Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Trolldom
Tre män i Sveg övade trolldom. De togo på osynligt sätt hästar från andras kördon, de kunde göra sig själva osynliga samt övade trolldom i själva kyrkan. En av dem blev sjuk. Innan han dog, erkände han för prästen, vad han och kamraterna gjort. Prästen gick sedan till de andra och talade med dem för att förmå dem att upphöra med ofoget. Den ene tänkte då trolla på prästen, men denne förstod det och slog honom hastigt för munnen med handboken, och då blev det slut på förmågan att trolla.
Vättar.
Namnet har jag nog hört i min ungdom. Men nåt mer vet jag inte. Jo, det var så sant. Vid jul skulle de alltid ha ett par ljus, som kallades vättalys. De voro inte av talg. De voro hårdare än vanliga talgljus. Varför de hette vättalys, vet jag inte.
Tomten.
På ett ställe hade de en tuntabese. Han skulle ha gröt med sirap på var julkväll. En gång var gröten för varm, så att sirapen smalt och rann ned till bottnen. Tuntabesen blev arg och gick i lagården och döda- de deras bästa ko. Sen åt han likaväl upp gröten och då fann han sirapen under gröten. Då ångrade han sig och stal en likadan ko på ett annat ställe och släpade dit den döda.
Tomten.
Tuntabesen trodde de nog på, de gamle. Men det är längesen. Jag minns de talte om, att de brukade sätta ut gröt åt honom på julnatten. Men den sattes alltid en bit av vägen (avsides). Det var som om de skämdes.
Mjölkaharen
Gamla solv, som inte kunna användas längre, ska man ovillkorligen bränna. Kastar man ut dem, så kan det alltid hända, att det kommer nån gammal rac- karekäring och tar vara på dem och gör en mjölkahare av dem. Skall man försöka skjuta en mjölkahare, så lö- nar det inte att ha vanlig laddning i bössan. Det dör han inte av. Men om man stoppar ned bit bröd i pipan, så faller han säkert, om man siktar rätt.
Mjölkaharen.
Käringen till Lars-Annersa hade mjölkahare. Han tjuvmjölkade alla kor i grannskpet och sen sprang han hem och spydde ut mjölken i bunkar och fat. Men en skytt där i närheten svor på, att han skulle ge denne haren en smäll. Nästa gång han fick syn på´n, så brände han på. Det gjorde ingen verkan. Haren satt lika lugn. Ett par andra skyttar kommo till, och alla sköto på denne förbackade haren. Då tog den förste jägaren en silverknapp och la i bössan. Då tog det. Small gjorde det som ett kanonskott och haren stöp. Det blev bara några "lyse- speter" och några gamla solv av hele haren. Men käring- en, som ägde haren, blev så illa sjuk, så de trodde hon skulle dö.
Mjölkaharen.
Kreatur, som hade sår på juvret, ansågos allmänt vara mjölkade av haren. Han satt på bakhasorna, när han pattade korna. Han har inte varit mycket känd här i bygden.
Spökeri
Det troddes när en person dött att natten efter så var den döde hos den snickaren som man hade tänkt låta göra likkistan och avprovade densamma. Det sades att man kunde höra hur det knakade i kistan när den döde sträckte på sig. Det var en gång en gammal gumma som bodde å en avsides belägen bond- gård, jämte sina bägge söner som voro snickare. Så hände sig att den ene sonen blev sjuk det var lungsot, och så kom han åstad till sanatorium, men / efter någon tid blev han hem- sänd. Men han levde inte läng- e efter hemkomsten. Natten efter det han dött hörde hans mor hur det larmade och dåna- de i en hög bräder som lågo uppe på vinden. Av dom bräd- erna blev det sedan gjort lik- kista åt den avlidne.
Skatter
Fordom trodde man då man fick se en hop ormar ligga i en klunga, att å den platsen där ormarna lågo, där fanns det nergrävt och bortglömt guld. En gång gick jag å en gammal gång- stig i ksogen. Då fick jag se en hel klunga ormar som lågo och solade sig slingrande om varandra alldelles intill en remna i en stor sten. Någon tid efteråt hade jag även min väg förbi nämnda sten och då låg där också en stor hop ormar. Någ- ra år efter blev stenen kilad / sönder för att användas för byggnadsändamål och då fann man i sprickan eller remnan i stenen några stycken mynt av guld koppar och silver, vilka voro övertäckta av jord. Dessa mynt hade aldrig blivit fun- na om ej stenen blivit kilad sönder.
Paschaser om smålänningar. Skämtsagor.
Hallänningen har alltid gjort sig en smula rolig, på smålänningens be- kostnad. "Men", säger F., "annars kan ju en smålänning sätta sig ned på en klippa i sjön, och ha en get i sitt sällskap, och bara han det har, så reder han sig bra, och blir smått förmögen, ty det är som om guds väl- signelse följde honom". Smålänningen, han är nöjd med så lite, han. – När smålänningar övernattade på ett ställe i Halland, så hade de en liten brännevinsslick på en flas- ka. I detta brännvin doppade de en hönsfjäder, i tur och ordning, och sug- de på den. – "Om mäur nu vesste hå vi sviran, så ble de den åleke au, nårr vi kammen hem!" (om mor nu visste, hur vi festar, bleve det f-an av, när vi kommer hem!" – Sade de till varandra. Och smålänningen blev så glad, så glad, när han i Halland förplägades med god mat, t. ex. "vitan gröt", som de kallade det, och tocke där. – Det var två smålänningar som körde med lass till Halmstad. Då hittade den ene någonting som han stoppade i munnen och åt. / Sedan talade han om för den andre att han hittat en "sillamjälke". "Nää", sa denne, "ja tror de var en vitan snil" (snigel). "Ja, va de då va, så va de la ja som slök ett!"-sa den förste. Smålänningen och hummern. F. drog en historia som jag förr hört relateras. Det var en smålänning som kom till Halmstad med ved. Sen fick han på torget se en man som sålde hummer, och efter det han hört att hummer skulle vara en läckerhet, så köpte han en sådan. Denne stopp- ade han i byxfickan. Sedan hade han ärende upp till en fru, till vil- ken han skulle sälja ägg eller smör, och stod och samtalade med denna i köket. Under tiden började hummern i fickan att angripa små- länningen alldeles våldsamt med sina klor. Nu kunde denne inte behärska sig längre. Till fruns stora förskräck- else började han treva i byxorna, under utropet: "Nää, antingen han e vitan eller rödan så drager jag fram honom"! När Pocker var lös. En dag i cykelns första tidevarv, kom en man åkande på en dylik, på en avsides belägen väg i Småland. Det var den förste som åkte cykel där. / Han kom, körande förbi ett ställe, där en gumma gått ut för att hämta vatten. När hon fick se fenomenet, blev hon så rädd, att hon glömde sitt ärende, och gick in. Hon var rädd för att säga det strax. Men de andra frågade henne, ty de märkte att det var något konstigt hon hade råkat ut för. Då sa hon: "Jag trodde förstås aldrig att de läto Skam gå lös. Men jag har just nu sett det med mina egna ögon! Jag såg Pocker kommande ridande härute på vägen! Han red på ett spinnerockahjul"!
Spöket på Nya Skottorp.
Berätterskan är sömmerska och detta är en hennes egen upplevelse. Då jag var på Nya Skottorp och sydde, låg jag på nätterna, ensam i ett rum i huvud- byggnaden. En måndagsnatt, då jag vaknade mitt i natten, fick se en huvudlös man stå framför kakelugnen i mitt rum. Det var mycket månljust på natten, det var nästan lika ljust i rummer som på dagen så jag kunde se, även hur mannen var klädd. Det var en kortväxt, något korpu- lent man iklädd en gråaktig jaktrock. Jag skrek till av förskräckelse och då försvann mannen som en dimma. Jag låg i samma rum varje natt, men / såg sedan ingenting på en hel vecka. Nästa måndagsnatt vaknade jag åter mitt i natten och fick då se en mörk man, stå lutad över min säng, med en stor slokhatt på huvudet. Jag blev så rädd så jag trodde jag skulle dö och skrek till, men då försvann mannen på sam- ma sätt som förra gången. Jag har sedan legat många nätter i det- ta rum, men aldrig sett något där fler gånger. En kvinna skall ha dött i barnsäng i detta rum, på något mystiskt sätt som aldrig blivit uppklarat. Dåvarande patronen på Nya Skottorp skulle ha varit far till barnet och tros ha något med kvinnans död att göra. Det är därför patronen går igen och spökar i rummet. Det är bara när man ligger på rygg och sover, som man får se spöke.
Spöket på Rennäsgård.
Sven ryktare på Rennenäsgård låg på nätterna i drängstuan i kostallet på nätterna, för att passa på korna, ifall nå- got skulle ta vid dem, eller någon ko kom lös. En natt fick höra ett bindsle skramla till och falla ner, han steg upp, tände lyktan och gick för att se efter. Men när kom ut i kostallet, lågo alla korna och ingen av dem såg att ha varit uppe nyss. Sven ryktare trodde då, att han hade drömt det, varför han åter gick och lade sig och släkte åter lyktan. Men när han legat en stund hördes åter samma ljud från kostallet. Det var konstigt tänkte Sven ryktare, jag får be- / stämt se efter en gång till. Han steg därför åter upp, tände lyktan och gick ut i kostallet för andra gången. Där lågo fortfarande korna sida vid sida och tycktes ha legat så hela tiden. Då sade Sven ryktare för sig själv, detta var märkvärdigt. Då när han sagt detta, hördes ett hemskt skratt, från kostallets mörkaste hörn. Jasså är det du din lille djävul, sade då Sven ryktare. Men sedan hörde han aldrig av något sådant mer i kostallet.
Vidskepelse.
Man fick icke klippa naglarna en torsdag eller en söndag, för då fick krea- turen ont därav. När man klippt eller skurit av naglarna skulle man antingen klippa tre klipp i ett papper eller också skära tre skåror i trä.