Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten är en gammal lantmätare. Han sprang med sin kedja och rasslade mot stenar och bergklippor. En sa' att han hade sett gasten. Gasten liknade en stor låmme (lammunge), sa' han. En del sa', att gasten var lik en stor hund.
En gammal sägen.
Det var en gammal rik man, som hade sina jordiska skatter mycket kära. Han ville inte, att någon av hans anhöriga skulle ärva dom, och därför beslöt han att gömma dom. En söndag ville han, att allt gårdens folk skulle gå till kyrkan, vilket de också gjorde. Men så var det en dräng, som anade oråd. Han tog på sig kyrkkläderna, men istället för att gå till kyrkan, smög han sig upp- på hörännet för att vaka på den gamle. Om en stund kom han också bärande på ett penningskrin och en spade. Han grävde ett hål i lådan och satte ned skatten och lade en sten över, samt höljde över med jord, under det han mumlade: "Den som inte kan plöja med en höna och härva med / en tupp, han letar aldrig dessa penningar upp." Drängen, som låg på rännet, hörde alltsam- mans, och han tänkte för sig själv, att det skulle väl ingen konst vara att leta upp dom, han visste ju vad de låg. Så snart den gamle gått gick han ned och försökte leta upp skatten. Men hur det var fatt, vad de o- möjligt att hitta något, hur han än letade. Skatten var som försvunnen. Han gjorde då vid ett lägligt tillfälle en liten harv och spände för tuppen. Denna flaxade över la- dan, och då skrapade harvpinnarna över sten- en. Nu var skatten funnen, och drängen hade i en hast blivit en rik man.
Sägnen om Kattunga kyrka.
Saga ? Aarnes 1651. Långt tillbaka i tiden var det en fattig västgötapojke, som begav sig ut i världen. Han vandrade neråt till kusten, och som hans sällskap hade han med sig en katt, som han inte hade viljat skilts från, när han lämnade sitt fattiga hem. Nere vid kusten fick han plats på ett fartyg, som seglade ut i världen med honom. Hans lilla katt, som följde honom, blev allas favorit ombord. Många år seglade omkring på haven. Men så en gång kom han till ett land, där det inte fanns några kattor, men var överfullt med råttor. Det var en riktig lands- plåga där. Så fick konungen höra talas om det lilla djur, som fanns på fartyget och / som brukade ta råttona där. Han skickade bud efter katten, vilken han köpte för en stor summa pengar. Nu var den fattige västgötapojken en rik man. Nu seglade han hem och kom en dag till sin hem- bygd igen. Där fanns då ingen kyrka och nu beslöt han, att för sina pengar bygga en kyrka. Han kallade sedan denna, Kattunga kyrka. Denna kyrka var den första i häradet, och ifrån vida trakter hade var och en sin bänkplats där, dit de vandrade.
Vaggvisa.
Där sedder en kråga på taget och vell lana en naver. "Vad skall du mä navern ?" "Ja ska böra ett lidet hör i min lelle vagn." "Va ska du nä vagnen ?" "Ja ska köra lide hö." "Va ska du mä höt? " "Ja ska ge min lella ko." "Va ska du mä koa ? " "Ja ska mjörka lide mjörk. " "Va ska du mä mjörka ?" "Ja ska ysta en liden ost." "Va ska du mä osten ?" " Den ska ja ge min lelle prost, för han sönger så vär i körka.
Vaggvisa.
Rida, ridda ranka hästen heter Blanka. Den andre heter Lilla-Grå, den skall lillen rida på Först till kyrka, sen till kvarn, sen hem till små barn. Där var ingen hemma, utom två små hundar. De lågo under bänkar och slamra med sina länkar. Den ene åt på lite brö, den andre orka inte mö.
Ordspråk.
Den som har lycka behöver ingen hage. Den som köper så mycket han ser, får sälja så myc- ket han har. Där geten står bunden, där skaver hon omkring sig "Det kommer igen till hösten," sa käringen när hon gav grisen fläsket. Det rinner mycket vatten, medan mjölnaren sover Det är som att slå vatten på en gås. Var skall sleven vara, om inte i grytan. En fluga gör ingen sommar. "Det rör mig inte", sa tiggaren, när hunden bet honom i träbenet. Det finns många stollar, men alla ha inte ett för sig. Röta och inte böta gör fallande hus. När det regnar välling har stackaren ingen sked. / Den som gömmer till natt, han gömmer till katt. Du smekte hunden, tills han bet dej. Det är inte gott att veta, vad haren har sing gång. Räven jagar inte vid lyan. "Det blev gröt ", sa käringen, när hon kokte välling. "Nu börja vi", sa han, som piska käringen. Det blir inga byxor utav det skinnet. Kyrkans granne är sist framme. Den som har dåliga grannar får blomstra själv. Det är inte så noga med en pölsa i slakttiden. Han kommer som duk efter maten. Det finns inte sopa och raka i en buske. Morgonglans och käringedans varar inte till kvällen. Östanblås och käringeträta, börjar med storm och slutar med väta. Aftonrodnad är inte att sätta, morgonrodnad bådar våt hätta. Det växer inte vett och väggar på en gång.
Gamla ordspråk
Man kan mö öa och inte ha mer än föa. Den hund man år köra åt skogen jagar inte mycket. Den smak som kommit i kärlet vill gärna sitta kvar. Det gör ingen nytta, att kon mjölkar, när hon slår ut den med foten. Lite kan räcka till, och mycket kan få en ände. Fattigdomen är inte lätt atst dölja. Det finns fler brokiga hundar än prästens. Därunder ligger en hund begraven.
Folktro.
När en katt sprang tvärt över vägen, där man gick, skulle man spotta i tre väderstreck, annars fick man otur. Om man skulle gå bort, och på vägen mötte en gammal gumma, var det otur, men om man stannade och antingen tog tag i hennes klä- der eller hälsade, var det inte farligt. Att vända om, när man var utgången var inte bra, men om man satte sig ett ögonblick på en sten, var olyckan avvänd. När det kärnades smör och inte ville gå ihop troddes att någon hade skuld därtill. Kom det då någon främmande person, skulle den gå och taga ett tag i kärnan, så gick det bättre att få smör. Om smöret var kort, vitt och dåligt kallades det trollsmör.
En sägen.
På en plats å Lindberg skulle det i forna ofredstider vara nergrävt en skatt. Som vård över den stod en tjur. Han syntes ibland med lysande ögon om nätterna. Ingen vågade gå dit och gräva efter skatten. Men så fanns det en dräng i grannskapet, som var känd för sitt mod och sin styrka. Han beslöt att gå dit. En mörk natt smög han sig bort till stället. Han såg tjurens ögon glimma emot sig, men han gick fram och fatta- de tag om tjurens horn. Han vågade inte släppa sitt tag, utan höll fast tills det blev dag. Då var tjuren försvunnen, och istället höll han i öronen på en stor kopparkittel full med pengar och dyrbarheter, som drängen inte var sen att tillägna sig.
En tomte.
När berättaren var ung blev han dräng på ett bondställe i Ryd. Om vintern var han ute och körde timmer och kom ofta sent hem. Husmodern brukade sätta fram mat till honom i köket. – En kväll när han kom in för att äta sin kvällsvard, fick han se en tomte sitta vid bordet och röra i en tallrik. Han såg den så tyd- ligt, tyckte han. Månen kastade sitt matta sken in genom fönstret just där tomten satt. Han stod en liten stund i dörren och tittade, men så stängde han – och gick ut och lade sig. Om morgonen bittida steg han upp och gick för att se om tom- ten hade ätit upp all maten, – men till sin förvåning såg han att maten stod orörd. – När han talade om för sin husbonde vad han sett kvällen förut, sade denne att han själv ofta sett en tomte sitta på hästens krubba och dingla med benen. Hästen stod lugn och åt. Husbonden trodde att det var en god tomte, som förde lycka och välstånd med sig.
Offerkälla
I Åmot, Kinnareds socken fanns en s. k. offer- eller hälsokälla. Den som ville bli botad för sjukdom, skulle på midsommarnatten vid 12-tiden, i källan nedlägga en krans bunden av 9 sorters blommor samt därpå dricka av vattnet.
Ohans jakt
En man som hette Ohan gick på jakt en böndagsmorgon med en hel mängd hundar. Till straff för att han jagade på böndagen, blev både han och hans hundar förvandlade till ett slags fåglar, vilka under ett hundskallsliknande läte höras om vårkvällarna.
Om nyfödda barn
Från det att barnet var fött och till dess det var döpt skulle ljus brinna i rummet så länge mörker varade. Dopet borde ske så fort som möjligt; allt för att hindra trollen att ha någon makt. När barnet första gången tvättades brukade man lägga äggskal i vattnet, så skulle barnet få fint och vackert skinn. Då barnet var döpt skulle gudmodern lämna det till dess fader om det var en flicka och till modern om det var en gosse. Det troddes att barnet då skulle ha lätt för att bli gift. - Vid överlämnandet brukade hon yttra: "Du gav mig en hedning, jag ger dig en kristen."