Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Mor såg trollen när de sprang i bergen på Här- stafjället. Det var när hon var barn. Det var små gubbar. Det var en hel rad. När mormor fick höra, att hon hade sett trollen, så släppte hon henne inte från sig. Hon hade ögonen på henne. Trollen var far- liga. De tog barn.
Troll
Det var en fru som hade ett barn, och bara huvu´t växte och inte kroppen. Så kom det en gumma till henne en gång som sa´: "Du skall göra nått, som är konstigare än allt annat får vi se vad barnet säger", för det hade aldrig sagt ett ord. Då tog frun ett äggskal och skulle brygga i det. Då skulle barnet säga: "Jag är så gammal som tivern och toppen på ett träd och mossa uppå halla, jag har sett Kola skog vara uppbränd tre gånger och uppväxt igen, men aldrig har jag sett, att de bryggar i ett äggskal". "Jaså, då skall du få se," sá mora, och satte´n på gressla, men då skulle trollkäringa komma med hennes barn.
Älvor
Älver skulle la vara troll det med. Det kallte de ock så´na som var bort i berga. I min barndom tror jag, jag såg nått sånt uppe på Kola (o) vid stranden. Och jag sprang med hatten full med bär i näven och jag såg en hop vackra töser och de dansá runt och var så vackert vitklädda. Och jag vågte inte se på dem och sprang och var så rädd, jag var så liten då.
Tomtar
Det var många som hade tomtar och de blev så rika. Det var naturligtvis onda andar. En bonde i Fjärås hade en tomte och de gick och stal så mycket om natten. Men tomten flämta´så förskräckligt och då fråga´ bonden honom varför han flämta så. Han kunde ju vila, det gjorde bonden, men det visste inte tomten att han kunde göra. "Hade jag vetat det", sa´tomten, "hade det inte varit något kvar i Tombo(?) lader.
Spiritus
Det var liksom en tomte. Det var liksom en stor flyga och den skulle de ha i en dosa. Man- nen på stället skulle ta´av locket och spotta i dosan en gång om da´n och när han sedan tog av locket skulle det vara pengar istället.
Spiritus
En spiritus skulle vara en sorts tomte, som de skulle ha i en dosa. Han skulle dra pengar, han drog ifrån andra förstås och han hade väl dem i dosan, kan jag tro.
Bjäran
Mjölkeharar var sådana som gick bort till andra bönder och mjölka` och kom hem till sin bonde och gav honom mjölken. Det skulle vara djur som var skapade som harar. De drack mjölken ur korna och så kräkte upp den hos sin bonde. De skulle gå runt och bjuda ut sig. De fick inget be- talt, men de ville ha god mat. De var på gården så länge bonden levde, sedan blev de borta när han dog. - Om de kärna smör och inte fick smör kallte de det för trollsmör, det var förtrollat. Om husmodern gav bort mjölk till någon skulle den kunna förtrolla smöret för dem. Om den tyckte den fick för litet mjölk trölla´ de bort smöret för dem som de hade fått av.
Myling
Det var en som hette Maria på säteri(e)t och hon fick ett barn och det var på den tiden de tog upp potatis. Så var hon hemma en dag och skulle vara sjuk. Men da´n därpå var hon ute i potätera igen. Men ett fruntim- mer, hustrun till den som var far till barnet vakta´. Så blev hon var två, tre hundar i en kolhage som de kaller och dit gick hon och grävde och hitta barnet. Och det barnet säger de skall spöka. Det var i Åskilycka (###) en tjänsteflicka på en bond- gård, som de trodde hade lagt ett barn å lönn och där sa´ de, att det var som ett barn skriker och många sa´, att de hörde´t. Agnes vid Boberg såg tre små barn som sprang över slätten i snön.
Gastar
De ropa och levde, det var avlidna människor. Det var en plats i Åsa, där en leer karl hade hängt upp sig i ett träd och där hörde de hur gasten levde galen. En som hade hört det skulle inte tala om det för någon förrän solen hade gått upp dan efter för då kunde han få en smäller av gasten och då kunde han få näsblod.
Gastar.
Det var i påskveckan en kväll jag skulle in till Göteborg klockan elva och när jag kom på Sätinge gärde, det är så dimmigt den tiden, hörde jag rätt som jag gick hur det ropade i Vallbyberget. Det lät som när någon mördar en människa. Jag stanna´ och trodde det var i telegrafen men så ropte det ett mördrop ännu värre och så ropa´ det tre gånger så det gav eko i Sätringebergen. Många har sagt, att det har skett många olyckor där i Vallbygater- na och så tro de, att det var gastar jag hörde. Gastar skulle vara sådana där osynliga efter sådana som kommit illa av dagen. Det var andeskepnader och de ger ut samma rop och ställning som det har skett. Och det är vanligtvis mot oväder man hör sådant. - Det var en gammal sjöman / som en gång kom gående från Råö och skulle gå till Kungsbacka och när han kom till Toftera kom något och hävde sig på ryggen på honom så han orka´ knappt gå. Det var en gast trodde han. Men då sa´ han till gasten: "Skall jag bära dig skall du göra dig lätt." Och han blev så lätt så han inte kände honom. Men när sjömannen kom till Onsala kyrkogård, gjorde han ett ristande över muren, så han gick av. Då blev det ett tjut på kyrkogården, för de som var där ville inte låta honom komma dit. Då skulle han ha sagt:" Vill ni inte låta mig komma hit också, ni som har fått kristen jord.
Gastar.
Mamma talte´om, att till Kresmas var en karl som var ute och red och han hade ramlat av hästen och dött vid en sten. Hästen kom hem ensam och den karlen hörde de vid väderskifte. Han gedde sej så. En människa som blir borte på ett sådant sätt brukar de alltid tala om, att de hör. De hör hennes nödrop och det skall hålla på så länge de skulle levat. Mamma tala om en karl som skulle köra ett halm- lass ut han hade kört virke i skogen och dött borta på en mosse. Och de hörde ofta hans nödrop. Efter människor som blev borttagna och gömda skulle det höras tills de kom fram. Härborta vid bad- platsen Åsa var det en karl, som fann en arm av en fröken och den hängde fast vid en sjömanskista och hon hade ringar på armen. Och de grov ner den / där och lät ingen få velat och förde den inte till kyrko- gården. Och det blev en gast efter henne som ropa: "Mina guldringar tre åt Kristi jord." I kistan stod det att den som fick upp henne skulle ha hennes kista. Här var en gumma som hade på sig gasten, hon lever än så jag vill inte säga vad hon heter. När hon och hennes man kom till en gärdesgård, där var en stätta, kom en upp på ryggen på´na och så när de kom långt ut här, gick han av vid en annan gärdesgård. Hon hade ´n på ryggen och hon pesa´ på´n.
Odens jakt
Här skulle vara en jägare förr som alltid jaga´ om söndagarna och så blev han borte och han skulle ingen ro få utan han skulle flyga i lufta och de hörde hans hundar. Han hade alltid bössa och hundar med sig, men de har aldrig hört han skjuta. De har bara hört hunda- skallet. De kallte´t Joajåkta.
Djävulen.
Det var en neri Åsa som hade sett de lee kom- ma intill sig. Ibland var han lik en hund och ibland en bock och han hade horn på huvut och på knäna och elden spruta´ ur mun på´n. Det var många gånger jag hörde folk yttra det om dem som hade tur: han har la skrivit in sig hos hin håle och då trodde de, att det var han som hade hjälpt dem till än det ena, än det andra. På Tjoleholm bodde en man och han skulle visst vara illa leer. Så låg én sjuk. Så en afton kom det ett par hästar och en fin vagn körande så förskräckligt. Stalldrängen sprang fram, men hann inte förrän hästarna var iväg och då slog elden ur näsborrarna på dem. Då gick han in för att tala om det och då låg den store mannen död. Och så sa´ de, att han var / hämtad med hästar och vagn. Min hustru tyckte att vissling lät värre i henna öron än någon slag på jorden. De hade för sig, att det var något styggt, de mente la att det var till och tjäna honom på något vis. De kallte´n hin one, hin håle, den Lee, Horn-Pär och Lucifär. Lucifärs släkte var den onde andens släkte. djävulens anhang.