Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Gastar
Min far var en natt på resa från Göteborg mot sitt hem Åstol. Kommen i närheten af Marstrand kändes en mängd gastar i kölvattnet, som dels ropade och dels svor stygga e- der. Dessa blefvo mer och mer närgångna, hakade troligt sig fast i båten så den stannade. Då tog båtägaren en knif och skar (förde) utmed rund(t) båten och han blev fri för otyget. Det tros att der stål gådt har hvarken troll eller annat otyg makt längre.
häxor och trollkarlar.
94. Finnarna gick med trollrutor, de kallar det. De skulle ta reda på var det fanns vatten. Det är många, som gör det än i dag. Trollrutan var en trekant av ###. Man skulle hålla i de båda långa ändarna. När man kom över vatten, vred den sig, och var det mycket vatten, vred den sig så hastigt, att händerna följde med. Det är inte alla det går för. Det beror på hur mycket elektricitet man har i kroppen. Det fanns andra än finnar, som kunde trolla, t.ex tatta- re och sigenare. 96. Jag vet inte. 97. När de var inne i husen och inte fick, vad de ville, sa de eller tänkte de, att de skulle ta ifrån dem lyckan i det och det.
Jättar
Jättar bodde förr vid berget i en grotta som är 4 a 5 alnar djup. Dessa voro mera sällskapliga att ha med att göra än trollen. De gingo omkring och hjälpte till med litet av varje och så tiggde de mat och dricka. De var aldra bäst att springa ärenden för om man bad dem uträtta ett ärende aldrig så många mil bort gjorde de det på en natt. Jättarna var arga på kyrkklockor, de ville de åt. De kunde stå på berget och bombardera kyrkorna uppigenom hela Vadsbo.
Ont öga och ond tunga
Vi var aldrig noga med att få främmande hemma. Det var inte bra att grannarna kom å sni- ka heller. För kunde de ta nô med sig med ögo- nen, så gjorde de. Sådana som ströva ur stu- ga å i stuga va int bra å få nô mä å gär, för di var stygga att troll ont på en. Ögonen på främmande skulle du vara rädd för. Till lagård el. stall fick ingen främman- de öga. Om en kom åt så spotta en på sto- len eller bänken, innan den främmande satte sig på den.
Den arbetsgirige bonden
Det var en bonde i Tengesbo som hette Lars Ersson som var så arbetsgirig, så han höll kvar sitt folk längre än andra och ville att de skulle arbeta till sena kvällen. Så var det en kväll som han hölls och plöjde och det var närapå mörkt. Då fick han höra det ropa från Peters klack: "Jo, jag ska koka Lasse Långomlår, som inte går hem då de andra går." Men då var han kvick att köra hem. Och sen dess hade han alltid vitlök insydd i byxlinningen för att inte trolla skulle ta'n, sa han själv.
Den trollkunnige Stor-Nila
Det var en lapp som kallades Stor-Nila, som bruka spå (trolla). Då hade han varit på ett ställe och råkat en apotekarsfru, och hon blev arg på honom för nånting och sa: "Du luslapp!" Då fråga han om hon ville ha lusa. Och hon blev så lusig. Hon var på ett kalas, och då fick hon se lusa på händerna, och hon sopa bort dem, men det var detsamma. Och hon bytte kläder, men det var detsamma, hon var lusig lika fullt. Hon måste fara till 'n Stor-Nila och komma sams med honom. Jag vet inte varifrån Stor-Nila var, men han och gumman hans skulle ha frussi ihjäl oppi na fjälla här.
Svartkonst
Det var två gubbar här från Finnskogen som hade kommit överens om att de skulle lära sig att trolla. Då skulle de gå till kyrkan i tre torsdagskvällar när det var som mörkast – i svartaste nedan. Då skulle de gå runt kyrkan och bära kyrkogårdsmull och ben av de döda. Så skulle de titta in i kyrkan genom nyckelhålet. Andra gången de var till kyrkan och tittade genom nyckelhålet, så fick de se så styggt. Det var den lede som höll på att göra något styggt med en gammal käring. Han hade denne innanför altarringen. Tredje gången gick de inte.
Kyrksägner
Fotskäls ena kyrkklocka for ut ur tornet en natt och ramlade i Ringsjön. De försökte ta upp den men det gick aldrig. Men den klockan som var kvar sa: "Syster Anna ska ligga i Bolla ros och vila". Men sen har den sjön fått heta Ringsjön. De skulle ha byggt Surteby kyrka på Kyrkås, och virket hade de kört dit men trollen hade bort allting. Då okade de ett par tvillingoxar, och där de stannade, där skulle kyrkan stå. De stannade, där kyrkan står nu.
Bergtrollet skrämmer folk.
På Nyängsberget bor ett troll, som då det visar sig för människorna, alltid har skapnaden av en vit häst. Flerfaldiga gånger har det gett ljud ifrån sig eller visat sig. En gång var en mansperson och simmade ett stycke därifrån, vid Prästberget i Båtviken. Då hördes upp från Nyängsbötet ett ljud som av ett gråtande barn. Mannen gick då upp från sjön och klädde sig samt gick hem förbi Nyängsbötet, men intet barn syntes till. Samma gång skola även andra personer hört ljud från berget.
Oxen i bärvidjan.
Förr i världen bodde ett österbottningsfolk på Tapula, och värdinnan skulle ha kunnat trolla. Sedan en gång skulle hon ha gått till grannas, till Jäppilä, och haft en sådan bördvidja på sin axel samt gått till fähuset. När hon sedan gick hem, hade hon gått och burit så tungt, och hon skulle då ha burit oxen från grannas fähus. Drängarna skulle nu ha sett henne och ropat: »Se så, nu far hon av med vår oxe igen», och då skulle hon bara ha sagt »å nej å nej», och farit i väg, men följande morgon skulle oxen ha varit så våt och medfaren.
Huldrehornet (Draugen i Vallarhaugen)
Langli-kallen heldt på i sju julnet ette ra å gjor se ski på stavvara. Dem skull ikkje takast tå stubba før dem vart ferdig. Å ikkje skull 'n arbei på dem anna hell di sju julneten ette ra. Da vart dem slik at dem gikk like snart både unna å mot bakkå. Det skull varra omtrent det sommå det.
Da Langli-kallen den sjuan julkvelden ha fått dem ferdig, så vart 'n rådd på å sjå bort åt bergtrolla i Hifjella. Så gikk 'n bort åt fjella å banka på åt 'nå å spore om 'n ha julskjenkt åt 'nå. Å så kom 'n med eit beger med skjenk i. Å det va vel sterkt slag.
Så tok 'n det, men tor ikkje å drikk tå di. Å så slengt 'n det attover se. Da kom det nokkå droppa nedpå ei ski på di attast endå. Å det va så sterkt at det small tu det stykkje droppann kom på. Å så beheldt 'n nå sølvbegre, han. Å så ropa trolle:
«Du må gi de tia, te e får på me trillbrokja.»
Å så for 'n nå bratt å flatt, å trolle rulla så eit trådnøst ette 'nå. Å no lovva 'n det at kom 'n se heilskinna frå det, så skull 'n gi staupe åt Rissakjerkjånn. Nå leit 'n på at trolle tålt ikkje da'n. Å no såg 'n at da'n tok te å rinn. Så gol det ein rau hane først. «Hørre du det, du?», sa han på skia. E huse ikkje riktig kva trolle da svarra. Så gol det ein svart hane. Å med det sommå rann da'n. Å da ropa trolle:
«No gjel den svarte Bring,
enten må e sprikk hell spring.»
Å så sprakk trolle sunt. Å så va 'n nå berga han. Men han ga sølvbegre åt kjerkjånn. Da ho vart nedrevva, gammelkjerkja, så vart 'ta begre - (staupe) gjevve åt nykjerkjånn på Føll.
FOLKSAGOR
FOLKSAGOR från DELSBO. Upptecknade av J.P. Hansén. Delsbo. Samtliga sagor upp- tecknade efter be- rättelser av förfat- tarens morfar, född 1816 i Delsbo och avliden därsamma- städes 1909. Han hade i sin tur fått berättelserna av sina föräldrar. BOBYGDENS FÖRSTA BEBYGGARE. Vi förflytta oss tillbaka i den grå forntiden. Djupt inne i storskogen, vid den nuvarande Forssa-grän- sen, reser Blacksåsberget sin delvis kala och delvis barrskogs- klädda hjässa trotsigt i höjden. Från dess högst belägna platå erbjudes en lika vidsträckt som storslagen utsikt över ett stycke äkta vildmarksnatur. Mils- vitt, så långt ögat når, breder storskogen ut sina gigantiska våglinjer. Rakt i norr skymta de båda Dellensjöarnas glittran- de vattenspeglar, i väster de blånande Ljusdals-bergens buktande vågkammar, i sydväst Ljusnans oregelbundna, glänsande silver- band och i öster det i blått skiftande Bottenhavet med sina lustigt kringströdda ögrupper. Ingenstädes kan en mänsklig boning upptäckas. Men vid bergets fot, på den plats där den nuvarande Svartvallen är be- lägen, synes en svag rökpelare leta sig uppåt mellan ett par resliga furor. Den låter oss ana, att någon mänsklig varelse här rett sin boning. Den lilla oansenliga kojans invånare äro Snickar-Mårten och hans hustru - Bobygdens första bebyggare. När, hur eller varifrån de kommit, dessa människor, för- täljer icke legenden. Men att han var en märklig person i mer än ett avseende, Snickar-Mårten, det stod däremot klart för min 90-årige morfar, som berättat vad jag här ämnar andraga. Djupt nere i Blacksåsbergets innandöme hade trollen på den tiden sitt hemvist, och i det närbelägna Storberget, åt Forssa-hållet till, bodde jättar av förfärande storlek och med omåttliga kroppskrafter. Och att troll och skogsrån visade sig mitt på ljusa dagen, hörde till det alldagliga livets vanligas- te företeelser. / Till en början var det ganska klent beställt med grann- sämjan. Trollen sökte rent av överträffa varandra uti att ställa till förtret och obehag för kojans invånare. Deras fågelfällor förstördes, vassa föremål blandades i getfodret, och vad Snickar-Mårten om dagen timrade på sin koja, rev trol- len regelbundet ner så snart natten inträdde. Men Snickar-Mår- ten var en arbetsam och ihärdig person, som icke lät sig av- skräcka. Han arbetade med fördubblad iver som om alls ingenting inträffat. Osämjan mellan trollen och deras grannar hade fortgått en lång följd av år, då en lika oväntad som glädjande tilldra- gelse med ens gjorde slut på alla stridigheter. En kulen höstkväll, då Snickar-Mårtens hustru stod vid spisen och tillredde den enkla kvällsvarden, kom det bud från trollen, som ville ha henne med till deras boning under berget. Trollfolket skulle få tillökning i familjen, men som de just aldrig besuttit någon skicklighet i jordemoderns ansvarsfulla yrke, måste, all osämjan till trots, Snickar-Mårtens hustru tillkallas. Denna slog till en början från sig med båda händer- na och förklarade, att aldrig i levande livet kom hon att sät- ta sin fot i en trollpackas boning. Men då trollfolkets budbä- rare utlovat lojalt uppträdande för framtiden och dessutom riklig lön för mödan, lät hon så småningom beveka sig och följ- de med. Efter många omvägar stod hon slutligen ansikte mot ansik- te med trollfrun, som låg i en praktfullt utstyrd säng i ett luxuöst inrett rum djupt inne i bergets innandöme. Förlossning- en lyckades över förväntan och inom kort hade familjen tillö- kats med två svartögda trollflickor. "Här ska' du få betalning", dekreterade trollfar, då Snic- / kar-Mårtens hustru efter väl förrättat värv stod i begrepp att återvända, varpå han ur ett skåp i bergväggen plockade fram en massa föremål av olika form och utseende. Snickar- Mårtens hustru tyckte, att föremålen mest liknade vedträn och träflisor, men hon tog dem i alla fall i sitt förkläde. Vägra mottaga dem vågade hon för övrigt icke av fruktan för, att dä- rigenom ådraga sig trollens ytterligare misshag. Då gumman efter hemkomsten skulle tömma förklädets inne- håll trodde hon emellertid icke sina ögon. Vad hon inbillat sig vara endast vedträn och träflisor var i själva verket en samling husgerådssaker av renaste guld och silver. Från den dagen var Snickar-Mårten vorden en förmögen man, och osämjan mellan trollen och hans familj alldeles som bort- blåst. Efterhand tillkommo fler och fler bebyggare vid bergets fot, och på dessa överflyttade nu i stället trollen sitt miss- hag. Men varken Snickar-Mårten eller hans hustru hade från den stunden något obehag av trollfolket, utan tvärtom. Aldrig behövde han vidare återvända från sina jakt- och fisketurer utan byte, och hans lyckostjärna gick sedan i arv släktled ef- ter släktled. Alltid då det sedan firades bröllop eller då ett barn kom till världen inom "snickar"-släkten, blevo vederbörande ihågkomna med dyrbara presenter av olika slag. Och då i 1700- talets början en av släktens fagraste ungmör skulle ingå äk- tenskap, undrades det allmänt vilken överraskning trollen denna gång skulle ha i beredskap. Presenten lät emellertid denna gång i det längsta vänta på sig. Men på själva bröllops- dagens morgon, då ungmön vaknade, låg en praktfull och dyrbar brudkrona bredvid henne på huvudkudden. - Det var hennes bröl- lopspresent från trollfolket. Så långt min gamle morfar, som i sin tur fått legenden av / sin morfar o.s.v. Ett faktum är också, att Snickar-Mårtens förmenta ättlingar i nuvarande tid - varav det finnes många i Delsbo - ha lycka och framgång i allt vad de företaga sig. I min morfars ungdom användes "trollkronan" allmänt inom "snickar"-släkten, och först sedan Delsbo kyrka låtit anskaffa en ännu dyrbarare brudkrona kom den ur allmänt bruk. Men ännu så sent som på 1870-talet, då någon av släktens kvinnliga med- lemmar gick i brudstol, inträffade det, att hon bar "trollkro- nan" eller "snickarkronan", som den sedermera också kallades, till bruddräkten. TROLLEN I KLÄTTHÅLET. Av platsens sparsamt förekommande minnen från en svunnen tid torde Klätthålet, beläget mellan Sjulgård och Norrväna i Delsbo, vara ett av de märkligaste och säkerligen det mäst sä- genomspunna. Klätthålet, som utgöres av en grotta under en mindre berg- knalle, har varit bekant för ortens befolkning sedan många år- hundraden tillbaka samt vunnit en ej så liten ryktbarhet, t.o. m. långt utanför Hälsinglands gränser. Om grottans utseende, dess många rum, bänkar, gångar och järngrindar är det överflödigt att orda, då detta redan förut torde vara tillräckligt bekant. Med detta avser jag endast att undan glömskan rädda några av de många sägner, som omspinna platsen och vilka, mig veter- ligt, förut icke varit i tryck återgivna. Som redan nämnts, skulle inuti grottan en järngrind vara tillfinnandes. Längre än till denna har ingen vågat intränga, men någon gång på 1820-talet var det i alla fall en för sin dristighet vida bekant soldat, som skulle våga försöket. Men / detta höll på att ta en ända med förskräckelse. Just som han befann sig högst uppe på grinden fastnade hans ena ben på ett oförklarligt sätt, och i denna ställning fick den stackars mannen sitta både länge och väl. Alla försök att komma loss voro helt och hållet fruktlösa och först sedan han hittat på, att läsa Fader Vår baklänges, kröntes hans ansträngningar med framgång. Då var trollens makt bruten och mannen kunde avlägsna sig. Denna tilldragelse förtog lusten både för honom och he- la ortens övriga befolkning att anställa vidare försök i den vägen. Och efter detta dröjde det många årtionden innan någon vågade sig på att utforska Klätthålet innanför järngrinden. Som överallt annorstädes var det även här klent beställt med sämjan mellan trollen och befolkningen i grannskapet. Och alldeles särskilt var detta fallet med en fattig torpare, som i förra århundradets början hade sin bostad i Klätthå- lets omedelbara närhet. Trollen sökte göra allt vad i deras förmåga stod för att livet skulle bli odrägligt för honom och hans familj. Men så en dag då torparen återvände hem från sitt arbete ute i skogen, stöter han helt oförmodat på en stor ko, som sjunkit så djupt ner i en myr, att endast huvudet var uppe. Efter ett oerhört arbete lyckades det mannen att få upp kreaturet ur myren. Men det var ingen vanlig kossa -- Klätthålsfolkets ko. Hon var större än en elefant, hade ju- ver som en stor kopparkittel och spenar långa som slagbul- tar och, det märkligaste av allt, hon hade mål i mun allde- les som en människa. När kon avlägsnat sig hade hon nämli- gen sagt till sin räddare: "Detta skall du icke ha gjort för ingenting". / När mannen en stund därefter steg innanför dörren till sin enkla boning, trodde han knappast sina ögon. Allting där- inne var som genom ett trollslag förvandlat. De enkla träfat- en hade blivit skinande silverfat, träskedarna guldskedar o.s. v. De förut rostiga kreatursbindslena ute i ladugården voro, även de, av renaste silver och samma var förhållandet t.o.m. med huggkubben ute i vedboden. "Hä va' klättfoltjes tack fôr hjôlpa, måvetta", tillade den 85-åriga gumma, som berättade legenden. Och från den dagen fick torparen och hans familj le- va i lugn och ro för trollen. LÅNG-LASSE OCH TROLLEN. " Som bekant har det i forna dagar ansetts - och anses väl ännu för resten - som en stor synd, att förrätta något arbete sedan helgmålsklockan på lördagskvällen ringt in sab- baten. Någonstans i Bobygden fanns emellertid under förra århun- dradet en för sin girighet och snålhet bekant bonde vid namn Lång-Lasse, som härvidlag icke hyste några betänkligheter, u- tan fortsatte med sina göromål långt efter det grannarna gått till vila. Sent en lördagskväll, då han som vanligt gick i å- kern och plöjde, fick han höra ett rop uppifrån det närbelägna berget: "Får jag låna storkitteln din?" "Vad skall du göra med den?" genmälde Lång-Lasse. "Jag skall koka Lång-Lasses låre, eftersom han aldrig vill äta helgdagsmåle", kom svaret. Nu stod det klart för Lång-Lasse, att det var trollen som förebrått honom för hans sabbatsbrott, och efter detta förrättade han aldrig något arbete sedan helgmålsklockan ringt in sabbaten. "/ Ehuru denna sägen står i uppenbar strid med den annars / gängse föreställningen om trollen, har jag dock velat andraga den, då den berättas rätt allmänt bland äldre personer i min hemtrakt. Trollen anses ju annars stå i fientligt förhållande till allt, som rör den kristna kulturen. JÖNS LARSAS MÖTE MED TROLLGÄDDAN. Någon gång på 1840-talet, en söndagsförmiddag under guds- tjänsttiden, satt Jöns Larsa ute på Glombosjön och metade. Han fick napp av en kollosal gädda, som han också, utan rin- gaste svårighet, halade upp i båten. Desto besvärligare blev det sedan att avliva den jättestora fisken, ty oaktat han flera gånger stack sin stora täljkniv genom dess huvud syntes livet aldrig vilja fly. Omsider kröntes dock hans ansträng- ningar med framgång, och gäddan låg till synes livlös på bå- tens botten. Knappt hade Jöns Larsa hunnit på nytt maska sin krok förr- än hans öron nåddes av ett rop nerifrån djupet: "Kom hem och ät nu, Snäppar-Anna", varpå gäddan ögonblickligen tog liv och återvände samma väg varifrån hon kommit. Nu var Jöns Larsa på det klara med, att det var en troll- gädda som nappat på hans krok, och efter detta metade han al- drig under sabbaten. DE FÖRSTA TROLLEN. Om trollens tillkomst har jag hört en legend berättas. Då Frälsaren gick bland människorna på jorden, mötte han en gång en kvinna, vilken han tillfrågade hur många barn hon ägde. Kvinnan hade tolv barn, men då hon blygdes över det stora antalet, uppgav hon blott sex. "Nej", hade Frälsaren svarat, "du ljuger, och till straff skall du aldrig mer kun- na se flera än vad du uppgivit", och från den dagen hade sex av barnen förvandlats till osynliga och vederstyggliga varel- / ser, utrustade med förmåga att framkalla allt möjligt ont. De hade med andra ord blivit troll.