Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomte, det var allt många som hade förr. De, som hade svartkonstboka, hade tomte. Det var en i skoggårla' i Hålan- da, som hade en tomte. Han drog till honom pengar; nej, inte spannemål. Jag vet inte, om någon hade sett tomten.
Jättar (Naturföremål)
I berget strax ovanför Buerås nr. 1 synas tydligt jättespår. Där har en jätte trampat på den tiden, när bergen voro mjuka. Bäst synas spåren efter klackarna. Men även efter tårna synas spår lite längre bort.
Troll
Det ligger ett rätt högt berg härinne i bergmarken. Det heter Våern 1). Där bodde troll förr i världen. Man kunde känna långt ifrån hur det luktade nybakat inifrån Våern, när trollen bakade. Men de gjor- de i allmänhet inget ont. Kvinnor som hade fått barn och inte voro kyrktagna, hedna kvinnor som vi säga, de skulle akta sig för trollen. Om en sådan kvinna skulle våga sig utanför dörren, så kunde man vara säker på att ett troll passade på och tog henne om hon inte varit så klok, att hon hade något av mannens plagg på sig. Det kvittade vad det var: en mössa, en tröja, ett par vantar men i alla fall ett plagg som ___________ 1) Vården = vårdkasberget / tillhörde mannen. Kom hon ut men icke hade ett sådant, var det stor fara, att hon råkade i trollens klor. Dock inte så att hon blev bergtagen. Det var något an- nat trollen ville en hedna kvinna. En kvinna hade gått ut för att mjölka kon. Hon hade inte "karlakläder". Det kom ett troll och "kyrketog" henne 1) På ett fattigt ställe voro de mycket besvärade av troll. Varenda natt brukade en hel smita troll komma in i stugan och leva rackare. Folket fick aldrig sova i fred. Allt vad mat där fanns slukade forts. ________________ 1)"Kyrketaga", öva samlag. Notisen är av vikt såtillvida, att det är första gången jag inom Halland träffat någon förklaring till det förhållandet, att trollen voro så måna att få hedna kvinnor i sitt våld. Uppgiften bör sammanställas med det rätt vanliga uttrycket: "Åh, ja körketog ´na nog själv först, innan jag lät prästen körketa ´na." (J. K.) / trollen i sig. De slogo sönder och förstörde så mycket de kommo över. Folket där i stugan voro rent översig- givna. Men så en kväll kom där en knalle van- drande och bad att få låna hus över natten. De sa honom, som sanningen var, att det var inte roligt för dem att lova någon låna hus. Och så talade de om, hur besvärligt de hade det med trollen. Men knallen var inte rädd. Bara han fick stanna så skulle han nog få råd med trollen. Han hade en stor stark hund med sig, sa han. Mannen gick efter en halmbunta och så fick knal- len lägga sig på golvet med hunden bredvid sig. Fram- på natten kom trollen som vanligt och började sitt gamla liv. Då reste sig knallen upp lite och kallade på sin hund. "Opp, Björn," sa han. Hunden upp som tusan och for rakt på själva stortrollet, grep honom i strupen och slog honom raklång i golvet så det small. Sen rök han på ett annat troll. Men / sen ska jag säga, det dröjde inte en minut innan stu- gan var ren för troll. Någon tid efteråt gick pigan i gården ut i marken för att mjölka. Hon omringades av en massa troll, som skreko om varandra: - Lever Snödals-pisen? Lever Snödals-pisen? 1) - Ja, han lever. Han dör aldrig, svarade pigan. Efter detta besked vågade sig trollen aldrig dit mera. I bergen som höra till nr 4 Sintorp (Landa, har också bott troll. Någon särskild berättelse om dem, vet jag inte. Men där finns en klyfta i ett av bergen, som heter Trollförsta (Trollförstuga). ________________ 1) Benämningen tycks angiva att sägnen vandrat och inte har uppstått i Landa, dit den tydligen kommit från Skällinge sn. Snödal är en gård i Skällinge. Den är ju känd från flera håll.
Troll
Det enda jag nånsin hört om trollen är, att de voro svåra till att passa på och byta sig till nyfödda, odöpta människobarn och då lämnade de ett sina barn i stället. Sådana utbytta barn kallades bort- bytingar. De blevo aldrig riktiga människor utan voro hela sitt liv idioter.
Tomten
Det har aldrig talats mycket om tomtabesen i Landa. Men i en gård i Värö hade de verkligen en tomtabese. Han gjorde god nytta. Han gick i lagården och såg efter allting där. Han drog hem sädesnekar och sådant från andra gårdar. En gång blev han förargad. Han hade fått dålig gröt. De hade ingen mjölk att koka den i. Då vred han ihjäl den likaste kon de hade. Men sen ångrade han sig och stal en annan ko, som var likadan på färgen och forslade den döda kon dit istället.
Tomten
Tomten drog till den gård, där han bodde, så länge han trivdes och blev väl behandlad, men ifrån, om han blev retad. Alla voro rädda för honom, och det var inte underligt, ty tomten det var i själva verket den onde.
Tomten
Ja, det är inte mycket jag vet om tomtabesen. Jag har nog hört en historia om honom, hur var det de sa. Jo, det var en bonde, som lade sig på lur, för han ville se, hur pass mycket han drog. Och till sist lyckades han. Tomtabesen kom dragande med tre fattiga strån och stönade förskräckligt. - Där töckte du la va å stöna för, sa bonden för- smädligt. - Attan trava te lass å attan mila väj, sa tomta- besen.
Tomten
Tomtabesen hör en nästan aldrig talas om. Inte ens i barndom hörde jag något om honom. Det enda, som visar, att han ändå har varit känd här, är ett talesätt, som man kan få höra än i dag om det är någon som har ovanlig framgång i ekonomiskt hänseende och blir allt rikare och rikare. Då brukar det heta: - Den måste la ha tomtabesen te hjälp.
Tomten
Det var två gårdbönder. Den ene hade en tomta- bese och han var rik. Den andre hade ingen sådan hjälpare, och han blev allt fattigare. Men på något sätt råkade den rike reta tomten, och sen drog han på det andra hållet.
Tomten
Tomten har jag hört talas om. Han kallades tomta- bese. Men han har nog aldrig varit allmän här.
Tomtar
Tomten drog hem säd till gården, där han bodde. En berättelse säger, att en bonde lade sig på lur, för han ville se med egna ögon, hur hans tomte arbetade. Men när tomten kom med bara några få sädesstrån på axeln och stönade värre, så skällde bonden ut honom. Tomten svarade: - Attan trava lass å attan mil hem. Då teg bonden. En gård brann ned. Då såg man ett par tomtabe- sar, som sprungo och dansade på takåsen just som husen brände som likast, precis som om de hade varit glada. Så länge bonden levde stod han sig gott, men hans arvingar blevo utfattiga.
Mjölkaharen
Det fanns nog vissa käringar, som hade mjölka- hare. Men vanliga ha de nog inte varit här. De gjorde dem själva av stickor och gamla solv och så skulle de läsa fadervår baklänges. Så fick haren liv.
Kungar
Det var en gammal snål kyrkoherde som hade en vådligt granner tös, som var både snäll och glad på alla vis. Hennes far ville äntligen tvinga henne att gifta sig med en gammal rik prost, som var lysten efter en ung, vacker kvinna. Tösen nekade till det yttersta, men det hjälpte inte. Gubbarna höllo ihop och fadern skrev ut lysesedel. I sin stora nöd gick den stackars dottern till deras gamle avskedade rotaknekt och jämrade sig. Han visste råd. - Nu ska mamsella lyda meg å gå rakt te kongen. Han ä ju här i traktera å har en stor manöver. Han kan säkert hjälpa. Ja ska följa mä. Ja känner kongen grant, å ja ska laga, så mamsella får tala ve´n. Så kommo de överens att nästa dag följas åt till / kungen. Det gick bra. Knekten visste om, hur man skulle ställa sig för att få tala med kungen. Det var Karl den femtonde, som då var kung, och det var en karl. Kungen var mycket vänlig och lät tösen berätta sin historia. Så svor han till och frågade knekten, om det var sant. Knekten sträckte upp sig för kungen och sa, att det var sant vartevelia ord. Kungen tröstade den arma tösen och lovade henne, att han själv skulle sörja för att hon skulle slippa. kunde han inte kom- ma förr, så skulle han säkert komma på bröllopsda- gen. Det kunde hon lita på, på kungaord, sa han. Bröllopsdagen tog han noga reda på och skrev upp. Så gick prästadottern hem glad och lugn. Men det gick dag efter dag, och ingen kung kom. Morgonen av bröl- lopsdagen satt bruden i sin kammare och grät all- deles förtvivlat. Kungen hade tydligen rent glömt av henne, trodde hon. Men just då kom han i full uni- form och stort följe. Brudens far tog emot och han bockade sju resor, men när Karl sa, att han ville tala / med bruden själv, så svarte gubbaaset, att det gick inte för sig, för hon sitter klädd till brud, sa han. - Jag skall tala vid henne, sa Karl och sköt undan prästen med armen och marscherade rakt in i brud- kammaren. - Nu ska du inte gråta, sa Karl. Jag kommer lite sent, men det är inte för sent. Kom ihåg bara, att du svarar högt och tydligt: Aldrig, på den där frå- gan du vet. Jag stannar kvar över vigseln, och jag ska ta emot stöten, sa han. Tösen repade mod, när hon visste, att hon hade kungen på sin sida. Hon sa Aldrig! så de hörde det genom bägge örena både den gubben hon skulle vigas vid och den gubben, som skulle viga henne. Kung Karl lät den värsta villervallan gå över men sen skrapade han de bägge gamle rävarna så det sved i skinnet. Och så slutade han: - Gjorde jag rätt, skulle ni aldrig få bestiga en predikstol någon av er. Men för flickans skull / får nåd gå före rätt. Men kom ihåg, du fader som tänkte tvinga din dotter till äktenskap mot hennes vilja, kom ihåg att om du söker hämnas på henne med elakhet, så kommer jag igen, och då går det dig illa.