Karin Maria Boye föddes den 26 oktober 1900 i Göteborg som dotter till civilingenjören Gustaf Boye och Signe Liljequist. Hon växte upp i ett relativt välsituerat hem som senare flyttade till Stockholm, där hon avlade studentexamen 1920 och därefter studerade vid Uppsala universitet. Hon debuterade skönlitterärt 1922 med diktsamlingen Moln, vilken präglades av en ung, sökande religiositet och formell skicklighet. Under 1920- och 1930-talen etablerade hon sig som en avportalfigurerna inom svensk modernism och tillhörde kretsen kring den radikala litterära tidskriften Clarté samt den inflytelserika tidskriften Spektrum. Hennes författarskap präglades tidigt av existentiella frågor, psykoanalytiska motiv och en kamp mellan plikt och personlig frigörelse. Vid sidan av sin egen produktion var hon verksam som kritiker och översättare av utländsk litteratur. Hennes romaner, däribland Kris, Astarte och Meritvigren, utforskar ofta könsroller, sexualitet och samhällets krav på individen. Boye drabbades av perioder av svår depression och personliga kriser, vilka bland annat speglas i hennes komplexa brevväxlingar och senare diktning. Hennes sista och mest kända roman är den dystopiska science fiction-klassikern Kallocain från 1940, som skildrar ett totalitärt kontrollsamhälle och bygger på hennes iakttagelser av nazismens framväxt i Europa. Karin Boye avled tragiskt i april 1941 i Alingsås genom eget uppsåt, men hennes verk har levt kvar och gjort henne till en av Sveriges mest älskade och lästa poeter.