Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Pappa hade ont av mara. Han kunde skrika och jämra sig om natten. Om vi ropade honom i namn, så blev han kvitt mara. När han blev liggande på rygg, så lade hon sig på honom. Hon var tung som en sten. Han sade, att hon var luden. Det var som ett ludet skinn som kom på bröstet. Han tog in marebo, fär att hon skulle sätta sig i dem. Bror min hade också det av mara, så att han höll sig illa om nätterna. Mor satte psalmboks- blad i dörren och fönster för att inte mara skul- le komma in och klämma henne.
Spökeri
Innan havet blev kristnat, fanns det stranddö- ingar, och de kom och hängde sig på folk om nätter- na och ville i kristen jord. En gång var det en strand- döing, som låg och försökte komma över muren till Eldsberga kyrkogård, och då kom prästgårdspigan förbi och fick se honom och knuffade till honom, så han kom över. I detsamma slängde han till henne en pung med pengar. De satte pålar genom snapphanarna, då de grävde ner dem. Det var på sådana platser, där det var mycket sumpigt. Där skulle de ligga.
Gloson.
Gloson kom på julafton då det hade blivit mörkt, talade min farfar om. Då skulle de hålla benen i kors, när hon kom och trängde sig på dem, för annars fläck- te hon opp dem.
Jul.
Annandag jul på morgonen red de staffans skee. De red och sjöng staffansvisan. J. B. f. 1864. Om de skulle mista ett kreatur, så kunde de se det i askan i fyren. De jämnade till askan alla aft- nar, och tittade de efter dagen därpå, att det fanns spår i askan. Matilda Andersson. f. 1869. Det som de hade för händer, då de såg nyårs- nyet, fick de hålla på med hela året. J. B. f. 1864.
Farsoter
Då pesten gick, spikade de igen massa kyrko- dörren i kyrkorna. Breareds kyrka var igenspikade i många år.
Namnförklaring
I Elvaresjön stod det elva pojkar i kvick- sanden och sjönk. Det har sjön fått sitt namn av.
Skefver / engelska sjukan
Här kallar de alltid den sjukdomen skefver. Där bodde en gumma i Elfsåker, som kunde bota den sjukan. Dit reste många. Hon kokte dekokter, som en fick köpa. Dit reste folk ifrån alla orter att söka henne. /Denna gumma är moder till nuvarande överläraren i Göteborgs folkskolor, Elof Lindälv, sägs det./ Många reste till Kungsbackagumman. Det trodde de var bättre, ty då gick skefvern bort på 8 dar. Hon kokte en smörja och så fick de medecin att ta in.
Offerkast
Mellan gårdarna i Dvärred och gården Lund i Anderstorps by i Lindome socken går över bergåsen, som brukar kallas Annesåsen, en stig eller genväg. Numera användes den knappast. På den stigen har funnits ett varp, som min mor brukade tala om. Hon hette Mathilda Olsson och var född 1865 i Dvärred och brukade ofta gå där. De som gick förbi brukade kasta en sten eller pinne där. Äldre kallade det bara "varpet". Mor brukade berätta en sägen härom: Det var på den tiden det var krig mellan danskar och svenskar. Då satt där en gång en gammal gumma vid stigen, när en svensk knekt gick förbi. "Vad gör du här, käring", frågte knekten. "Jag dövar kulor och krut för de svenske", svarte käringen. När knekten hörde det slog han ihjäl käringen. Så blev där ett varp. / Anm. Ordet "dövar" betyder i halländskt folkmål och dialekt ungefär det- samma som "förminskar kraften av", det är inte riktigt detsamma som att förstöra utan har en något svagare betydelse. 2. I byn Hassungared, öster om Lindome kyrka, ligger ett litet ställe på ett par tunnland jord, som kallas allmänt Varpet. Det ligger ett stycke från landsvägen Lindome-Hällesåker uppe i bergen. Han, som bodde där kallade de "Varpen", men han är död nu. Ingen sägen är om hur torpet fått sitt namn, men det låter ju litet säreget.
Digerdöden/pesten
Mina sagesmän använda både benämningen "pesten" och "digerdöden" om nedanstående, så det är ej gott att veta om det gäller någon pest för några århundraden tillbaka eller digerdöden. Intill Porsagården i Dvärred i Lindome skola "under berget" och nordväst om gården ligga några gravkullar i en äng, där de, som dogo i pesten, blevo begravda. Enligt ägaren /G. Påsse/ skola dylika gravar funnits även söder intill trädgården, men dessa ha försvunnit under årens lopp och äro bortodlade. Huruvida dessa högar kunna ha varit efter ett järnålders- gravfält går numera ej att avgöra. "Under berget" skola tre st. runda högar finnas. Sägnen berättar, att digerdöden gick hårt fram i bygden. På gården Holmen, som ligger nära västgötagränsen, norr i socknen, dogo alla ut utom ett fruntimmer, som blev kvar. / I Dvärreds by och på Högen i Greggered dogo också alla ut, men där blev en man kvar här i Dvärred, och han skall ha hetat Elver. När han såg, hur alla dogo, blev han rädd och flydde. Men då hörde han en röst- om det nu var i sitt inre eller annan röst, vet jag inte- som sade: "Gå hem och sköt de sjuka och begrav de döda, ty dig skall intet ont vedefaras". Då gick han hem igen. Han brukade sjunga en psalmvers, när han begrov någon. Det hette Lindarne, det ställe, där han grävde ner dem. Från den mannen och den kvinnan från Holmen härstamma nu de ännu levande.
Näcken.
Näcken satt i sumpmarken. Det var som lysdunster på en kulle här i Bua. Det brände lys många gånger förr. Min svåger fick se, hur det flammade en gång en natt klockan tolv, när han gick intill kyrkan i Torpa. Det där lyset står inte stillt, utan det går eftersom dunsterna går.
Läkekonst.
Kungsbackagumman hette Britta Lina. Far tala om, att hon bota doktor Lind för sår. När han kom till henne, låtsades hon inte känna igen honom, utan hon sa: "Här har la doktor Lind varit och karvat ?" Kungsbackagumman botade också Karl XV för lusfe- ber. Han hade varit utomlands och fått det. Hon ordinerade, att han skulle viras i blöda (blöta eller mjuka) oxhudar. Jag kan inte minnas i hur många. Kungen blev botad och efter det fick hon den rätten och heta doktorinna och höll mot- tagningar i Göteborg. Lusfeber hade man, när det kom löss ur såren. Engelska sjukan, eller sjiver kallades den, botade Kotofska i Varberg. Jag vet en pojke, som var svårt sjuk och blev bra av hennes medicin. Jag har haft onda bettet. Det kom av sig själv. Man / koka fingret i vatten. Man körde ned det bara. Det blev inte skållat. Om det får hållas, värker det, tills benet går ut. Nu för tiden har det väl något annat namn, varbildning kanske de säger. Sloans liniment är bra emot blodförgiftning, Mellan Kärra och Torpa på Gunnatorp bodde en, som botade kreatur förr. Han är död nu.
(Sägen om en skomakare.) Krig och fejder.
I en grotta här nedanför kvarna här i Bua (Värö- backa) sitter det en skomakare i ofreds tider, säger man. Det är ingen läsning jag har det ifrån, utan det är som en sägen. Om det är sanning, vet inte jag. Men det kunde ju hända, att det är. "Grottan" är en tämligen smal gång med öppning i vardera ändan.
Bröllop
Förr skulle två drängar och två pigor hålla pellen för brudparet. Det fanns inte tärnor och marskalkar då. Pellen var en silkesduk, som hölls, när prästen vigde. Det sköts mycket på bröllop förr. Min far tala om ett bröllop i Backa. Prästen körde själv dit. Han hade en ensittare, det är ett kjöretyg för en människa. Man kom överens om att inte skjuta så mycket som vanligt för prästens skull. Men prästen sa, att det inte var farligt och han var inte rädd. Det fanns en speleman Bern på Lahall, som spela brudmarschen. Det lät så väl. Och när någon förr blåste i klarinett, så blev det musik. Det är inte som musiken nu för tiden. -Det var glatt och livat på bröllop, men det söps så för- skräckligt. - Förr skulle han fråga, om han fick dottern hos hennes föräldrar. Men sånt är landsförvisat nu. Man hade mer kärlek och bättre reda och förstånd förr. / Kockabränne körde man efter förr vid bröllop. Gästerna klädde ut sig och så tog de en vagn, som de drog själva. De fällde ett träd och la på förvagnen. Det gick tungt och ibland välte vagnen och då skulle brännvin bestås, innan man fortsatte. Två stycken var utklädda till skogvaktare och skulle låtsas hindra, att man fällde trädet. Hela trä- det drogs in i köket. Man högg det inte utan stoppade ena ändan in i spisen bara. Det här var väl på andra eller tredje dagen av bröllopet. - Brudparet vidgdes på det stället bruden var ifrån och inte i kyrkan. Före min tid var det sed, att man skulle rida och möta brudparet.