Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ser en vitterbyggning
Det var en för bra länge sen som kom och gick vägen ner åt Meåfors, och då fick han si en stor byggning på vänster sida om vägen, och där var alldeles opplyst. Men inte finns det nån byggning där. Det var vittren.
Död och begravning.
Dödsorakel. När ugglan skriker, så väntar hon lik. Om en sparv sätter sig på fönsterbrädan och tittar in i rummet, så "tittar han ut" någon. Om kyrkfolket går i flock från kyrkan, så blir det snart likfärd samma väg. Om en ny grav på kyrkogården snart sjunker ihop, så väntar den döde snart ett lik från samma gård. Om en sjuk börjar plocka på täcket, så är det snart slut med honom. Likaså om han begär att bli flyttad till en an- nan säng. Karlar från båralaget voro skyldiga att ombesörja / all ringning i samband med dödsfallet: själaringning, ringning vid gravöppnandet och vid begravningen. Egendomlig är seden att de båda båralagsmän, som skulle verkställa grävningen, voro skyldiga att avbryta arbetet, så snart de "hade öppnat jola", och gå upp i klockstapeln och ringa. Att ha "öppnat jola" betyder att ha tagit ett spadtag djupt på gravplatsen. Hela båralaget bjöds alltid med till begravnings- gården även efter begravningen. Bårastängerna förvarades vid kyrkan. Där fingo de avhämtas, när de behövdes.
Vårhalvåret.
2/2 Kyndelsmässa. Kallas Lilla jul. Till dess skulle julhalmen ligga inne. 22/2 Petter Katt. Från den dagen tinar det lika mycket på undersidan av isen som ovanpå. 24/2 Mattesmäss. Den dagen börjar gåsen (gåsan) att älska gässen. 9/3. 40 Martyrer. Om det är frost den natten, så blir det 40 frostnätter före midsommar. 12/3 Gregorius. Då går saven träden. 1/4 och 30/4. Då gällde det att narra nästa, ju mer dess bättre. 30/4 Valborgsmässa. Majvisan har inte förekommit i denna socknen. 1/5 1 maj. Då skulle man dricka märg i benen. Hårdkokta ägg och brännvin (konjak). Inte äggtoddy. Men / bådadelarna förbrukades massvis. 3/5 Korsmässe. Det var "förste dan i ninne vega". Det var märkesdag för den i trakten mycket odlade bondbönan. Ty: "I treje bla ska börra stå korsmässeda". 18/5. Erik. Då skall linfröet sås.
Tideräkning.
Veckoräkningen började med 12:te veckan, som gick in den 12 april. Sen räknade men nedåt. Pota´ter skall sättas sjunde veckan. Korn ska sås i sjätte veckan. "Om en inte kan så bönor i april, så kan en lika gärna låta dem ligga på loftet." Midsommarnatten är den första vinternatten och jul- natten är första sommarnatten.
Gastar.
Gastar voro farliga. De brukade kramma folk, så att de blevo illa sjuka. Man sade då att en sådan var gas- takrammad. Gasten plägade komma bakifrån och smyga sig på en person och sen hängde han sig om halsen på honom, och han fick bära gasten. En bonde från Värö och hans dräng kommo körande upp genom Frillesås. De skulle upp till Idala och hämta ett par lass brände. När de körde förbi Frillesås kyrka, sa bonden så försmädligt han kunde: - Nu kan dä komma nån å ta ett krawatag. Ingen kom, och ingen svarade, och bonden hån- skrattade. Men när de körde hem med sina vedlass, så körde bonden vält alldeles mitt för Frillesås kyrka och slog sig så illa illa. Nä han dog inte av det, men rediga rapp hade han fått och låg sjuker så länge / och väl. Det är nog inte så makligt att ta krawatag med gastar.
Spöken.
Mitt för mitt gamla hem i Snugge i Frillesås är det på landsvägen en brant och otrevlig backe, som kallas Piningeliera, därför att så många hästar har pinats där. Där körde en karl ihjäl sig. Liket lades ändå in i Snugge, för det var närmast till. Men sen spökade den karlen alldeles förskräckligt, inte därhemma men i liden, där olyckan skett. En liten tid senare hände en liknande olyckshän- delse. En karl körde ihjäl sig på Snuggebro, där landsvägen från Veddige går över Löftaå. Även om denne sades det, att han spökade, och folk voro rädda att gå förbi olycks- platsen nattetid.
Läkekonst.
För många sjukdomar ansågs Kyrkogårdsmull vara ett verksamt medel. Den sjuke bar den i en liten påse om halsen eller låg på den om natten, inlagd på samma sätt. Klockeskav var också bra. Man smög sig i hem- lighet in i kyrktornet och beredde sig tillfälle att skava av smulor av kyrkklockorna. Detta medel skulle tagas in.
Varsel.
I syne. Jag har själv varit i syne en gång. Men det var bara den gången också. Jag och en av pigorna därhemma skulle gå och mjölka några kor, som betade ett stycke hemifrån. Då såg jag tydligt och klart en vagn, som inte var förspänd. Omkring den stodo flera karlar. De började sedan draga vagnen, och jag tyckte som om de dragit den utför backen därhemma ned emot Löftaå. Jag talade om för flickan, som var med, vad jag såg, men hon för- klarade, att hon inte kunde se ett spår av varken vagn eller karlar. Så blev det borta med ens. Några dagar senare fick jag förklaring på synen. Det var ett varsel för vår omtyckte skollärares hemska och plötsliga död. Han var på hemväg från en stämma, där han utan svårighet fått beslutat vissa förbättringar i / sin bostad, enär han snart skulle gifta sig. Det var känt, att han stundom hade epileptiska anfall. Ett sådant kom över honom strax nedanför vårt hem och han råkade falla i en liten vattenpöl med ansiktet nedåt i ett par tums vatten. Där dog han. Han hette Törnvall. En flicka kom gående förbi strax efter, men hon hade inte vett att springa till närmaste ställe - det var mitt hem - utan hon fortsatte sin väg tills hon kom till Prästgården. Där gick ett par drängar och arbe- tade. Till dem sa hon det. De sprungo genast dit, men då var det försent. De kommo hem till vårt och våra karlar togo genast ut en vagn, att forsla den döde på. Men som det var så liten bit, så beslöto de att draga honom utan hästar. Då fick jag igen min syn. Och jag kände igen varenda detalj.
Läkekonst
Ett säkert medel mot näsblod är, att få tag i en kall järnbit och föra in den i själva grenen mellan låren och hålla den där på bara kroppen en liten stund. Det ska alltid hjälpa.
Troll
Förr bodde där troll i Ingärdsåsen. Den ligger på östra sidan av Viskan och Veselången. På västra sidan av ån ligger byn Albäck. Där fanns (och finns) en kvarn, som drives av en liten bäck, som störtar sig huvudstupa urför den branta sandåsen och vidare ned till Viskan. Den kvarnen hade emellertid Ingärdsåsens troll utvalt till sin tummelplats. Särskilt höllo de till där varenda julnatt i flera år och ställde till en hisk- lig oreda på alla möjliga sätt. Men så hade bonden en redig dräng, och denne satte sig för, att han skulle vaka i kvarnen nästa julnatt och försöka lära trollen att bli därfrån. På julkvällen gick han till kvarnen för att ha något att syssla med, medan han väntade på gäs- teerna, och kanske också för att ha något att traktera / dem med tog han, med sig en gryta med tjära, som han satte över elden i kvarnkammaren. Så kommer trollen. Till en början var det bara ett enda fruntimmer, och det kom inga flera heller. Hon var mycket nyfiken på denna karlen och ville äntligen veta, vad han hette. - Själver, sa drängen. Men så passade han på, när detta kvinnfol- ket råkade vända på sig, och slog en stor skopa kokhet tjära i ändan på henne. Hon ut och skrek i himmelshöjd: - Själver brände meg ! Själver brände meg ! Då svarade de bortifrån Ingärdsåsen: - Har du själver bränt deg, så får du själ- ver ha´ t. Men ifrån den natten fick bonden ha sin kvarn ifred.
Spökeri.
1. Det var en kvinna, som var född i Vallby här i Veddige. Hon blev sedan gift i Boatorp i Frillesås. Hon berättade, att medan hon var hemma i Vallby, såg hon en gång en karl, som hade något slags uniform och var förskräckligt guldsmidd och såg ut som en hög krigare. Medan hon stod och såg på denne kar- len, så började han växa och växa, så att han till slut var högre än trädtopparna. Och så blev han borta på en gång. 2. 2. Jag hade en kvinlig släkting, som bodde i Sällstorps socken. Hon hade een gång varit i Vallby på klöftegille. På natten gick hon hem i sällskap med ett par andra kvinnor. De buro sina klöftor som vanligt var. När de kommer till Ulvatorp, så / sågo de, en körare framför sig. Det var inte något märkvärdigt. Men så sågo de hela alltet, bå häst och vagn och körkarl höja sig i luften och köra fram ovanför trädtopparna. Så försvvann han. 3. En morbror till mig kom gående en kväll norrifrån. Då fick han följe med en hösäck, som rullade lika fort som han gick. Det lönade inte att söka gå ifrån honom. Men hösäcken gjorde honom inte heller något ont. När de kommo till vägskälet vid Älgaslätt, blev hösäcken borta med ens. Han hade nog något ärende in där. 4. Själv har jag en gång varit utför något, som jag inte kan förklara. Jag hade gjort en kommod åt en granne och på kvällen tog jag och lade den lille pjäsen på en lätt hjulbår och hjulade den ner till de, som hade beställt den. Där blev jag sit- tande en bra stund och pratade, så att klockan var / nära elva, när jag gick. Då tog jag "hylebåren" på axeln. När jag kom till Västergård, hörde jag en häst komma springande mot mig i ursinnig fart. Jag blev nästan rädd, att han skulle springa ner mig på den smala vägen och tog hylebåren från axeln för att ha den och "ta för mig" med. Men så hörde jag hästen svänga in på Västergård i samma rasande fart, och så på en gång blev allt tyst. Jag blev nyfiken och gick in på gården i Västergård. Men där var allt tyst och lugnt och ingen häst syntes eller hördes till.
Sanndröm.
Min bror hade råkat förlägga en viktig handling. Han letade i flera dagar och vände upp och ned på hela huset. Men det var lönlöst. På fjärde natten såg han i en dröm, tydligt och klart, var det saknade papperet fanns. Drömmen var så livlig, att han vaknade. Han rusade upp i bara skjortan, och handlingen låg där han i drömmen sett den.
Släktsägen.
Det går en gammal sägen i min släkt - och den lär kunna bevisas av kyrkböcker och mantalslängder - att gården Snugge utan avbrott gått i arv i släkten ända sedan danska tiden (1645). Egendomligast är dock, att den hela tiden ärvts på kvinnosida, från moder till dotter (och måg). Det var först en min bror, som för många år sen bröt dem gamla traditionen.