Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
Gastar.
På ett ställe hade de så rysligt ont av en gast. Det var inte bara det att han skrek utanför varenda natt, utan så hittade han på och förska- pade sig till en gåse, och sen flög han rakt igenom husen om nätterna, så att folket fick aldrig någon nattaro. De kunde inte få honom därifrån på nå- got sätt. Till sist blev bonden trött på oväsendet. Han rev ned hela gården och bygde upp den ett stycke ifrån. Sen kunde gasten husera, som han ville på den gamla tomten. Inne i bergmarken här finns ett Gastakärr. Där hörs ännu gasta skrika.
Gastar.
Det var en klockare från Kattunga, som råkade gå vilse härnere i Stråvalla en smällkall vinter- kväll och frös ihjäl, där han till sist blev liggan- de, på markerna till Kärr by vid kyrkan. Sen hörde man, hur han jämrade sig och huttrade och frös varenda natt hele vintern. Han ropade, så det hördes lång väg. Frampå våren hittade man den döda kroppen och han kom i vigd jord. Men det hjälpte inte. Han fortfor att gå som gast ändå och skrek och jämrade sig. Jag hade en farbror, som hette Jöns. Han kom en gång illa utför den här gasten. Jöns kom sent en kväll ridande förbi Kärr i By. Då hörde han gasten skrika ilsket inne i marken. Då for Skam i Jöns, för det var då alltid ett "illfälle", så farbror min / han var, och han gav sig till att "skäcka" (härma) efter gasten, så gott han orkade, för han tyckte det var roligt. Men det blev så lagom roligt. Snart hade han gasten rakt inpå sig och det hördes grant, att han var arg med besked. Då blev Jöns rädd och satte hälarna i sidorna på hästen. Men gasten kom närmare och närmare och han skrek, så han blev hes. Jöns red för livet, som de brukar säga. Och han klarade sig hem och fick stängt porten efter sig. Men i samma stund kom det en stor sten och slog i porten, så det skrall.
Spöken. Gast
1. När jag var ung hade jag fästmö i Stocken. 1) Ja, hon blev min hustru sen och är död för bara ett par år sen. Och en redig käring var det. Men det var inte det jag skulle tala om. Utan det var det, att jag hade ofta ärende till Stocken på den tiden, och då sprang jag, ju den lilla usla vägen från Hulegård till Stocken rätt över bergen. Nästan varenda natt hörde jag hemska vrål och jäm- mer, när jag gick förbi Krångare ås, som ligger alldeles in- vid vägen. Där hade en pojke ramlat utför ett stup och slagit ihjäl sig. Det var han, som gick igen. 2. Till Stocken hör en kohage, som ligger vid Löftaå. Där- 1) By i Stråvalla vid Löftaån. / ifrån hördes nattetid likadana jämmerop och stönan- de. Där hade en karl för många år sen drunknat i ån. Jag hörde honom själv många gånger.
Spöken.
1. Ett lik drev i land på kusten mitt för byn i Åsen i Värö. Det påstås att Strandboarna rånade den döde på hans kläder. Och det är nog troligt. För sen fingo de ingen fred för den döde. Han drev omkring i Åsen varenda natt och bankade på hus efter hus och frå- gade efter "sin röe rock, sina strumper och sina strum- pefilebann". 2.Det var en gubbe, som hade varit sjörövare i sina dar och levat ett vilt liv. På gamla dar råkade han i alla fall att drunkna. Sen gick han omkring och spökade i sitt hem i långeliga tider. De hörde honom gå och mumla i ett enda kör: - Världens förste kommer, men i mig haver han intet. / 3. Det är längesen nu. Det skedde i vår barndom. Då bodde i en liten stuga nordligast i Värö socken en käring. som kallades Kriga-Tilda (Tilda i Kriken). Stugan var bygd av gråsten, mycket låg. Där började ett förskräckligt spökeri. Det dåna- de och small, det slog i väggarna, och ingen tordes vara där mer än Kriga-Tilda, som var säng- liggande av ålder och bräcklighet, och hennes dotter som skötte henne. Många försökte ta reda på vad det kunde vara, som förde ett sånt oväsen. Men ingen såg någonting, fastän alla, som kom- mo dit, hörde levernet. Till slut var det dock en ung pojke, som var allmänt känd för att vara i syne, och en gammal sann kristen man, som kommo över- ens om att följas åt till Kriga-Tildas stuga en kväll och försöka utröna vad orsaken kunde vara till spökerierna. När de suttit där en stund och hört på oväsendet hörde de käringen skrika till, där / hon låg i sängen: - Nu kommer dä ! Nu kommer dä hit ! När de då tittade upp, sågo de en gestalt, som gick fram till sängen och blev stående där. Han såg ut som en ung man och hade svarta kläder. Han sa´ ingenting, och om en liten stund försvann han. De främmande börja sdan ansätta kvinnor- na med frågor. Och så uppskrämda voro de nu båda två, att käringen bekände, att hon och hennes dotter mördat en ung man, som lånat hus där en kväll och som hade sagt att han skulle bli präst. Han hade haft en del pengar, och dem hade de rånat från honom.
Spökeri
1. En gång lågo far och jag ute vid Bredgrund. Då sågo vi blå lågor, som slog upp ur sjön. De stodo drygt en meter över vattnet, och de lyste länge. Där hade ett skepp stött på och sjunkit en tid förut 2. En annan gång hade vi satt backor vid en holme norr om Vendelsö. Under hela tiden vi satte backorna hörde vi de ena brakandet värre än det andra. Till slsut kunde jag inte tiga utan sa till far: - Va ä dä, som brakar. Men far visste, att det inte är bra att tala om sånt samma dag, så han sa bara: - Bry deg inte om´ et. Där har skepp stött på den holmen.
Maran.
Jag har ofta haft ont av maran. Hon kommer aldrig, när jag ligger på sidan, uttan enbart, här jag ligger på rygg. En gång trodde jag rent, hon gjorde slut på mig. Jag hade varit ute på natten och kom sent hem och somnade tungt. Då kom hon och la sig på mig, så jag fick inte till mig anden och kunde inte röra en lem. När hon äntligen släppte, så kände jag, hur hon asade ner utefter kroppen. Om någon annan är vaken och kallar den vid namn, som maran rier, så släpper hon tvärt. Hästar skyddas om en skata hänges i taket.
Maran
Maran; jo den finns minsann. Det kanjag be- dyra. Jag har i nästan hela mitt liv haft ont av den. Jag får inte andan till mig, och jag håller rent på att kvävas. Min hustru brukade alltid kalla mig vid namn, när hon märkte att maran var åt mig och red mig. "Bernt, Bernt", ropade hon, och det slog aldrig fel, att maran släppte genast. Sen min hustru dog för ett par år sedn är det värre. Maran red även hästar. Men det vet jag mindre om, för jag har aldrig haft nån häst. Men att hon snodde ihop manen på hästarna, det är säkert.
Årsgång.
Den som ville gå årsgång skulle först be en bön och "be om framkomst för sig" och om upplysning. Sen skulle han gå tre gånger avigt kring kyrkan. Det skulle ske julnatten. Gjorde han det ordentligt, så blev han i syne och kunde se, vad som skulle ske under det kom- mande året. Var det en ogift karl, som gick årsgången, så mötte han, när han gick från kyrkan, den han skulle bli gift med, såvida han kom att stå brudgum det året.
Kloka.
Här strök omkring en gubbe från Mark, som på- stod sig kunna bota både folk och få, dock särskilt kre- atur. Han hade alltid med sig en pojke, som skulle bli "doktor" efter honom. Gubben hette Sven. En gång för- sökte han bota ett sjukt djur hos min hustrus släkt. Ingvar på Stocken. Men det misslyckades för honom. Ibland var han dock rätt bra. Han brukade i många år be sig in och jula här hos oss. 1) 1) Sonen bodde liksom fadern sörsta delen av sitt liv på torpet Fäåsen i Gunnarsjö sn, Mark. Han hade stort rykte. Jag kände honom personligen, Fäåsadoktorn. Skildringar av honom från Gunnar Johans- son i arkivet. J.K.
Magi.
Det är alltid otur, om en katt springer över vä- gen framför en och likaså, om man rent av mö- ter honom. Men man kan själv avvända oturen, om man kommer ihåg att spotta tre gånger efter katten. Alla spinnrockar ska ut på lördagskvällen, in- nan solen går ned. Det var inte nog, att man lät bli att spinna, utan rockarna skulle nödvän- digt ut ur stugan.
Läkekonst.
Tandvvärk. Min mor hade en gång en svår tandvärk Då var det en grannkvinna, som lärde henne, att hon skulle ta salt och vatten i munnen och så gå till brun- nen och spruta ut det där och säga: Nu tager jag vann i mun Och sprutar det ut i brunn. Ja, mor tyckte de lät så enkelt, så hon försökte det. Men inte hjälpte det, inte. Slaget. Min far hade i yngre år ont av slaganfall. Men en läkare sa honom, att om han bara levde till han blev 40 år, så slapp han några anfall. Det slog också in till punkt och pricka.
Läkekonst.
Sjukdomsnamn. Matleda madalaia. Gastakramming. Den som blev gastakrammad skulle låta röka sig med svavel. Ryggskott. Utsot; ranneskeda. Kikhosta botades med märrmjölk. Onda bettet; onna bédet. Skorv; botades med beghätta på det vanliga viset. Tandvärk; tannavark. Den kunde man "sätta bort" genom att peta kring den sjuka tanden, så att det blödde, borra hål i ett träd, sätta in den blodiga stickan och sätta en plugg utanför. Den som tog loss pluggen, han fick tandvärken - icke den som fällde trädet. Bölder; piggar, botades på samma sätt som tand- / värken. Vårtor botades genom att knyta en ulltråd hårt om vårtan; då dog hon. - Kungabacka-gumman hade en mycket stor "sökne" här ifrån bygden. Själv var hag hos henne två gånger men inte för min egen räkning. Men bägge blevo bra. Hon misslyckades aldrig. Det fanns också sådana som kunde läsa bort sjuk- domar. Men det jag jag bara hört talas om. Att stämma blod kunde somliga. De behövde inte se den, som höll på att förblöda. Det räckte bara de fingo veta hans namn. Men det var nödvändigt. Annars hade deras ord ingen makt.