Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Svartkonst
Stål begagnades mot trolldom. Kom ett troll, så skulle man kasta en kniv över det. Blev ett djur för- gjort genom trolldom så skulle kniven kastas över det. Om en människa gav bort en mjölktår så skulle ett eldkol i mjölken först för att inte kon skulle bli skämd. Maja i Skäggebyn brukade göra så.
Magi
Det troddes, att det fanns såna, som kunde med trollkonster ”slå ut ögat” på den de voro förargade på. Den stackarn fick då en förskräcklig värk i ögat, och detta värkte slutligen ut ur huvu- det på honom. Det var mest smeder, som troddes kunna den konsten. På något sätt kunde de slå ut slag med hammaren, och trolla så att slaget råkade fienden, fastän denne kanske var många mil borta.
Onda ögat
Somliga personer ville man inte gärna släppa in i lagårn. Det var sådana, som hade ord om sig att ha ”ont öga”. Kom en sån i tillfälle att få se ens kreatur, så kunde man vara säker på, att det blev otur med djuren på något sätt: de satte sig i rås, de benbröto sig, de blevo modstulna eller något annat.
Spelmän
Blinne-Petter var blind och därför hette han Blinne- Petter. Han var uppe ifrån Kind. Men han gick ofta här nere i Halland och spelade. Han kunde sätta ihop visor också, och så satte han melodi till dem och sjöng dem. Men de voro för det mesta försmädliga, fast de nog voro roliga att höra på, för den som inte var med i dem. Ibland hade Blinne-Petter följe med en, som de kallte Rantahäj (rantahæ'j). Jag hågar inte vad han hette, för hans riktiga namn hörde en aldrig. Han kunde inte spela, men han var duktig till att sjunga, och så följdes de åt: Blinne-Petter spela och Rantahäj sang.
Maran
Maran (####) hon brukte rida hästarna om nätter- na ibland. Och hade maran ridit hästarna, så stodo de alldeles genomsvettiga (#####), när en kom åt stallen på morgonen. Hon kunde rida folk med, sa de. Nä, nåt medel att skrämma bort maran med har jag inte hört talas om.
Maran
Maran var nåt trolltyg. Hon pinade folk och kreatur på det viset, att hon red dem, så att de höllo på att kö- vas. Av kreaturen var det särskilt hästarna som voro värst ute för maran. Ett bra skyddsmedel var det att skjuta en skata, och hänga den över hästen. Eller hänga dit ett värahorn, som en först har brunsvett.
Varulvar
Sådana människor, som inte ha någon skugga, de äro varulvar.
Magi. Häxor
Det var en käring, som kunde så mycket, att hon aldrig behövde vara utan smör. När hon behövde nåt smör antingen för egen del eller för till att sälja, så tog hon bara kärnan med sig och gick ut till en nord- rinnande bäck hon hade nära sin stuga och satte sig i bäcken och kärnade. Där satt hon i bäcken och kärnade och så sa hon: ”All bonnens nötta I mi bötta.” Hon sankade rent okristeligt mycke smör.
Magi: förgöring. Kloka
Vi hade en kommister här i pastoratet, som hette Nessin. Han bodde ju i Elmö i Drängsered, som alla våra komministrar gör. Vi har ingen präst i Krog- sered. Denne Nessin blev förgjorder av Bölen. Det var så, att prästen narrade till sig och gifte sig med en flicka, som skulle haft en annan. Den karlen, som blev sviken av flickan, han gick till Bölen och hov i honom en bra kladd pängar, för han skulle förgöra prästen. Och det gjorde han. Prästen började supa, och det blev allt värre och värre, och så fick han varning och till slut blev han avsatt och blev en stackare och gick om- kring och höll skole.
Kloka
En gubbe, som hette Andreas och var hemma i Ugnhult i Drängsered, gick här mycket i min ung- dom och botade sjuka kor. Han skulle alltid ha alpinnar, när han skulle bota en ko, och de pinnarna skulle vara tagna på en annans mark. Men jag kan inte minnas, vad han gjorde med desse pinnarna. Vad Andreas gjorde med pinnarna, sedan han hade mixtrat med kreaturet, sa han. Jo, låt mig se, de skulle brännas upp. Det tror jag, de skulle brän- nas upp. Dä va möe papisteri förr.
Troll:
Varje julafton såg man ljus i en av kvarnarna vid Finnebäcken och kunde inte förstå hur detta kom sig. En man från Ljung i Greggered tänkte vakta ut detta. Han tog ett järnspett med sig och gick till kvarnen en julafton. Då han kom in såg han att där var uppgjort eld i eldstaden. Han stack spettet i elden för att glödga det. I detsamma stacks ett huvud in genom dörren och röt: "Vem där?" Mannen svarade: De e ja själv! Vill du gläfsa läppa? varvid han stack det glödgade spettet i halsen på trollet som skrikande försvann ut i mörkret och kom jämrande hem till familjen i Kniperedsbergen och ropade: "Själv har bränt me, själv har bränt me." Familjen svarte: "Själv gjort, får själv ha´t." (Detta senare är ännu gängse ordstäv i Lindome).
Tomtar
Till "Ljungs" i greggered fanns förr en tomte. Om julaftonskvällen sattes ut gröt till honom i ett fat och lades en smörklimp i mitten. En gång då han fått sitt grötfat, såg han ej till nå- gon smörklimp och i tro, att den undanhållits honom bleb han ond, och för att hämnas dödade han så den bästa kon i ladugården. Men då han ätit mesta gröten, fann han smöret i bottnen av fatet. Nu kom ånger över honom. För att göra allt gott igen gick han så över ån till en gård i Hassungared där det fanns en likadan ko, som den han dödat och tog denna med till Greggered. Varje gång korna sedan släpptes på bete sprang alltid denna ko ner till ån och ville över. Hon "trådde" till Hassungared igen.
Gasten
Tre unga män skulle en dag rida från Lindo- me till Älvsåker. Då de under vägen kommo till en märgelgrav (damm) föll den ene av hästen och kom i graven och ropade: "Annes Pears gösa (gossar), vänta." Men dessa hörde ej utan fortsatte sin färd. Flerfaldiga ha tyckt sig höra dessa ord vid nämn- da plats och tro det vara gasten.