Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen.
På Sundsberget på Orust var grön skog. De började hugga ut där, så där blev glesare. En karl gick och högg där, och han hade en stor, svart hund med sej. Så kom där ett fruntimmer, ett skogsrå. Hon var så fint klädd och hon gick och smila' mitt för honom. De var lättsinniga (de = skogsråna). Han kallade på hunden och hetsade honom på skogsråa. Då vände hon och sprang och hunden efter. Om han räckte henne vet jag inte, men han kom igen dyblöt. Sedan fick han inte se skogsråa mer.
Lek
Bro, bro bjälla, klockan är elva, kejsaren står på sitt högsta slott så vit som snö, så svart som sot, falle, falle krigsman, vem skall du vinna, den som försten faller i den svarta, svarta gryta.
Födelse och dop
Det gick inte an att lägga ned ett par skaklar på mar- ken med mindre än att de lades i kors. Om ett fruntim- mer kom och gick över ett par skaklar, så skulle hon få svårt att få barn.
Födelse och dop
Det var vanligt förr i världen att barnet bars till do- pet av annan kvinna än modern. Den kallades 'gudmor'. Den bästa de kunde få tag i i grannskapet ombads att bli 'gudmor'. Ville inte ha någon 'sladderkäring' el. dyl. till det utan så hederlig och rättskaffens som möj- ligt. Innan hon tog barnet skulle hon urinera, för gjorde hon det på vägen till eller från kyrkan, så kunde inte barnet hålla urinet. Det fick lida av den plågan i hela sitt liv. En slant hängdes om barnets hals, för att inte något ont skulle komma åt det. Barnet blev efter dopet säkerställt för onda makter. Men man ville ha det döpt så snart som möjligt, ifall att det blev sjukt och dog. Var det inte döpt, så dog det osaligt. Vattnet slogs ut. 'Dopöl' förekom. Då bjöds några av de bästa vännerna / och släktingarna den dag barnet döptes. Och så hade de små gåvor med åt barnet i form av klädespersed- lar eller minnessaker. En del gav pengar. Innan en barnsängskvinna var kyrkotagen, fick hon inte besöka grannar eller ta någon i hand. Först skulle hon 'renas' genom kyrkotagningen. Denna sed är nu alldeles bortlagd.
Gasten
Farfar råkade ut för 'gasten' en gång han var ute efter vägen och körde. Han kunde inte komma från stäl- let med varken häst eller släde. När han kom fram till huvudet på hästen och såg genom betslet fick han se en liten svart gubbe hoppa från släden. Och sen gick det med fart hem. En annan gång hoppade båda sel- stickorna ur på en gång. Det var på samma plats. Och farfar trodde bestämt att det var gasten som var framme den gången också.
Spökeri
I Brevika intill Fagerön har man sett två ljus lysa bredvid varandra. Vi ha sett det många gånger och det är flera som försökt styra båten på ljusen, men de ha all- tid flytt ur vägen, så att de setts bakom båten eller vid si- dan. Ljusen flammar upp och ned. De flyger så fort. Jag har hört någon kalla dem för 'äljejus'. Men många har trott, att det är spöke. Det var en gång en person, som blev knuffad ur båten på den platsen och drunknade. De fick aldrig fatt på honom mer. Det skall vara detta som visar sig. Och det är nu femtio år sedan.
Spökeri
Vid Jordbrone har det spökat. De ha sett käringar sitta i björkarna där och sticka, så att det glimmade i spetorna. Sven i Varpet såg en sådan. Spetorna vo- ro så blanka och fina, så att det sken från dem. Han blev så rädd, att han höll på att dö. Far körde råg en gång och då kom han hem och talade om, att han hört skrik vid Jordbrone. Det var 'ilskrik'. Å morfar hade varit ute för käringarna där och fler till honom. Det är en dalsänka på Desehults mark.
Maran
'Mara' skulle vara ett kvinnfolk. Men den skulle va- ra liten. Min mor hade sett henne komma som ett litet, litet fruntimmer. Hon höll på att klämma inälvorna ur folk. I stallet sattes upp en lie eller 'markost' över hästen. 'Markosten' var hämtad från en gran eller tall, som var buskig och hade som bollar på grenarna.
Sjukdomar o folkmedicin
'Frôstknöler' smörjdes med svingalla för att de skulle bli bra. 'Blogkuler' gick inte an att ta bort, för tog man bort dem, så blev det döden. 'Förstoppning' kurerades med sådant damm man fick i rykt- borsten på hästar. Man skall ta litet av det i kaffe, mjölk eller vatten. Mot 'diaré' skulle man ta potatismjöl el brännvin. Tanvärken skar de bort. Det står en lönn vid prästgår- den som utnyttjats för sådana ändamål. Den har det va- rit mycket borrat i. De tog en träpinne och gjorde tre täl- jande i den med en kniv, som känglingen gick ut genom skaftet på. Så skulle den pinnen stickas in i ett hål som borrats i lönnen, så skulle hålet tilltäppas med en askpinne (av askträd). Eller jag hörde, att de även / brukat så, att de gjorde tre täljande i en askpinne, gick till lönnen med den och grävde ned den under någon rot av lönnen. De grävde så att de kom till en fyrkantig sten och under den stenen lade de pinnen och tandvärken. Så gjorde de av med andra sjukdomar där också. Den som ha- de 'gekt' el. 'rematisk' (reumatisk värk) tog en stic- ka av askträ och gned det sjuka stället med, se'n bar han den stickan till lönnen och grävde ned den bredvid stammen eller under roten. Mot 'frôssa' kokade de 'skälvgräs' och smörjde sig med samt drack av vattnet. Mot 'gulsot' drack de av sin egen urin. Jag såg med egna ögon kvinnor, som gav barnen att dricka av sin egen urin, för att de inte skulle få 'gulsot'. Det var flic- kebarn, som kurerades på det sättet. Så var det en sjukdom de kallade 'trôsk'. Tungan o läpparna blevo vita. Jag vill minnas att det bara var barnen som var utsatt för den sjukdomen. Mot den sjukdomen skulle de också dricka eget urin. 'Bläkster' kom ur luften eller vattnet. Jag såg två / fruntimmer som hade fått sådant 'utslag' på krop- pen. De gick till smijebälgen med en skål vatten och blåste i det med bälgen, sedan tvättade de krop- pen med det vattnet. 'Solorm'. De använde ett slags bläck att smörja på den. Så var det 'ormebete' och 'ormbet'. Då skulle man bin- da ihop en liten vidja till en ring och låta en först- född mansperson 'pessa' över eller genom ringen och så skulle den ringen läggas på det onda. Vi hade en sjuk barnunge en gång. Det var en kä- ring, som sade att ungen var förtrollad och hon vil- le att vi skulle låta stöpa över honom. Vi tyckte ju att vi kunde låta henne göra det, så att han skulle bli bra. Men han dog allt ett par månader därefter. Hon använde en 'stöpslev', som hon hade bly eller tenn i. Jag vet inte vad det var, och så 'stöpte' hon i en vattenskål, som hölls över barnets huvud. Det blev så många konstiga figu- rer i vattnet. Käringen såg både troll och allt ont i vattnet och hon mumlade över det. Och när vi talade / vid henne sedan barnet 'dött', så sade hon, att det var en 'sjukdom te döss'. Och sådana sjukdomar var ingenting att göra åt. Somliga människor 'koppa' sig flera gånger om året, för att de skulle bli av med 'det onda blodet'. Mot 'finnar' skulle de tvätta ansiktet med urin.
Läkekonst
För långt i världen sedan kom det en farlig feber från Norge. Det har gått en sägen, att de då skulle ha velat skydda sig med mördares blod.
Läkekonst
När någon fick magplågor och dog av dem efter ett par el- ler tre dagar, så sades han (hon) ha fått 'dä onne be- te' i magen'. Det var obotligt. Eljest kunde det 'onne bete' sätta sig i fingrarna och då kunde det gå bra att bli av med det genom att doppa fingret i kok- hett vatten.
Läkekonst
Den som skar bort bölder på en trästicka frågade: 'Va ä dä ja' skär för'. Då svarade den andre: 'Dä ä för mine böl- der'. Så skar han (hon) tre gånger i en sticka och uppre- pade detsamma talet. 'Vårter' tog de döda med sig. Bara man hade kommit nära den dödes hand med vårtan, så gick hon bort.
Läkekonst
På våren skulle man passa på att lägga händer- na på den första myrstacken, man fick se, så blev man frisk hela året. Den första vitsippan man såg skulle man äta upp, så blev man inte ormbiten det året.