Lovisa Ulrika föddes i Berlin som dotter till kung Fredrik Wilhelm I av Preussen och drottning Sofia Dorotea av Hannover samt syster till Fredrik II av Preussen. År 1744 ingick hon äktenskap med tronföljaren Adolf Fredrik av Holstein-Gottorpska ätten, vilket förde henne till Sverige där hon blev drottning år 1751.

Drottningen var en högst bildad och viljestark person som tidigt kom att spela en central roll i det svenska hovlivet under Frihetstiden. Hon var starkt präglad av upplysningens idéer och den franska kulturen, vilket gjorde henne till en hängiven mecenat för vetenskap, litteratur och teater i riket.

Under sin tid i Stockholm samlade hon tidens främsta intellektuella omkring sig och grundade år 1753 Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien för att främja historisk forskning och vitterhet. Hennes omfattande boksamling och konstsamling lade grunden till mycket av det kulturella arvet vid Drottningholms slott.

Politiskt präglades hennes regeringsår av en ständig maktkamp mellan hovet och riksdagen, där hon ivrigt försökte stärka kungamakten. Hennes ambitioner kulminerade i den misslyckade statsvälvningen år 1756, då flera av hennes bundsförvantskap dömdes till döden och hennes politiska inflytande kraftigt försvagades.

Hon stod i livligt brevbetyg med europeiska giganter som Voltaire, vilket speglar hennes breda intresse för tidens filosofi och filosofiska strömningar. Trots ekonomiska svårigheter och senare konflikter med sonen Gustav III förblev hon en central gestalt i det gustavianska kulturlivets förberedelse.

Lovisa Ulrika avled på Svartsjö slott år 1782 efter en tid av sviktande hälsa och bitterhet över sin förlorade ställning vid hovet. Hennes livsverk kom att prägla den svenska upplysningen på ett avgörande sätt.