KORPMET@

Vid Nämforsen i Ångermanälven kastar sig vattnet i dånande forsar över mörka stenhällar där stenålderns människor ristade över 2 595 bilder av älgar, båtar och solfigurer för 6 000 år sedan.

Under timmerflottningens glansdagar på tidigt 1900-tal samlades hundratals flottare här för att leda timmerstockarna genom forsen. En gammal flottarbas vid namn Olof från Junsele lärde alltid de yngre pojkarna att aldrig svära eller spotta på hällarna vid strandbranten där de stora älgfigurerna var ristade.

Han menade att de forntida jägarnas andar fortfarande vakade över strömmen. 'Stenen minns mer än vi', brukade han säga när vårfloden dånade som hårdast. Och många flottare bar en liten slät sten från forsen i fickan som lyckobringare under de farliga timmerbrötarna.

Vid Nämforsen i Ångermanälven kastar sig vattnet i dånande forsar över mörka stenhällar där stenålderns människor ristade över 2 595 bilder av älgar, båtar och solfigurer för 6 000 år sedan. Under timmerflottningens glansdagar på tidigt 1900-tal samlades hundratals flottare här för att leda timmerstockarna genom forsen. En gammal flottarbas vid namn Olof frå…

Sommaren 1879 anlände en ung, rastlös August Strindberg till Kymmendö i Stockholms södra skärgård. Han hyrde in sig hos skärgårdsbonden Carl Peter Blom (som i boken blev 'Carlsson på Hemsö') och kände sig omedelbart hemma bland klipphällar, enbuskar och torkande fisknät.

Strindberg följde med gubbarna ut på nattligt strömmingsfiske i öppen eka. Han rodde tills blåsorna brast i händerna och lyssnade med spetsade öron till skärkarlarnas råbarkade humor, deras svordomar och deras djupa respekt för sjörået och vädrets makter.

På eftermiddagarna satte han sig i sin lilla skrivstuga med utsikt över fjärden. Doften av tjära och kokt kaffe blandades med bläcket på arken när 'Hemsöborna' och novellerna i 'Skärkarlsliv' växte fram. För Strindberg var Kymmendö paradiset på jorden – ända tills boken publicerades och öborna kände igen sig i karaktärerna och förbjöd honom att någonsin sätta sin fot på ön igen.

Sommaren 1879 anlände en ung, rastlös August Strindberg till Kymmendö i Stockholms södra skärgård. Han hyrde in sig hos skärgårdsbonden Carl Peter Blom (som i boken blev 'Carlsson på Hemsö') och kände sig omedelbart hemma bland klipphällar, enbuskar och torkande fisknät. Strindberg följde med gubbarna ut på nattligt strömmingsfiske i öppen eka. Han rodde til…

På Mårbacka i Fryksdalen växte Selma Lagerlöf upp omgiven av berättare. I sin självbiografi minns hon hur den gamla hushållerskan och faster Lovisa samlade barnen vid den öppna spisen om vinterkvällarna, medan spinnrockarna surrade och elden sprakade mot mörkret utanför.

Där berättades historier om kavaljererna på Ekeby, om bergsmän som mött Näcken vid forsen, och om hur självaste Hin håle jagat efter prästen över Fryken. När påsken kom klädde barnen ut sig till påskkärringar med kvastar, kaffepannor och hucklen och smög mellan gårdarna för att kasta påskbrev med verser in i farstur. Selma mindes doften av farmors kanelbullar och kardemumma som belöning – och hur den värmländska berättarglädjen tände gnistan som decennier senare skulle förvandlas till Gösta Berlings saga och Nils Holgerssons underbara resa.

På Mårbacka i Fryksdalen växte Selma Lagerlöf upp omgiven av berättare. I sin självbiografi minns hon hur den gamla hushållerskan och faster Lovisa samlade barnen vid den öppna spisen om vinterkvällarna, medan spinnrockarna surrade och elden sprakade mot mörkret utanför. Där berättades historier om kavaljererna på Ekeby, om bergsmän som mött Näcken vid forse…

Under det skånska kriget 1678 belägrades Bohus fästning av en övermäktig dansk-norsk här på 15 000 man ledd av fältherren Gyldenløve. Under två månader regnade över 20 000 kanonkulor, bomber och brandfacklor ned över fästningen.

Kommendanten Henrik Gödeke och hans 900 svenska försvarare led fruktansvärt av törst, pest och splitter. Fästningens murar sköts till grus och tornen störtade samman, men varje gång danskarna krävde kapitulation svarade Gödeke: 'Här bor trogna män. Förr skall Bohus bli en grushög än vi viker för er!'

När fienden grävde en underjordisk mina fylld med krut rakt under tornet Fars Hatt och hotade att spränga allt i luften med 'den röde hanen', vägrade garnisonen ge upp. När undsättningen slutligen kom i augusti var fästningen ett förkolnat stenbrott, men flaggan vajade ännu på Fars Hatt. Bohus har belägrats 14 gånger under sin historia – och aldrig intagits genom stormning.

Under det skånska kriget 1678 belägrades Bohus fästning av en övermäktig dansk-norsk här på 15 000 man ledd av fältherren Gyldenløve. Under två månader regnade över 20 000 kanonkulor, bomber och brandfacklor ned över fästningen. Kommendanten Henrik Gödeke och hans 900 svenska försvarare led fruktansvärt av törst, pest och splitter. Fästningens murar sköts ti…

I århundraden låg Rökstenen inmurad i tiondebodens vägg vid Rök kyrka, halvt dold under murbruk och mossa. Byborna visste att det fanns 'märkliga slingor och tecken' på stenen, men ingen anade att världens längsta och märkligaste runinskrift vilade i murverket.

År 1843 började en lokal folkskollärare tillsammans med kyrkoherden skrapa bort kalken från den synliga sidan och insåg att runorna täckte varje millimeter av graniten. När den gamla kyrkan skulle rivas på 1860-talet för att ge plats åt en ny, krävde traktens antikvariskt sinnade bönder att stenen försiktigt skulle knackas loss ur muren.

När stenen äntligen frigjordes och vändes visade det sig att även baksidan, båda kortsidorna och till och med ovansidan var täckta med över 760 runor, lönnrunor och hemliga koder. 'Det var som om forntiden själv klev ut ur kalkbruket och talade direkt till oss', skrev kyrkoherden i sin sockendagbok.

I århundraden låg Rökstenen inmurad i tiondebodens vägg vid Rök kyrka, halvt dold under murbruk och mossa. Byborna visste att det fanns 'märkliga slingor och tecken' på stenen, men ingen anade att världens längsta och märkligaste runinskrift vilade i murverket. År 1843 började en lokal folkskollärare tillsammans med kyrkoherden skrapa bort kalken från den sy…

Författaren Fritiof Nilsson Piraten älskade Österlen och återvände ofta till Kåsebergaåsen. En blåsig höstkväll på 1940-talet slog han vad med några fiskargubbar i hamnen om att han vågade övernatta ensam mitt i skeppssättningen under en annalkande storm.

Utrustad med en grov vadmalsrock, en fickplunta med skånskt brännvin och en lykta klättrade han uppför den branta stigen till åskrönet. När midnattstimmen närmade sig piskade stormen upp väldiga kaskader av skum från Östersjön, 35 meter rakt nedanför branten. Vinden tjöt så hårt mellan de 59 jättelika kvartsitblocken att stenarna sades 'sjunga' i dova toner.

Morgonen därpå fann fiskarna Piraten sittande mot stävstenen i öster, rökande sin pipa och full av beundran. Han lär ha sagt: 'Här uppe rör sig inte spöken, här rör sig stormens herrar. De som reste detta stenskepp visste mer om havets och solens gudomlighet än alla boklärda i Lund och Köpenhamn tillsammantagna.'

Författaren Fritiof Nilsson Piraten älskade Österlen och återvände ofta till Kåsebergaåsen. En blåsig höstkväll på 1940-talet slog han vad med några fiskargubbar i hamnen om att han vågade övernatta ensam mitt i skeppssättningen under en annalkande storm. Utrustad med en grov vadmalsrock, en fickplunta med skånskt brännvin och en lykta klättrade han uppför d…

En mild majkväll år 1732, precis innan Carl von Linné gav sig av på sin berömda lappländska resa, red han ut från Uppsala stad mot de väldiga högarna i Gamla Uppsala. Han band sin häst vid kyrkogårdsmuren och vandrade långsamt upp på Västhögens krön i den tilltagande skymningen.

I sina resedagböcker och brev noterade Linné med vördnad hur den svala kvällsvinden strök genom det höga gräset på högarnas sluttningar. Nere från byn hördes rop från kor som vallades hem och doften av fuktig matjord från nysådda vårakrar fyllde luften. Linné reflekterade över hur dessa mäktiga jordkullar, uppkastade av människohänder för över tusen år sedan, ännu bar vittnesbörd om kungar och stormän vars namn förbleknat i sagornas dunkel.

Han träffade en åldrad bonde från Disagården som berättade att man vid skördetid än brukade lyfta på hatten och hälsa mot högarna för god årsväxt. När klockorna i Gamla Uppsala kyrka ringde in kvällen stod Linné kvar på toppen och blickade ut över slätten, där det forna svearikets hjärta en gång slagit.

En mild majkväll år 1732, precis innan Carl von Linné gav sig av på sin berömda lappländska resa, red han ut från Uppsala stad mot de väldiga högarna i Gamla Uppsala. Han band sin häst vid kyrkogårdsmuren och vandrade långsamt upp på Västhögens krön i den tilltagande skymningen. I sina resedagböcker och brev noterade Linné med vördnad hur den svala kvällsvin…