundborg publicerade flera verk som spred rasbiologiska idéer i Sverige och internationellt. Han knöt kontakter med likasinnade forskare, inte minst i Tyskland, där hans arbete uppmärksammades av den framväxande nazistiska rörelsen under mellankrigstiden.

Efter pensioneringen 1935 avtog hans inflytande successivt, och efter andra världskriget kom den rasbiologiska forskning som han företrätt att helt omprövas och förkastas av den vetenskapliga och politiska etablissemanget i Sverige.