Vinden från Östersjön sliter i mantlarna av ofärgat ylle och för med sig en skarp doft av havssalt, våt tång och karg jord. Solen står hög över Kåsebergaåsen och speglar sig i de väldiga blocken av kvartsit och sandsten som nogsamt rests mot himlavalvet. Här, trettiotvå meter över bränningarna, står stenskeppet nybyckt och mäktigt. De femtioasju stenarna glittrar i solljuset, nyss huggna och resta av starka armar, med de tre meter höga stävstenarna som vaktar fören och aktern mot det öppna havet i söder.
Nedanför åskanten, vid stranden där långskeppen dragits upp på land, hörs dunkandet från smideshammare mot städ och ljudet av röster som talar det gamla tunganomålet. Doften av brinnande björkved och osset från stekt kött slingrar sig upp längs sluttningen, blandad med den tunga lukten av talltjära som stryks över bordläggningen på en ny båt. Människor rör sig mellan boningshusen; kvinnor i långa dräkter fästade med spännen av brons bär kärl med rostat korn och svagdricka, medan män i läderrustningar och hjälmar inspekterar sina vapen inför höstens färder över hafven.
Skeppssättningen är ännu inte en enbart tyst minneslund, utan en levande kultplats fylld av mummel från blot och skalders kväden. När skymningen faller och eldslågorna slickar mot mörkhimlen, kastar stenblocken långa, dansande skuggor över marken. Det är en plats för edlig bespottning och hyllning till ättens hövding, en evig farkost bunden vid land, beredd att i anden föra den bortgångne över de mörka vattnen till dödsrikena bortom horisonten.
Vinden från Östersjön sliter i mantlarna av ofärgat ylle och för med sig en skarp doft av havssalt, våt tång och karg jord. Solen står hög över Kåsebergaåsen och speglar sig i de väldiga blocken av kvartsit och sandsten som nogsamt rests mot himlavalvet. Här, trettiotvå meter över bränningarna, står stenskeppet nybyckt och mäktigt. De femtioasju stenarna glit…