Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen.
När de låg ute och kola i skogen, så väckte skogsråa dem, och knacka på dörren till kolkojan ö sa': "*** på mila!" Men de skulle vara sams med henne för att bli väckta så, annars väckte hon inte, utan milan fick brinna upp. Vände skogsråa ryggen till, så såg den ut som ett urgravet baketråg.
Det skrattande föremålet.
En gång då de voro och årde (plöjde) på åkern, så hittade de ett beläte, som såg ut som en människa, men var litet. De togo det och lade det i köket på muren. Varje kväll, då de sköto åter spjället och signade huset, så skrattade det. De frågade det, vem det var, och det sade, att det var en av dem, som blevo nederkastade på jorden. (Det skulle så ha varit ett skogsrå eller sjörå.) De frågade vidare vad det skrattade åt, och det sade: »Då pigan signar huset, så rusa djävlarna ut, och så är det en, som är halt, och då den ska springa ut, så faller han och de andra uppå honom, och då skrattar jag.» Då de frågade, vart de skulle föra det, så sade det: »Dit till det ställe, där jag har varit hittad.» De förde det dit tillbaka.
Mannen som gift sig med skogsrån
Det har berättats om en man som var gift med en skogsrå. Han visste inte detta för än vid ett särskilt tillfälle. Han höll på att sko en häst i stallet. Hur det var, så fick han inte en av skorna att passa. Skon var för trång. Under tiden kom hustrun hans in i stallet och fick se, att han höll på med skon. "Jag skall bäna isär skon åt dig", sade hon. Det kan du inte, blev mannens svar, men hon tog den och böjde isär den, så att han blev lagom stor. Nu blev mannen rädd och sade: "Du kunde ha gjort mig mycket illa, om du velat." "Att du inte har gjort det?" "Nej," svarade hon, "jag vet allt vad prästen sade." Man- nen hade varit elak mot henne förut.
Skogsväsen
Det var två som var o kola, en gubbe o en pojke, pojken var kort o gubben lång. Så kom skogsråa dit när de låg. ”En stakat o en lång,” sa hon. Så drog hon ner pojken i benen, men då blev han för kort där oppe, och så höll hon på. Om de gick där skogsråa hade gått, så blev de vilsna. De blev de också om de gick över ett gräs som kallades ”vilsegräs.” men om de blir vilsna, ska de sätta säj på en sten o vränga huvudklädet. Det var en flicka som ”gette” / (vallade) oppom älgåsjön. Då råkte hon där en annan äldre kvinna o sa: "Dä va granne kretter I har.” ”Ja,” svarade denna, ”bli mä mäj hem, dine krettur ska stå still.” Hon bodde i en stor, grann, rö byggning, och flickan fick vispegröt med smör- håla i. Kvinnan talade också om vad hennes kreatur hette. ”I ä allt bra rik, I mor,” sa flickan. ”Nej, ja ä inte rik,” sa hon, ”men ja har e söster i Skamtjärnsåsen, den ä rik den.” (Detta skall vara bortom Lenungen här). Sen följde hon flickan till kreaturen igen. ”Vart heter den mossen?” Sa hon om älgå- sjön. Flickan talade om det. ”Ja, kast däj i då,” sa hon, och med detsamma försvann hon. Flickan var från Kall- bäcken (Älgå), det är en 80 år sedan.
Skogsväsen
23 Det var en gubbe som var i skogen och brände tjära. Han fick se att "skogsråa" kom fram till grytan å ställ- de sig till att värma sig. Hon tog upp klänningarna bak och vände ryggen till värmen. När hon stått en stund, så frågade hon vad tjärgubben hette. "Ja hetter sjôl," sade han. Så tog han en eldbrand å slog till henne i "râva" med. Då började hon springa och skrika så mycket hon orkade och skrek "sjôl ha bränt mäj, sjôl ha bränt mäj." Och så svarade det i bergen att ha "sjôl bränt däj, så kan du sjôl ha't så gôtt." "Skogsråa" var som ett annat kvinnfolk och klädd som ett kvinnfolk. Hon hade duk på huvudet. Den skulle vara rutig, sades det. 24. Hon fick makt över karlarna om hon fick höra det rätta namnet på dem. Så blev de förvillade av henne. / Hon kunde få dem att springa efter sig. Det var om kväl- larna hon fick makt över dem. Om dagen gick det inte för henne. 25. Intet att anteckna. 26 Intet att anteckna. 27. Hon kunde göra sig till vad hon ville. Om dagen, så kunde hon visa sig som en stor stubbe eller med en rygg som ett urgröpt baktråg. Det hörde jag väl så mycket talas om. 27. Som djur hörde jag inte talas om henne. 28. Intet att anteckna. 29). Det var "skogsråa" som hade folk att gå vilse i skogen. Om någon kom på hennes vägar el. de spår som hon hade gått så kom han vilse. Det var bäst att ta till bönboken då. 30. Intet att anteckna.
Skogsrån och kolaren
Ja´ ha hört tales ôm, att skogsråa ha vôre i sockna för i vala. Å ja´ ble sjôl rektit förvilla itå´a för en 60 år senna. Men dä va dä ja´skul- le tale ôm, när ho kôm te kôlern i skogen. Dä va en kar sôm höll på å kôle e mile långt bort i skogen. En gång, när dä le på natta, så kom skogsråa å titta in gônôm dörra på kôja. I däsamme sôm ho titta in fråga ho: "Va hetter du sôm kôler?" När han hade besinna sej, svara han: "Du vill vete va ja´ hetter, å dä ska du få. Ja´ hetter "Själver". När han hade sagt dette, feck han tag i en el`brann å basta´a mä (=slog henne med). Då sprang ho bort så mö ho ôrka å skrek: "Själver ha bränt mej. Själver ha bränt mej." Då svara dâ ifrå skogen: "Ha Själver bränt dej, så får du själver ha´t. Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu ha ja´inte hört dä på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te.
Intervju med Gideon Carlsson och Per Reinholdsson
Forts. på föreg. (Bra). Forts. på föreg. (Något brus). G.C. berättar om smeden Lökes marknadsfärd (=innehållet i kap. "Marknadsfärden"; G.C.:s bok "Smeder", Stockholm 1946, sid. 108-119). - (Bra) Avslutning på föreg. G.C. berättar om smeden Engmalms utterjakt. Forts. på föreg. P.R. berättar för R.B. om nöjen, frieri, sängplatser m.m., danser och slagsmål mellan smeder och bondpojkar, det äldre Storfors P.R. berättar om det äldre Storfors, mathållning (inpass av G.C.). P.R. berättar om mathållning (m. inlägg av G.C.), avlöningssätt o. avbasning (P.R. och G.C.) G.C.: tomtar, P.R.: en älgjakt, tomtar och oknytt, G.C.: Tall-Maja vid kolmilorna (Bra) P.R.: tomtar; G.C.: hjulgubbar, synska personer; P.R.: Lucia, påskkäringar; G.C.: kolaren och de underjordiska, Källtorpsgruvan. (Bra) G.C.: forts. om Källtorpsgruvan (kyrkklockor, gumma lånar silver), folklig läkekonst (knarren, vårtor, utkastning - inpass av P.R.), få kor att gå hem, P.R.: om botande av ko.
Jakt
Det var en som var ute och sköt på orrar en söndag. Han fick se en svärm som satt i ett träd. Han sköt i skocken, men inte en enda en föll. Han sköt skott efter skott, men de spelade lika bra. Så gick han alldeles under trädet, men det var lika illa. Det blev fullt med fagellekar över allt. Det var trollkäringar och skogsrå som ställde till med sådant. Skogråa var farlig med sådant. Särskilt farlig var hon med jägarna på Ankersfjället, för där huserade hon över allt. Jägare kom vilse där och ibland fick de se farligt stora fågelle- kar, som di fick skjuta bort allt krutet på, och di spela lika friskt.
Skogsväsen
Farmor låg vid ### med kreaturen. Då fick hon höra en hund skälla. Så var det krätter å många små bjällror. Det var en liten grå hund. Allt detta gick jämt förbi henne. Det var "skogråa". Mor talade om att det var en gammal gumma som skulle byta ko med "skogråa". Det blev byte. Men när det led om så kom "skogsråa" å ville byta igen ko. Det gick så att hon tog sin ko tillbaka å gumman fick sin. Sedan fick inte gumman se "skogråa" mer. - Det var många som hörde "skogråa" men de fick inte se henne.
Skogsväsen
Söder om Djurskog ligger Tjärbruket. Där bodde ett par. "Skogsråa" hade fått makt över "kärn" så han löp- te åt skogen till henne så fort det var kvällen. Så hade de en stut som alltid brukade vilja stanna i skogen över natten. När "karn" kom till "skogråa" en gång, så frågade han vad de skulle göra vid stu- ten som inte ville gå hem till kvällen. Du skall ge honom tussbast å linnerot, sade hon. Det tog han in själv. "Skogråa" kom springande på kvällen å skrek: "Tussbast å linnerot, gâle gjorde jä, när jä ga dä bot".
Skogsväsen
"Skogsråa" kom till en gubbe, som brände tjära å ställde sig framför grytan å värmde sig. Hon drog upp klänningarna å vi- sade bara "râva". När hon hade stått en stund, så frågade hon, vad tjärbrännaren hette. "Ja hetter sjôl", svarade han. Så ville han bli av med henne å tog ett trä med värme i å kastade i ändan på henne. Då blev hon bränd å sprang från tjärbrännaren å skrek "sjôl ha bränt mäj, sjôl ha bränt mäj." De andra skogsråra skrek att "ha du sjôl bränt däj, så får du sjôl ha´t."
Skogsråa
En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin färstmö. Då han och "fästmön" sällskapat i kojan en längre stund skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad att hon hade svans. Han förstod då att det var "skogsråa". Sedan hade hon honom i sitt våld. Han gick ofta till skogen för att möta henne. Till sist gick hon fram till gården där drängen bodde. En dag såg han henne och då var hon så stor så hon stod grensle över stugubyggningen med ett ben på vardera sida. Drängen blev "konstig", men blev sedan botad för det. Så gifte han sig och sedan såg han aldrig mer "skogaråa".
Skräcken skapade trollen?
Jag är född i Ulrika, och där stannade jag, tills jag var konfirmerad. Sedan vände jag skogen ryggen så snart som möjligt. Varför? Jo, för skräcken för skogen: Min far var skogstorpare, och jämnt och ständigt talade han om otäcka saker, sådant som ingen människa tror på numera. Det gjorde för resten alla andra också. Aldrig fick en vara ''i fred för historier om troll, skogsrå, sjörå och bergrå, och ingen vet vad slags trolltyg det var, allt. I min barndom var jag så uppskrämd av allt sånt där, att jag inte ens vågade gå ut, när det var mörkt. När jag själv började förstå, att de där sägnerna inte var sanna, sa jag, att det aldrig kunde komma i fråga att jag skulle skrämma någon med lögner.