Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle de plocka sju olika slags blommor på sju gärden o sova på, och det de då drömde, skulle slå in.
Fornminne.
På Hålegårds mark fanns ett ståtligt röse. Det revs ner vid ett laga skifte. Man hittade två ovanligt stora gravurnor, ungefär en halv meter tvärsigenom. Där var bara aska i dem.
Fornminne.
En hällkista finns i Ökshagen i By. Inte mindre än tre stora bronsåldersrösen äro kända. De ligga å bergåsarna öster och norr om kyr- kan. Ett ligger på Öaknalten.
Källor.
En gammal offerkälla har nog funnits i sock- nen, men den är nästan glömd nu. Den hette Mun- kakälla och finns ute vid Munkakapellet, där Strå- valla äldsta kyrka en gång, låg. Ännu så sent, så att jag minns det, brukade människor samlas där mid- sommaraftonen och dricka ur källan för att få bot för sjukdomar. Det var nödvändigt att offra något metallföremål - helst en slant eller i nödfall en knappnål - i källan, annars hade inte vatt- net någon läkekraft. Ett villkor till måste fyllas: man skulle ligga på magen och dricka direkt med munnen ur källan.
Naturföremål.
Socknens högsta berg är Öaknallen norr om kyrkan. Där är en vidsträckt utsikt: man ser därifrån sju kyrkor. Ett stort bronsåldersröse. Ett annat röse kallas Norbjörsröset. Det ligger näm- ligen på ett berg, som heter Norberg.
Kyrkor.
Den äldsta kyrkan i Stråvalla låg ute vid havet vid den plats som nu kallas Kapellet eller Munkakapellet. Men där låg hon ju alldeles i utkanten av socknen. Så flyt- tades hon till Skattagårds ägor, men det blev lite för långt åt det andra hållet. Och sista gången bygdes hon på den plats i By, där hon ännu står. Det var på Stomgårdens ägor.
Krigare ( Mord. Skatter.).
En gång när det var krig mellan Sverge och Dan- mark, medan Halland hörde till Danmark, kom en knekt från Mark ridande in här i Stråvalla. Han hade på nå- got vis fått reda på, att en stor summa pengar lågo ned- grävda i Djupedal vid Läcksberg på Hulegårds mark. Han fick syn på en bonde, som gick och slog, och den tvingade han att följa med och visa honom vägen, annars skulle han skjuta ned honom. Men han kände nog inte Stråvällingarna. Bonden tog lien på ax- elen och följde med inåt bergmarken mot Djupadal. Men därinne fick han med en kvick vändning lien mot knektens hals och ryckte till. Huvudet skars av och knektens kropp fick ligga, och skatten blev inte upptagen - den gången.
Fiskare och sjömän:
1. För många år sen hände det en vår att tre kvinnor kommo drivande på ett isflak. De drevo i land vid Mönster i Onsala. De blevo räddade alla tre. De hade varit ute på isen vid Gottland och fiskat, och så hade isen gått upp. 2. Det var en styrman, som "satte på" här utanför med en hel last av kineser. De allra fleste "ble där". Det var bara fyra, som kommo i land. De gick här några dar. En av dem hängde i masten, men han hoppade i sjön, och han blev räddad. 3. En enda gång har jag sett en stor val. Vi lågo väst-syd-väst om Nidingarna. Då sköt han fram. Men så mycken fisk, som vi sedan fick !
Tjänstefolk.
På Olsmässsemarknaden i Kongsbacka var det alltid stor tillströmning av pigor och drängar, som ville ha tjänst, antingen de nu ville byta tjänst eller de kommo direkt från hemmen. Där var då också massor av bönder, som ville ha tjänare, och så prutades där på löner och andra förmåner och så gavs där städja.
Lönnkrögeri.
Utom det att brännvin såldes fritt på alla gäst- givaregårdar, fanns det en mängd lönnkrogar. En sådan fanns länge här i Stråvalla by, i den gård, somm kallas Wästras. Där fördes ett herrans leverne. Slagsmål voro vanliga. Man slogs med stora blypiskor, och kniven var ofta i farten.
Folkhumor.
Det var en bonde i By, som hette Bern. Han hade den rälia ovanan, att han svor nästan vid vart enda ord han sa. Prosten gick dit en gång och skrapade Bernt riktigt efter noter. Bern lyddes på helt andäktigt. Men när prosten drog andan till sig ett grand, så sa Bern: - Ja, sa han, dä ä då en förbannater skedvane. Då gick prosten.
Födelse och dop.
En "heden" (icke kyrktagen) kvivnna fick inte på villkor gå in i ett främmande hus. Inte heller fick hon ta en annan person "i hand", när hon hälsade på ho- nom. Gudmodern skulle skänka den nyfödda en silver- slant, som skulle läggas i "tanan". När hon stod med barnet i famnen och var färdig att gå till kyrkan, skulle hon falla på knä på golvet och läsa fadervår.
Födelse och dop.
De hade något slags märke på, huruvida en kvinna skulle få en pojke eller en flicka. Det skulle bilda sig några ränder på magen av henne, om det var en gosse hon gick med. Men jag har då aldrig själv sett såna, och jag kan inte reda ut det. Då den första "skjortan" skulle dras på den lille, var det noga med, att man först trädde på den högra armen. Tog man fel och började med den vänstra armen, så blev unge vänsterhänt. Seden att ta mössan från envar karl, som oför- happandes råkade komma in i en stuga, där barnsbörd föregick, har jag aldrig, hört talas om i Stråvalla. När barnet fördes till dopet, skulle det alltid ha ensilverslant i "tanan". Den skulle gudmodern skänka den lille. / Fyra par faddrar skulle det vara. Det var bäragumma och hennes man, kvinnefadder och hennes man och så två par till, som inte räknades så mycket med. Söndagsbarn ha alltid tur. Den, som inte hade orkat att låta bli fästmön, innan de voro vigda, utan det första barnet kom inom de nio månaderna, han skulle lägga en särskild avgift till kyrkan. Denna extra skatt kal- lades rumpeskatt. Samma försmädliga beskattning ålåg också den, som hade för brått sedan, så att två barn föddes inom ett år. Skatten hette även då rumpeskatt.