Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa har de nog talat om att de kunde få se i skogen ibland. Men hon var farlig för hon kunde förvilla folk så att de inte visste vart de skulle. Men en del tyckte hon om och de hade nytta av henne för dem hjälpte hon. De kunde bara behöva gå till skogen med bössan så var det alldeles om det skulle komma djur till dem. Skogsråa kunde förvandla sig så ibland var hon ung och vacker men ibland var hon som den styggaste käring. Hon hade svans också.
Tydor
Man kunde ha 'dålig mat' och 'god mat' när man skulle utföra ett arbete eller färdas någon städes. Om man t.ex. skrevade över eller gick över metspöet, så fick man dålig mat till fiske. Mötte man en käring (såsom ett sämre räknat kvinnfolk), när man skulle färdas åt något håll, så fick man 'dålig mat'. Mötte man en karl blev det 'god mat' och mötte man allra först en hästskjuts med karl i fordonet så fick man riktigt 'god mat'.
Väderleksmärken
Rimfrost i advent betyder gott år och god gröda. Om det frös natten till Sten, så blev det frost och kallt hela vintern, milt väder: mild vinter. Om Anders braskar så skall julen slaska.
Skatter
Vid Ramberget vid sjön Silen skall en kopparkittel ligga dold. Den skall vara full med pengar. Om man skulle kunna få upp en sådan skulle man vara på platsen mitt i natten. Det gick inte an att dröja till dess solen gick upp, för då kunde man bli stående för alltid på den platsen. Det var en person, som ha- de haft den uppe vid ytan men när den kom så långt så föll den ned igen.
Naturföremål
I Skackeberget norr om den gamla kyrkan ligger en sten som sades vända sig var gång han hörde kyrkklockor- na. Den ligger fritt på ett berg. En jätte skall ha kas- tat den stenen mot kyrkan för att han skulle slå sön- der klockorna.
Naturföremål
På Källvikens ägor inte långt från Gälnäs rågång ligger en 'offerrös'. Den kallades så. Och det skall vara fler sådana där. Jag hörde inte annat berät- tas om den, än att man skall ha ofrat ihop den stenen.
Naturföremål
Vid Kråkefors ligger en rös. Där brukade de kasta från sig något när de gick förbi. Den kallades för offerrös.
Naturföremål
Vid Solvik ligger en liten källa alldeles bredvid en sten. Det skall vara en 'offerkälla' eller 'offersten'. När de gick förbi den källan, kastade de alltid något föremål i den, om inte annat än en knapp. Det hettes, att de offrade. Men varför vet jag inte.
Naturföremål
På prästboställets ägor står en stor lönn. I den lön- nen borrade de in tandvärken. Jag hörde särskilt ta- las om en gubbe, som hade gjort av med tandvärken där. 'Tannvârkslönna' har den kallats. Ingen har vågat fäl- la sådana träd, för man har varit rädd för att man skulle få sjukdom från trädet.
Naturföremål
Vid Högen i Svarttjärn en "offerkälla". Den ligger på ett litet platt berg. Omkr. 70 cm i diameter och 1 meter djup. Ja det är två likadana källor intill varan- dra. Och de äro lika stora. Omkr 1 meter över vattenytan. De öste den en gång i min barndom och då fann de knap- par och annat smått i botten på den. Den ena av källorna kallades 'vartkälla' (vårtkälla). Om de tvådde sig i den källan, skulle de bli av med vår- torna och så offrade de i den andra källan.
Forna förhållanden
Min mor hade smakat barkbröd. Det var en granne, som hade sådant bröd. Inte så långt före min tid hade fat- tigt folk fått äta sådant. Mor kunde inte svälja ned det brödet, så dåligt var det. Det var så torrt. Jag mins inte att de 'gnov bark', men min mor hade minne på det. Men jag mins från min barndom att de ryckte upp ¨åkerkveke', tvättade och torkade den och blandade den i havern och mol till bröd. Det var mest småstu- gornas folk, som fick göra så. Jag mins, att vi ha- de mycken 'kveka' (kvickrot) i ett potatisland. En dag kom ett par torparkvinnor och bad att de skul- le få ta den 'kvekan', som de också fick. Den mol de sedan till mjöl och bakade av. De hade en familj på tio personer var sig. Och jag mins att de blan- dade ax och torkad halm i havern och mol till bak- -mjöl. / Det var år 1868. Ben användes också att blanda med. Det var allt så de delade till var och en det han skulle ha vid bordet och särskilt brödet. På den tiden sådde de mycket lite råg - blott en liten 'kas' eller 'brôte' i skogen. Kreaturen fick ofta leva på mossa och ljung. På våren, när snön gick bort, så skar de ljung och gav kreaturen. Men de åt ljung som vallhö. Så klädde de av halmtaken och gav kreaturen. De fick försvinnande litet hö.
Soldater
I Vårvik fanns det 9 'knektrotar' - Kråkviken, Källs- viken, Gälnäs, Stommen, Mossviken, ###viken, Backe, Näs, Krokane och Hökenäs. Jag var soldat för Moss- viken och far likaså. Det har gått i arv sedan Karl XI. I Mossvikens rote var det 8 bönder utom prästgården. Soldatens lön var bostället, fri ved och fem kronor i kon- tanter, som sattes in årligen till dess att man tjänat ut. Så skulle bönderna göra vårandtiden och höstandtiden. Far hade inte mer än 3 kr. i kontanter per år och bostället. 'Rotkistan' förvarades i roten hos 'rotmästarn'. I den fanns andremunderingen och en del andra saker förvarad. Och rotmestarn stod i ansvar för de kläderna. Blev de ska- dade eller förstörda fick han ersätta dem. Knekten fick ta dem, om han skulle till begravning eller bröllop. Tredjemunderingen fick knekten ha hemma hos sig / samt geväret. Det skulle han sköta om noggrant. Och det skulle besiktigas flera gånger om året. Så skul- le knekten in till regementet en eller ett par gånger om året. Knekten brukade anlitas att köra lik inom sin egen ro- te. Och han fick vara med rotebönderna på deras ka- las. Benämning på soldatens hustru: 'Knektemora'.
Hantverkare
Den som kallades 'puke' eller 'hästpuke' hade hästslakt till yrke. Jag mins inte någon. Men efter vad morfar talade om, slaktade han alla hästar som skulle slakta och grov ned dem sedan han tagit av huden. Han var föraktad. 'Hästslakt var orent'. De ville inte ha hästkött till mat.