Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Djur
Om göken kom tidigt och våren sent, skulle det bli ett svårt år, när göken gol på bar kvist. Om man första gången hörde göken från norr, skulle det vara "goder gök", var det från väster, kallades det bäster gök, från öster tröstergök. Var det från söder, skulle det bli sorg i hem- met – den kallades dödergök. I mina föräldrars tid var det mycket vargar här på or- ten, och de gjorde stor skada. Man försökte få hit en klok gubbe från Finland, som skulle vita eller trolla bort dem. Han kom och skulle ha lite ersättning från var gård, om han lyckades få dem härifrån. Bodrag har jag hört mycket om – det är små livliga mas- kar, som samla sig i en lång och smal flock liknande ett band eller en orm och draga alla åt ett håll. Draga de ifrån / fält och åkrar framåt husen, är det ett gott tecken, ty då menar man, att det blir välstånd, men draga de från husen, blir det otur och förluster. Våroxen skulle vara liksom ett heligt djur, som bör skyddas. Somliga kalla honom jordoxen och säga, att om han är svart i någon av ändarna, blir det ett svårt år, men är han helt och hållet gråvit, blir det ett gott år.
Finnskott, trollskott, vindskott, lammslag
Sancte Per och vår Herre gingo på en väg. Där mötte de tre fula troll. "Hvart skall du gå?" frågade vår Herre Kristus. "Jo, jag går åt Maneby och skuter folk och fä och alla djur som i skogen ä". — "Nej, det skall jag dig förbjuda", sade vår Herre Kristus", skut du får¹ igenom nio jordfasta stenar, igenom namn till men² igenom tre personers namn så Gud faders och Guds son och Guds den helige andes namn. Men Gullborg hon for i väder och vind, hon sköt med sin gullsten intill ben för nio sorters trollskott, men Petrus red sin väg fram, där fick han se var trollet for med en spänder båge. "Hvad skall du skuta?" sade vår Herre Kristus. "Får och fä och alla djur som i skogen ä". — "Skut du får i stockar och stene ingen man till mene. I tre namn fader, son och helige ande!" Läses tre gånger.
Trollkarlar
Lars ve Grinna bodde under Härne prästgård. Han trolla förfärligt. Han tog med sej flere till hjälp och stal ved på Alebäcks skog. Och både ägarn och skogvaktarn gick hele dan på skogen och hörde, hur de arbeta och tala och skratta, men de var inte god till att se dem. Han var åt stan och köpte en gris. Gumman sa: "Va skulle vi mä grisen, vi har ju inget å fö'n mä!" "Släpp ut'en, han har ju varla för sek!" sa Lars. Sen såg de inte till grisen på flera månader förrän till jul, när de skulle slakta'n. Då kom han igen och var så fet och redig. Men det underligaste var en gång, när han skulle stjäla ved på prästens skog i Sävare. Skogvaktarn gick emot'en. Men då sa Lars: "Jag kan inte göra dek nåt, för du ä förstfödder, men så mycke kan ja göra, så att du ska inte få nån ro i grava." Och när skogvaktarn var död — det var 1874 — hörde både prästen och skollärarn hur det jämra sej från graven. De grävde upp'en, men det var inget. Men sen hörde de inget.
Svartkonst
Två pigor från var sitt ställe skulle gå och mjölka i kvällningen. Men det började att regna. "Nä, du", sa den ena av dem, "ja går inte och mjölkar i detta vädret!" "Jamen, det går ju inte an", menade den andra på, "tänk på korna!" "Ja mjölkar dem hemma naturligtvis," sade den förra och jag kan mjölka dina med." Så stack hon fyra pinnar i marken och mjölkade dem så att fradgan stod i spannen. Men nu betackade sig den andra pigan för sådan hjälp. En man hade fått höra att hans fästmö kunde trolla. Därför gick han till hennes hem för att bli där över natten. Gumman och tösen låg i sängen och han hörde som natten var framskriden att de fick något att avhandla. Det gällde att kärna smör till nästa frukost. Flickan undrade hur mycket grädde hon skulle ta från varje ställe och gumman svarade att det räckte med en sked. Så försvann dottern ut i köket. Men hon tog litet mer, än hon fått lov till. Följden blev att kärnan svämmade över och grädden kom på golvet. Gumman märkte det och blev ond. "Nu har du inte gjort som jag sade åt dig", förklarade hon. Detta låg fästmannen och hörde och sedan ville han inte veta av den flickan.
Tattare
Det var en Kalle Ros och hans käring som brukade gå omkring. Käringen tiggde och gubben sålde strumpor och tyg. Han gjorde ståltrådsarbeten, och hade man något lite som skulle förtenas så gjorde han det också. Det var inga tattare bosatta här i socknen. Det var bara sådana som strök omkring. De kunde komma någon gång på året. Så var det en skojare som hette Rick. Det var också en riktig tattare. När han kom med sin familj, så fick man full stugan i folk. Tattarna var inte farliga om man gick dem till mötes. Men var det så att de blev nekade något så kom humöret på dem genast. Detta visste man så väl, så man brukade ge dem något, för att man skulle bli av med dem så fort som möjligt. Det var ett otrevligt följe, för de hade både löss och annan otrevlighet med sig. / När de hade gått, så brukade fruntimmer bränna med en vedbrand där de hade suttit, så ställde man ut stolen en stund. Tattarna hade sina ställen, som de brukade ta in på. Somliga var inte så noga, än de tog emot dem och lät dem logera. Di höll före att käringarna kunde trolla. De brukade hota med det, att det inte skulle gå en väl, för de kunde ställa så, att en fick alla slags olyckor. Låg det något i vägen och de inte precis var sedda, så tog de det. De var tjuvaktiga och fula på det viset. Det var inte att lita på. Ljögo gjorde de också från det ena stället till det andra.
Visa, sjungen av en gosse från Virestad
I Virestad socken i Kronobergs län, är hemmanet Ryttla beläget, där bodde Per och Kerstin, de levde så väl, ett paradis på jorden man kan likna. En tid efter bröllopet blev hon fruktsam och tiden den led mot förlossningens stund, och dagen att hon skulle föda. Så kommo där bergtroll, och togo Kerstin bort (Se de hade för sig, att trollen stal havande kvinnor.) De hade gjort en avbild, som Kerstins like var och lagt uti barnsängen neder. Nu har jag glömt bort själva visan, men jag får väl berätta innehållet. När han gått änkeman en tid gifte han om sig, men / på bröllopskvällen kom Kerstin tillbaks. När de satt och spisade som bäst. Så hördes Kerstins röst ifrån förstugan in, hon sade: "Kära Per, ta mig åter. Ge mig ett strumpeband utav din kära hand, så blir jag förlossad ifrån trolldomens band. Han sprang upp och ville springa ut efter henne, men brudens anhöriga höllo honom kvar. Han fick inte, utan hon fick gå tillbaka igen. Och Per han brast ut i den vildaste gråt, och bruden vände om till hundsboda rätt fort, och bröllopet det slutade med smärta. Så var det med den historien.
Naturföremål
Det finns ett ställe mellan Nittorp och Dalstorp, där de alltid skulle kasta en sten, när de gick förbi. Där var en begraven, som hade gjort något ont. Det var en stenhög där. Det var väl bara för att det skulle vara som ett minne. De kal- lade den högen för ett varp. Jag vet ock om ett varp nära Ljungsarps kyrka. Där hade en vält och fått en glaslåda över sej. De hittade honom död under glaslådan (= låda med glasvaror!). Där kastade de ett varp. Uppemot Dalstorp finns (i Nittorps socken) en källa, som kallas Kapphart. Ligger precis änna i vägkanten intill en kulle Där tog många vatten förr och offrade pengar Visingsö. Det var troll, som bodde på Omberg. De hade sin väg runt Vättern, men de tyckte, att det blev för långt. Då tog de upp en bit av Östergötland och kastade mitt i / sjön, och se'n kunde de trampa på den, när de skulle över till Västergötland. Och där de tog den biten, blev det en sjö; det är Tåkern. I Mossebo finns ett väldigt stenblock ett stycke från kyr- kan, ligger på en liten fläck, och två kultestenar ligger "te stöa" vid sidorna. En jätte hade stått på Isaberg och kas- tat den för att slå ner Mossebo kyrka. Det syns märken på stenen efter jättens nävar.
Jultjyvan. 4
"Jultjyvan." № 4 Min farmor brukade berätta om ett troll, som hon kallade Jultjyvan. Det var ett feminint troll, som bodde med sina trollungar långt uppe i de stora skogarna. Varje år vid jultiden kom hon ned till be- bodda trakter, och då besökte hon de gårdar, där det fanns minderåriga barn. Hon såg ut ungefär som en stor apa, åkte under ett omstjälpt bryggkar och hade en bila med kort skaft i sin ludna hand. Så ställde hon sig på vakt vid någon gård, och om något barn kom ut, passade hon på och högg av det en fot, så det inte skulle kunna komma undan, drog det så under karet och gav sig i väg till sitt trollbo. Men om det dröjde, innan något barn kom ut, började hon föra allt slags ofog, slog med sin ludna hand i knutarna, pep och tjöt och förde skoj för att göra barnen nyfikna och locka ut dem. Ibland lyckades knepet, och då bar det i väg med det infångade barnet till trollboet, där hon beredde det till julmat åt ungarna. Av ett så rövat barn fick man sedan aldrig se ett spår. Men bar- nen voro förbjudna att gå ensamma ut i mörkret. Jag kommer ihåg, att farmor strängeligen för- bjöd oss att gå ut ensamma i mörkret vid jul- tiden, ty då var det endast en lyckträff, om man lyckades undgå det vederstyggliga trollet.
Födelse och dop
Om en kvinna har två förklän på sig o går ut o möter en havande kvinna, så får barnet fallandesjuka. Och om en havande kvinna gick över en gärdsgård som låg nere så fick barnet fal- landesjuka. De skulle lägga eldglör i badvattnet när barnen var späda. Och de skulle inte slå ut det samma dag, ty då kunde barnen bli skrikiga eller få någon annan sjukdom. Därför var det bäst om det fick stå till / dagen efter. Och inte fick det slås ut i hålor eller sänkor. Man skulle inte ta ut barnen förrän vid dopet. När de for med barn till dopet, skulle barnen ha en penning i handen för att bli rika sedan. Och ett "bokebla" ur en psalmbok skulle ligga innanför lindkläderna för att de skulle bli riktiga att läsa. Och så skulle barnen sova i dopklässla ett par timmar sen de kom hem, annars kunde de bli skrikiga. Modern skulle också före barnets födelse äta ur grytor o stora kärl för att barnen skulle bli duktiga att äta. Men hon fick inte äta ur en slev, då blev de "bremynte." / Medan barnen var späda skulle deras avföring brännas opp, men varför vet jag inte om det var för troll eller fåglar. Men de tala om att skator kom o hacka av sådant som de slog ut efter barnen eller kasta ut. Om barnen skriker bra när de döpes, så få de god sångröst.
Brytagårdsdoktorn (Kungsäter)
För 40-50 år sedan levde brytagårdsdoktorn. Han var mycket anlitad förståss - men trolla kunde han med: stämma blod t ex, och det och mycket mera hade han lärt ur sin svartekonstbok. Så var det en gubbe - en bit härifrån som ville bli trollkarl och lånte boken. Men första gången han läste blev gdn full av skator, som skrattaade och buru sig så åt att han alltför väl förstod vem de voro, de begynta va leda vid gubben. Och han mådde som skam i en spruken björk ty läsa avigt kunde han inte. Då hämtades "brytagårdsdoktorn". Såfort han fick håll i boken voro skatorna borta. Men, sen ville inte den gubben ha boken längre. En annan gång råkade hans piga illa ut genom boken. Jo, en söndag medan "doktorn" var i kyrkan (Kungsäter) så höll piga på med städ- ning i stugan. Då hon kom in ´hans´ min fick hon se en artier bok på bordet. Den hade svarta pärmar och när hon nyfiken som hon alltid var bläddrade i den såg hon att varje stycke var skrivet med röda bok- stäver. Så tog hon till att läsa, förståss. Då blev rummet fullt med sjävulskap som pinade flickan, så att hon var nästan slut på, då "doktorn" som visste allt kom in i rummet Han läste genast bort dem och sade strängeligen ifrån, att boken skulle få va ifred. Och det åtlyddes gärna.
Naturväsen (Skogsväsen)
En man, som hette "Själv", kolade i Rydboskogen (Hemsjö). Då kom Rydbokäringen fram till honom. Men mannen tog en brand ur elden och kastade den på henne. Då flydde hon och skrek: "Själv har bränt mig, Själv har bränt mig!" Men de andra trollen ropade endast tillbaka: "Själv gjort'et får själv ha't." (Rydbokäringen var ett skogsrå, som alla voro mycket rädda för. Många hade sett hennes spår. De voro stora och breda och avsmalnande mot hälen till en spets. / kvällen började det viskas om, att bruden inte fanns där inne i bröllopsgården. Så var det. Under kvällens lopp hade bruden försvunnit, och hur man än letade, fann man henne ingenstans. Bröllops- gästerna åtskildes, då ju inget bröllop kunde firas utan brud. Någon tid därefter började man på sjön se en vit skepnad, som tycktes röra sig på vattnet. Många personer sågo denna vålnad på Rydbosjön, eller, som den då kallades, Friggasjön. Snart var man på det klara med att det måste vara bruden, som gått "åt sjön", och nu uppenbarade sig i denna vålnad. Men vålnaden på sjön försvann efter någon tid, och i stället började man möta ett mystiskt kvinnoväsen i Rydboskogarna: ett skogsrå. Detta skogsrå måste vara bruden. Det kallades Rydbokäringen och ställde till med mycket ont. Särskilt manfolk hade stor respekt för Rydbokäring- en, och man gick inte gärna efter mörkrets inbrott vägen mellan Ryd och Edshult. (Den omtalade gården skulle varit den som nu innehas av fru Helmstein.)
Djur
Bodraget liknar ett långt band. Det är en massa små djur. De gamla här kallade det för bodrag. De ha- de för sig att det drog turen med sig från den ena gården till den andra. Den by, som bodraget kom till, fick tur, men därifrån det kom, fick de otur. Skatan var en sådan fågel, att om man ofredade hen- ne, så kom det hämnd över huset. Sköt man en ska- ta, så dog det en eller flera djur. Det håller jag på än i dag att det inte är bra att ofreda skator. Om man gick ut på fastande mage och fick höra gö- ken, så blev en sjuk. Det var konstigt förr i världen, för så hände verkligen. Göken slutar gala, när han får se den första höstacken. Han har brått att gala, så länge han har ungana små. Han lägger sitt ägg när sädes- ärlan. Han får föda upp gökungen. Om han gol / på bar kvist, så blir det ett bra skördeår. Om man härmar göken, så kan man bli stam. Det var en ramsa om göken: Öster gök – töster gök, väster gök – bäster gök nol gök – god gök sör gök – döa gök. Det är ett litet kryp som kallas gullhöna. Det betydde tur, om hon kom och satte sig på en. Om man fick henne på handen, så märkte hon till handskar. Man bad henne flyga. Flög hon, så blev det regn. Vargarna trollades bort av en finngubbe. Det sa far. Kornknarren kallades ackerknarren. Det blev bättre gröda där han var.