Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten, skratten får traktering.
Tomten är emellanåt beskedlig, emellanåt ovänlig mot sitt folk, beroende på huru de bemöta honom. På somliga ställen giva de mat åt tomten, och t. o. m. har det hänt, att man spillt ut brännvin åt honom i stuguknuten. Den tacksamme tomten ryktar t. ex. som väntjänst hästarna, då drängarna äro försumliga. Sedan då dessa slarvar infinna sig . i stallet, ger tomten dem först ett gott kok stryk och kastar sedan ut dem. Även om man svär, så att tomten hör det, ute i rian, stallet eller något sådant ställe, händer det lätt, att man blir utkastad. Om man önskar bli väckt en viss timme, så väcker tomten upp, och även då fara hotar, väcker han folket. För att göra tomten sig bevågen har man alltid, då man flyttar, med sig till det nya stället salt och bröd åt tomten, och då man stöper, skall tomten ha första stöpet.
Maran
En grannkvinna till min faster på Sjövik råkade ut för "maran". Maran låg å klämde henne hela natten. Hon tyckte att det var en av grannkvinnorna som låg över henne. De satte upp en lie över hästen i stallet eller "mare- buskar", för att hon inte skulle "risse" häst eller kor. Hon red dem, så att de blev svetta.
Maran
Mara' var som en katt. Jag har haft den flera gång- er och det har precis varit som om en svart katt skulle ha hoppat upp på bröstet på mig och se'n har det va- rit omöjligt att röra led. I stallet satte de upp liar för att ta maran på och i lagården hängde de upp "markoster" – trinne baller som växte på grenarna.
Farsot
När digerdöden gick, så narrade de barnen ned i gravar, som de hade grävt. De narrade dem med smörgås. När de kom ned i graven, så öste de mull över dem och begravde dem levande. Det var för att inte den sjukdomen skulle resa så. De gamle på min tid talade så myckett på detta elände. Både far och mor talade om, att de gjort så med barnen.
Hästslakt. Hantverkare
En "hästpuke" bodde på Föskerud. De kallade ho- nom "Brutus". Han gick omkring och slaktade hästar. Jag kan inte minnas annat än att han sköt dem. Var inte särskilt föraktad eller vanhedrad för sitt yrke. Det var bara en och annan, som år hästkött på den tiden. För det mesta grävdes hästarna ned. Men huden tillvaratogs. De brukade koka "gångelemmarna" åt svinen. De ville inte äta köttet för att det var "trälgånget" efter körningen.
Näcken.
I Sjöviken höll de på med virke ute i sjön. Då kom det en gubbe upp ur vattnet å häkta sig fast i pråmen. Han var gammal och skäggig. De nämnde Jesu namn, men då blev han borta. Men de tyckte att han grät. Det var "Näcken".
Skogsrå
'Skogråa' satt i skogen å band strumpor och van- tar, så att det blänkte i spetorna. Hon lillade då så grannt. Men fick hon höra bergjätten, så slutade hon att 'lilla'. 'Skogråa' var som en människa 'fram- ante', men 'bakte' var hon som ett urhålkat baktråg. Hon ville gärna ha 'kârfôlk'. Bara de voro tysta och inte härmade eller tilltalade henne så gick det bra, men vänslades de med henne, så kunde hon få övertaget.
Sjöväsen
En gubbe från Backa gick och letade efter kreaturen. Rätt som det var fick han se en av korna. Hon gick före honom. Han trodde att hon gick till de andra kreaturen, så han följde henne allt längre och längre. De kom fram till Holmtjärnet, och när de kom söråt vid det tjär- net, så blev det en käring av kon. Hon klappade sig i ändan åt honom och skrattade så att det genljöd i skogen och se'n blev hon borta i tjärnet.
Spiritus
Om en orkar komma över och få skjuta en korsräv, så får en hjälp till allting sedan. Den var lika god att ha som spertus. Det skulle vara tur med det skin- net.
Vattenväsen
Mormor hade sett "sjöråa". Det var vid Krontjär- net. De hade dansat där en kväll och då fick de se hen- ne. Hon var alldeles grönklädd å hade grönt hår men rompan, som hon hade bak var alldeles röd. Hon var som en människa. Och hon gick och stickade så att det glänste i guldspetorna.
Vattenväsen
Min far var mjölnare och hade egen kvarn i Tôrkel. Jag mins, att han hade för sig att det fanns 'strömgôb- be' vid kvarnen. En gång så stannade kvarnen tvärt. Det var en natt han mol. Då gick han och kastade eld utmed vattenhjulet - för 'stömgôbbem' var rädd för eld - och då började kvarnen gå. En annan som ha- de kvarn litet längre ned i bäcken. Han vågade inte mala sent om nätterma, för att 'strömgôbben' skul- le vara god mot honom.
Skogsväsen
Mor, som var född i Ärtemark, talade om att en stor tjock käring kom in till grannarna och bad att hon skul- le få ligga där över natten. Men hon fick inte bli där, för det var 'skogråa'. De bad henne gå. När hon gick, sade hon: 'Det skall inte gå er väl hädanefter. Ni skall bli så fattiga som råttor'. Det slog in. Det 'folk- slaget' är fattigt ännu i dag.
Vättar
Far körde på Flattjärnet i Ärtemark. Rätt som det var blev det så mycket folk på släden att inte häs- ten orkade dra. Det var en hop smått folk. Han tyck- te att somliga gick bakefter och hang i släptåg efter släden. Han trodde, att de hade kommit från ett stort högt berg vid tjärnet.